Cis

 

Det här är någonting som har förundrat mig ett tag nu. Begreppet "cis" är relativt nytt för mig. På Wikipedia står det: 

"Ett exempel på en cisperson kan vara en person som känner sig som och definierar sig som kvinna, ses av andra personer som kvinna, är uppfostrad som kvinna, är född med xx-kromosomer och vulva, är registrerad som kvinna i myndigheternas register, och beter sig i stort sett utefter en kvinnlig könsroll."

Så jag borde då vara en cisperson. Detta innebär att jag är ett svin, som jag har förstått det. Överallt på dessa instagramkonton och facebooksidor som drivs av tanspersoner och/eller extremister av alla de slag, så beskrivs en cisperson som någonting fruktansvärt negativt. Särskilt män och framförallt vita män. Anledningen? Cispersoner är privilegierade, cispersoner har aldrig fått kämpa för den de är, aldrig lidit så till den grad att en vill dö. Hm. Det är det här som gör mig upprörd. Jag har ingenting emot någon grundat på könsidentitet, religion, hudfärg, whathaveyou. Jag har däremot någonting emot människor som påstår sig stå för alla människors lika värde och att alla människor ska ha samma rättigheter, ingen ska dömas osv. och det är här det händer, här spricker jag. De här personerna gör precis samma sak som de människor de står upp mot. De dömer, kränker, hatar och mobbar. Precis det de inte vill att andra ska göra mot dem. Är en alltså en heterosexuell, vit man så är en automatisk transfob eller "smygtransfob". Är en då en heterosexuell kvinna så är det samma sak. Hur en än försöker att vara tillmötesgående och snäll och lyhörd, så blir en ändå kallad för det ena och det andra, för att en är född som kvinna. Jag förstår inte.

Jag vill så gärna älska alla, jag vill så gärna, men det blir svårare och svårare för varje dag. Min glädje försvinner, mitt hopp försvinner.

Det finns fortfarande otroligt fina människor, men allt jag ser känns så mörkt och elakt. Det är så mycket lättare att ta fram det dåliga. Varför? 

Jag funderar på att ta en lång paus från alla sociala medier. Det är så svårt att ignorera, det är lättare att bara pausa.

Vem är du?

När ska vi börja svara ärligt på den frågan? När ska vi sluta att identifiera oss med vad vi har för sysselsättning, hur gamla vi är och hur många barn vi har? Jag förstår att många, kanske de flesta, identifierar sig med sina yrken eller studier och med att vara en förälder, men är det, egentligen, svaret på frågan? Istället för att svara med sin titel kanske ska vi verkligen, jag menar verkligen, svara vilka vi är?
"Så, vem är du?"
"Jag är Zarah. Jag är empatisk, rolig, envis och stark. Jag är ärlig och snäll, säker och lojal."
Det är inte vad vi har för arbete, vad vi studerar, vad vi har åstadkommit eller vad vi inte har åstadkommit som definierar vilka vi är. Det är en del av vår historia, vad vi har varit med om, det kan ha format oss, men det är ändå inte svaret på vilka vi är. Se skillnaden.
"Så, vem är du?"
"Jag heter Zarah. Jag är 26 år gammal, jag är arbetslös, bipolär, har en äldre syster, en mamma och en Hans. Jag bor i en tvåa i Ludvika, med två katter."
Säger det här, egentligen, vem jag är? Är det vem jag är? Eller är det vad jag har? Heter jag Zarah, eller är jag Zarah?
Jag väljer att vara Zarah.

Vem är du?

Orsa Rovdjurspark

 

En skulptur av mig fanns att beskåda bredvid isbjörnarna

 

 

Bebis Kodiak

 Mamma Kodiak och bebis Kodiak

 

 Järven var så svår att få en bild på, då den sprang omkring precis hela tiden

 Isbjörnen var det häftigaste, fattade inte att den var så stor

 Snöleoparder

 Tigern vankade fram och tillbaka längs staketet och posade vid mig. Jag tittade ju på den i stället för i telefonen, såatte, jorå

Berguven fick mig att nästan hyperventilera av glädje, också så mycket större än jag trodde

Scar shaming?

