Jag fick mitt farväl ändå

Igår ringde jag farmor som från och med nu refereras till som M. Hon frågade om jag hade bestämt hur jag ville göra med begravningen. Jag sa att jag ville gå, men jag ville ha med mig min respektive (som då var Josefin, hon kom med den briljanta idén). M sa att det tyckte hon verkligen inte att jag skulle göra. Jag sa att jag behövde det, behövde stöd från min sida. "Men du går ju med oss", sa hon varpå jag svarade att jag inte känner dem, någon av dem. "Men du känner ju mig", säger hon och jag sa att "nej, det gör jag inte. Vi har träffats en gång, igår, och det är allt. Vi känner inte varandra. Jag behöver ha någon med mig." Hon säger då "ja, men om det är så jobbigt för dig och du behöver stöd, då tycker jag inte att du ska gå." "Nähä? Okej. Men, en begravning är väl jobbig? Man behöver väl stöd på en begravning, är det konstigt tycker du?" "Nej, men jag bjöd dig, bara dig, du får komma själv, annars behöver du inte komma alls." "Men andra har väl sina respektive med sig, varför får inte jag det?" "Nej, men det förstår du väl, det går inte, jag bjöd dig." Sen säger hon "egentligen tycker jag att eftersom du inte hade någon kontakt med honom och inte träffade honom på flera år, varför ska du gå på hans begravning? Det ser jag faktiskt som ett hån." Okej. Jag tappade andan för någon sekund och sen svarade jag "hur kan det vara ett hån? Det var dessutom inte mitt fel att vi inte hade kontakt, det var inte mitt val." "Nej, vems val var det då?" "Ja, det var väl hans val?" "Ja, men då kanske du ska tänka efter lite. Du kanske ska tänka på varför det var så." Slutade andas igen. "Varför var det så då?" "Det kan inte jag svara på, det var hans ensak." Okej. Okej, okej, okej. Hon pratade också om de andra barnen, "hans barn" och jag sa att jag är också hans barn, sluta förneka det, jag finns! "Ja, det vet jag väl, men nu är det inte jag som har hand om begravningen, du får prata med barnen." "Ja! Bra idé! Jag har aldrig pratat med dem, de vet knappt att jag existerar, men jag ringer och frågar. Förstår du inte hur konstigt det är för mig, fattar du inte? Hur kan du inte fatta?" "Nej, det där är nåt du får ta med dem." "Men vet du vad, då behöver inte du kontakta mig mer och jag kontaktar inte dig heller." "Nej, det kommer jag definitivt inte att göra!" "Nej, bra, toppen. Så kan ni dra åt helvete allihopa, ni är fan dumma i huvudet."
Så. Det var ett samtal som gick så långt åt ett håll jag aldrig hade kunnat tänka mig. Jag var så arg, så ledsen och så himla besviken på allting. Det lät så fint och gulligt i början, åh vad hon hade tänkt på mig och åh vad välkommen jag var. Tydligen inte. Uppenbarligen inte.
Jag velade halva natten om hur jag skulle göra. Jag kände ändå att jag ville gå, på nåt sätt. Tillsammans med mamma kom jag fram till att vi skulle köpa en blomma, åka dit, lägga den där och åka igen. Ingenting mer.
När vi kom dit var de fortfarande i kapellet, så jag och mamma väntade ute, gick runt till några gravar där och sen började klockorna att ringa. En knytnäve i magen. Vi gick uppåt och de kom ut. Vi stod och väntade en bit ifrån, de stod framför trappan så vi kunde inte gå in. De stirrade och viskade, alla såg oss och jag kunde inte brytt mig mindre. När de gick så gick jag och mamma in i kapellet. Prästen var där inne och mamma sa "det här är en dotter till". Hon visste vem jag var, M hade berättat tidigare att jag skulle komma. Hon sa att hon hade väntat på mig och tyckte att det var tråkigt att jag inte hade kommit dit. Jag förklarade att jag inte fick. Hon sa att kyrkan var öppen för alla, alltid. Jag visste inte det. Alls. Hon sa att vi fick sitta ner en stund om vi ville, så vi gjorde det. Det var så lugnt och tyst och vackert där inne. Jag såg den enorma kransen längst fram, med lila band. "Vila i frid. Mamma. Zarah." Den stod längst fram, ingen kunde missa den. Prästen kom fram till oss igen och sa att hon kunde läsa talet för oss. Hon satte sig bredvid oss och läste allt som hon hade läst under begravningen och jag var så otroligt tacksam. Det var så fint och mitt namn stod med. "Hans barn C, Zarah, M och A." Jag grät och grät och samtidigt var jag så glad. Det kunde de gott ha, det skulle de höra, för det var så. Jag var också hans barn, hur det än var. Prästen var en av de finaste människor jag mött, jag tackade henne säkert tre gånger efteråt. Jag gick fram och lade en vit ros på hans kista, lade handen mot och i mitt huvud sa jag "jag visste inte, jag visste ingenting".
När vi gick därifrån så kände jag en sån enorm lättnad. Jag är så glad att jag gjorde det, så glad, för jag behövde det. Jag var så arg att jag inte insåg hur mycket jag behövde det.

Jag vill inte

Efter att ha träffat min farmor för första gången har jag bestämt mig för att inte gå på begravningen för min far. Hon förstod inte att jag inte ville sitta längst fram, hon förstod inte hur mycket jag behövde ha mamma med mig, hon förstod inte hur konstigt allt känns för mig. Hon förstod inte. Jag grät och grät och frågade om min pappa hade pratat någonting om mig. "Ja, någon gång, men det har varit så mycket för honom, han har alltid gjort så mycket och du vet, man pratar inte om sånt där." Sånt där. Jag är inte sånt där. Jag är en människa och hans dotter. Ingen hörde av sig till mig, ingen berättade att han var sjuk, ingen berättade att han var döende. Jag fick inte säga hejdå som de andra. Ingen sa någonting, ingen hörde av sig överhuvudtaget. Jag visste absolut ingenting. Hon tyckte att det skulle bli en rolig överraskning för de andra att jag var med, att träffa mig. I en sån situation, i vilken situation som helst så är det inte roligt. Ingenting med det här är roligt, jag vill inte träffa någon. Ingen. Vill inte ha med någon av dem att göra. Jag har inte haft det förut, känner inget behov av det nu. Nej, jag vill inte. Och jag vill inte gå. Allt känns så jävla fel och dumt och jobbigt på så många sätt. Jag orkar inte. Jag vill inte. Och jag vet att jag inte kommer ångra mig. Fick knappt säga hej, så vad spelar det för roll om jag inte får säga hejdå. Jag säger hejdå när jag orkar. Säger hejdå på mitt sätt. "Du är lika välkommen som alla andra." Hah, nej, nej, nej, det är jag inte. Skäms på alla som har varit tysta, skäms på alla som förnekat min existens. Dra åt helvete alla som har behandlat mig så här, som har ignorerat mig, låtit allt varit så jävla jävligt som det har varit. Fuck you era jävla jävlar, dra åt helvete, ni betyder mindre än en jävla piss i havet.

Ursäkta min franska.