A Familiar Taste

Jag inleder på samma sätt som jag brukar inleda.
Jag hade en vän.
Jag är ledsen över så mycket. Vi hade inte pratat alls på flera år, hon ringde mig och jag hjälpte henne med det hon behövde hjälp med för stunden. Jag ville verkligen inte träffa henne. Hon var en person som jag visste var dålig för mig. Egentligen visste jag det redan från början, även om jag bara var fjorton så visste jag att hon inte var bra för mig. Hon var den första på så länge som gav mig uppmärksamhet, som faktiskt ville umgås med mig, som faktiskt ville göra saker med mig. Det vi gjorde var inte bra för oss eller för någon annan. Kan inte låta bli att tänka att kanske, kanske om jag hade träffat henne den natten, kunde saker och ting blivit annorlunda. Kanske kunde jag ha hjälpt henne på rätt väg, kanske kunde jag ha fått henne att tänka annorlunda. Om vi hade börjat prata, träffas, umgås, så kanske hon hade tänkt annorlunda. Då kanske hon hade varit fortfarande. Kanske hade hon inte behövt dö då.
Antagligen skuldbelägger jag mig själv helt i onödan. Jag hade säkert inte kunnat göra någonting, men jag kan inte hjälpa det, tanken flyger omkring där inne.

Empati

Deppar sönder och lyssnar på musik som gör det hela betydligt mycket värre.
Fick reda på att en gammal vän gått bort och jag vet inte vad jag känner. Det gör ont samtidigt som det inte känns någonting överhuvudtaget. Hur nu det går ihop. Det behöver kanske inte gå ihop, men herregud, kan jag inte för en gångs skull bara känna en sak och veta vad det är jag känner? Jag får panik på mig själv ibland, för det mesta, att det alltid ska vara två sidor av allt, det kan aldrig bara vara klart och tydligt. Den empati jag känner för precis allt och alla tynger mig. Empati är en fin och bra egenskap att ha, men jag tror att det måste finnas en gräns. Som med allt annat. För mycket blir verkligen för mycket. Det känns som att mitt hjärta är på väg att sprängas när jag tänker på alla som blir kvar efteråt. Jag har insett, efter att ha upplevt det, att jag aldrig skulle kunna göra så mot mina nära. Nej, jag skulle inte finnas kvar för att se deras reaktioner, men tanken på det gör för ont för att ens överväga det längre. Jag vet att man kommer över sådana saker, man kommer över döden, men att vara orsaken till att någon gråter sig till sömns skär som en kniv i hjärtat. Det finns i alla fall några jag vet skulle gå sönder och jag vill för allt i världen inte vara anledningen till det. Om det betyder att jag mår bättre, är mindre självisk nu för tiden eller bara är en sjukt empatisk människa vet jag inte, men det är någonting som stoppar mig och det är bra. Tror jag. Jo, det är bra. Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma ifrån tankarna och känslorna av att vilja försvinna, men nu har jag i alla fall någonting verkligt som övertygar mig om att inte göra det.
Jag är så ledsen för alla som är kvar. Det är det jag är ledsen över. Inte över att personen är borta, tror jag, för vi hade inte haft kontakt på flera år. Ett undantag, men jag vet inte om det räknas egentligen. Men det får det hela att kännas lite sjukare.
Tre personer, vad jag vet, från min parallelklass är borta. Det känns otroligt konstigt och lite läskigt. Tre personer som inte ens blev 25 år. Från samma klass. Är det nu jag ska börja tro på hela Illuminati grejen? Nej, det var inte nu. Det var nu jag skulle stänga av musiken, se en film och lugna ner mig. Så småning om också gå och lägga mig. Alternativt somna på soffan. Igen. Jag behövde väl bara ventilera antar jag. Igen.

Only by blood

Kanske självömkan, kanske bara känslor. Definitivt väldigt personligt om ingenting annat.

Jag sökte på min halvbror på Facebook och tittade efter bilder på min far. Jag sparade några, klippte ut bara honom och sparade i en mapp som jag sedan gömde i en annan mapp som var i en annan mapp och så vidare. Någon gång kanske jag kommer vilja se någon bild av honom av någon anledning och då kan det ju vara bra att de finns där. Kanske. Eller så kommer jag att snubbla över dem någon dag och få en hjärtattack. Det är vilket som. Kanske båda. Jag har i vilket fall som helst ont i magen nu. Jag vet inte om det är för att jag såg honom, för att jag såg min halvbror, för att på varje bild på min pappa hade någon främmande människa skrivit att det var hans pappa. Kanske för att de lever ett liv där jag inte existerar. De vet om det, men låtsas inte om det. När de för mig existerar hela tiden. Även andra släktingar, farbröder, kusiner och allt sådant. Det gör mig inte lika mycket, men det gör mig fortfarande någonting. Jag har berättat för två av mina tre halvsyskon på pappas sida vem jag är och så vidare, men aldrig hört ett ord mer om det. Jag har två gissningar. Ett: de frågade inte ens om det, två: de frågade om det och pappa förnekade det. För så svinig är han, min far. Det svinigaste svinet av alla svin jag har träffat. Det gör ont och det gör ondare för att det gör ont. För det borde inte göra ont. Eller borde det? Jag vet fortfarande ingenting om det här, hur jag känner eller hur jag tänker. Det enda jag är säker på är att de är mitt blod alla fyra, även om jag inte vill det så finns det där, gnager och river. "Varför vill de inte ha med mig att göra? Vad har jag gjort för fel? Varför vill min pappa inte vara en del av mitt liv?" Frågor som jag själv vet svaren på egentligen, men det hjälper inte. Jag ställer dem ändå. Gång på gång på gång.

