Känslan

Det var inte ens jag som såg honom, det var mamma. "Är inte det där din pappa?" Det var det. Jag stod och suktade när mamma köpte påskris. Tänkte att om han var kvar när mamma kom ut kanske jag skulle hälsa. Eller be mamma göra det. Han gick precis innan mamma kom ut. Det kanske var ett tecken. Jag var kluven. Jag ville hälsa och jag ville verkligen inte hälsa. Det var nog bättre att inte hälsa. Det är så konstigt det där, hur jag både vill och inte vill ha honom i mitt liv. Mest vill jag inte. Han har krossat min självkänsla sedan första gången jag träffade honom. Den ständiga känslan att jag inte duger kommer nog därifrån. Säkerligen. Fast det är ändå min far. På något sätt. På det biologiska sättet. Men ingenting annat. Därför kan jag leva med det. Det hade varit svårare om jag någon gång hade haft honom i mitt liv. Om han någon gång hade gjort någonting bra, någonting fint. Nej. Han är en vidrig far. Min vidriga far.