Never mind the feelings

Det här med att ha känslor för någon som inte har känslor tillbaka. Det är väl någonting som de flesta har upplevt, somliga mer än andra. Jag har aldrig upplevt ömsesidig kärlek, någonsin. Antingen har jag varit kär men inte fått det besvarat eller så har någon varit kär och jag har inte besvarat det. Mest har jag varit kär. Man får en typ av ångest som inte kan jämföras med någon annan. I och för sig kan väl ingen ångest jämföras med någon annan, men det här är som någonting helt annat. Det gör ont på ställen man inte visste att man hade, man gråter tårar som känns ihåliga för att man vet att det inte är någon mening med att gråta över någonting som man aldrig har haft eller någonsin kommer att få. Jag vet inte var jag vill komma med det här. Kanske vill jag bara säga att jag har ont.

Självömkar jag så gör jag det med flit. 

Nicki Minaj

Jag läste på text-tv att Yohio hade blivit väldigt upprörd över Nicki Minaj's nya musikvideo. Att det var på grund av sådant som unga hade fel uppfattning om sex. Jag var tvungen att titta. Det var någonting av det vidrigaste jag har sett, av många anledningar. Det är bara så otroligt fel på alla sätt. För det första har hon bara samplat en låt. För det andra är texten ungefär lika intelligent som en amöba. Och det är en förolämpning mot amöbor världen över. Innehållet i videon hör hemma på en porrsajt. Hur har det blivit så här? Hur kan det vara okej att en artist, eller vad man ska kalla henne, som har småtjejer som målgrupp får göra någonting sådant här? Jag är äcklad och förbannad. Det är vidrigt. Och jag bryr mig för att jag är människa. Så behöver ingen undra över det. Jag skulle kunna skriva tusen rader till om det här, men det är inte värt det. Alls.

Nicki Minaj - Anaconda

The way my mind works...

Marilyn Manson lade upp en bild på instagram med en text. Texten var följande: "If he had been Antichrist Creeping Jesus,
He'd have done anything to please us:
Gone sneaking into Synagogues
And not us'd the Elders & Priests like Dogs,
But humble as a Lamb or Ass,
Obey'd himself to Caiaphas.
God wants not Man to Humble himself." Carcosa..." 
Det var nästan 300 kommentarer och jag tänkte "kul, han kanske har fått igång någonting" så, nyfiken som jag är, laddade jag alla kommentarer och började skrolla. Det fanns inte en enda kommentar som handlade om texten. Det var allt från "I love you, you're my God and my everything" till "Marry me, please, I'll give you sex four times a week" och jag skämdes. Jag skämdes över att ens kalla mig människa en stund innan jag insåg att det här är ett tecken på min teori om hur evolutionen går tillbaka. Människan blir dummare och dummare för varje generation, vi låter teknologin bestämma hur vi lever våra liv, vi förlitar oss på att andra ska göra saker åt oss, vi ska anstränga oss så lite som möjligt. Framförallt psykiskt. Vi kommer sakta men säkert att gå tillbaka i utvecklingen, återgå till att bli grottmänniskor, apor, fiskar med ben, amöbor och till slut bara små organismer i havet. Wall-E, Apornas Planet, jag vet inte om det är så himla mycket fiktion där egentligen.
Det var en enda kommentar som påpekade att det inte handlade om bilden i det där fallet, utan texten. Den var viktig, men ingen såg den. Jag tror personligen inte att ens hälften av de som såg bilden faktiskt läste texten. Och det fick mig att fundera på människans framtida utveckling. Betyder det att jag har rätt? Nej. Betyder det att jag har fel? Nej. Det är en teori som miljoner andra, en teori som, om jag får säga det själv, är ganska trolig.
Hur som helst så är jag så otroligt säker på att människan kommer att förgöra sig själv, på ett eller annat sätt. Om det så är genom att bli dummare eller om det är genom någon galen apokalyps, så kommer det att ske. Snarare förr än senare.
Någonting att tänka på, halv sju på morgonen. En lördag. Tydligen.

Fistful of Love

I was lying in my bed last night
Staring at a ceiling full of stars
When it suddenly hit me
I just have to let you know how I feel

We live together in a photograph of time
I look into your eyes
And the seas open up to me
I tell you I love you
And I always will

And I know that you can't tell me
And I know that you can't tell me

So I'm left to pick up
The hints, the little symbols of your devotion
So I'm left to pick up
The hints, the little symbols of your devotion

I feel your fists
And I know it's out of love
And I feel the whip
And I know it's out of love
I feel your burning eyes burning holes
Straight through my heart

It's out of love
It's out of love

I accept and I collect upon my body
The memories of your devotion

I accept and I collect upon my body
The memories of your devotion

I feel your fists
And I know it's out of love
And I feel the whip
And I know it's out of love
I feel your burning eyes burning holes
Straight through my heart

It's out of love
It's out of love

A Day in the Life

Jag måste skriva av mig och det spelar ingen större roll vem som vet om det.

Måndagen förra veckan kraschade jag totalt, bägaren rann över och tårarna rann över. Det gick inte mer, jag kunde inte hålla tillbaka. Jag träffade en läkare som skrev ut medicin och sjukskrev mig. Till mig sade hon att jag skulle vara sjukskriven på heltid i en vecka och sedan halvtid. Det lät konstigt och det tyckte alla som hörde det också. Idag fick jag läkarintyget och där står det att jag är sjukskriven på heltid i en månad. Allt känns mycket lättare nu, jag kan fokusera på mig själv och mitt mående och behöver inte bry mig om vad alla på jobbet tycker och tänker. Det är dags för mig att också få tänka på mig själv i första hand. Jag behöver verkligen det just nu. Den här gången ska jag låta mig själv känna allt jag känner, ta den hjälp jag kan få och verkligen satsa på att ta mig uppåt. Ärlighet är det viktigaste, jag får inte ljuga för mig själv och inte för någon annan. Jag ska bli bra, eller i alla fall lite bättre.

Ett av de största misstagen i mitt liv

Jag blir så arg när jag tänker på den där distanskursen på Brunnsvik. Jag upptäckte att jag fortfarande var med i den gruppen vi hade på Facebook och läste lite (alla) inlägg i den. Mer än hälften var inlägg som handlade om att respons var försenad, vi hade inte fått uppgifter, datum för träffar ändrades hela tiden och vi fick aldrig någon information om någonting. Ta det här med att de som gick ute i Brunnsvik gjorde en tidning som vi var med och skrev artiklar till. Vi skulle få den skickad på mejl. Jag såg aldrig ett spår av den tidningen. Sedan tyckte de att det var konstigt och dålig stil att vi som gick distans inte kom dit på träffarna. Den första träffen var alla där, de kunde inte lägga ihop ett och ett? Det fanns ingen som helst sammanhållning, vi som läste på distans var aldrig inkluderade i någonting, vi fick göra samma uppgift om och om igen. "Skriv en debattartikel, ledare eller insändare". Varje. Gång. Var det konstigt att vi tröttnade? Nej. Det här tog jag ett lån för. Ett lån som jag kommer att få betala av i vadå, fem-sex år? Jag blir så arg att jag skakar när jag tänker på hur värdelöst det där var, ett bortkastat år som kostade mig väldigt mycket pengar och jag lärde mig absolut ingenting nytt. Eller okej, två saker lärde jag mig; ett, ta inte ett lån för lätt och två, Brunnsvik folkhögskola dog med Christina.

Människor

Människor som tror sig veta allt och sedan inte kan acceptera att de har fel när de blir motbevisade.
Människor som trycker ner sin tro i halsen på andra.
Människor som inte accepterar att andra inte tror på någonting.
Människor som tror på allt som går att tror på och sedan säger att man inte kan tyda drömmar.
Människor som tror att allt som händer dem bara händer dem och ingen annan.
Människor som avbryter andra för att berätta någonting som de har upplevt i stället.
Människor som avbryter andra och börjar prata om någonting helt annat för att de inte har fler argument.
Människor som går till personangrepp när de inte har fler argument.
Människor som inte kan diskutera.
Människor som tror på allt de läser i tidningar.
Människor som tror på allt de ser på TV.
Människor som tror på allt som finns på Internet.
Människor som ursäktar allt med att de har en diagnos.
Människor som tycker att vissa beteenden endast finns hos de med diagnos.
Människor som pratar om mediciner som någonting att vara stolt över.
Människor som kräver bekräftelse men inte ger det till andra.
Människor som inte tänker utanför boxen.
Människor som hatar andra religioner än sin egen.
Människor som hatar andra hudfärger än sin egen.
Människor som hatar andra.
Människor som hatar.
Människor.