Det cirkulerar mycket anit "shaming" på sociala medier nu. "Slut shaming", "fat shaming" osv. Svarta står upp för sitt arv, kvinnor står upp för sina rättigheter, stora människor står upp för sina kroppar. Allt är jättebra, vi behöver mer acceptans i världen, fler som vågar och vill vara stolta över vilka de är, även om majoriteten är på en helt annan sida. Jag har tänkt på det där, sett hundratals bilder och det är en bra sak, verkligen. Det går till överdrift i vissa fall, som allt annat, men överlag så är det bra.
Jag har dock aldrig sett någonting som har med självskadebeteende att göra. Jag har inte sett någon som har stått upp för sina ärr. Det är mycket möjligt att det finns, men jag har missat det i så fall. Självskadebeteende är självklart ingenting man ska uppmuntra till, tvärt om, men är övervikt någonting att uppmuntra till? Nej, inte alls, det handlar bara om acceptans. Vissa människor vill vara stora och är stolta över det, trivs med det. Är det okej att vara stolt över sina ärr?
Jag har länge hatat mina ärr och vad de har påmint mig om. Jag har sett på mina ärr och föraktat mig själv, tänkt att jag är så äcklig, mina armar är äckliga. Det har jag, på senare tid, förstått inte är mina egentliga tankar. Det är, igen, andra som har fått mig att tänka så.
"Du kan inte visa dig offentligt i kortärmat, folk tycker att du är töntig, förstår du inte det?" 
"Ingen vill se det där, du sätter andra i en väldigt jobbig situation." 
"Men usch, hur dina armar ser ut!" 
"Det är ju klart att folk stirrar, det förstår du väl?" 
"Om inte jag kände dig så hade jag också tittat."
Är det någonting jag ska finna mig i, att jag aldrig skulle kunna ha kortärmat offentligt, att folk självklart får stirra hur mycket de vill? Folk tittar, det förstår jag, men sättet de tittar på. Det är med avsmak, rynkade näsor, krökta ögonbryn, viskningar, skratt, fingrar som pekar. Ska jag vara okej med det, för att jag har skadat mig själv? Är det rätt att jag ska ta det? Ska jag bita ihop, hålla tillbaka tårar och ilska för att jag en gång hade så ont att jag inte klarade av det och skadade mig själv fysiskt för att kunna kontrollera och hantera min smärta? I så många år trodde jag verkligen det. Jag trodde på riktigt att det var min skyldighet att inte visa mina armar, att jag äcklade alla jag mötte.
"Ingen tänker på det så mycket som du själv gör."
Nej, förvisso, men fler än någon annan kan förstå, gör det faktiskt. De ser det och de tänker på det. Och det är okej. Om de gör det i sina huvuden och inte rakt i mitt ansikte.
Jag har sakta insett att mina ärr är en del av mig, en del av min historia, och jag är faktiskt stolt. Mina ärr är just ärr, det finnas inga nya sår, det är gamla, bleka ärr och det är jag stolt över. I fem års tid gjorde jag illa mig själv, det var det enda sättet jag visste att hantera min smärta på. I fem år, varje dag. Några återfall har jag haft, men nu är det knappt så att jag minns när jag gjorde det sist. Jag tror att det var tre år sedan. Jag ska inte ljuga, jag har tänkt tanken på att göra det otaliga gånger, men jag har klarat av att inte göra det.
Mina ärr är en del av mig, mina ärr är mina och mina ärr är vackra för min historia är vacker. Min historia är min, det är mitt liv och delar av den bär jag på utsidan. Mina ärr är mina och jag är stolt.

Meningen med livet

Vad är egentligen meningen med livet? En fråga de flesta säkert har ställt sig. Jag tror inte att det finns någon mening med livet, mer än att reproducera. Människans syfte, precis som alla andra djurs syfte, är att producera barn, arvingar, som ska fortsätta ledet av sin ras. Och jag då, som inte vill ha barn, inte har tänkt att skaffa barn, vad är meningen med mitt liv? Antagligen finns det då ingen mening alls. Jag är satt här av samma anledning som alla andra, reproduktion. Om jag då går emot det, vad är syftet? Ingenting.

Här är en lista på allt jag borde göra och inte göra (enligt en viss man)((det är relevant, kommer till det sen)):

*sluta röka
*gå ner i vikt
*gaska upp mig
*inte äta banan
*inte dricka multivitaminjuice
*inte använda grädde
*sluta dricka energidryck
*inte sova så mycket
*sova mer
*inte äta choklad
*göra mig av med katterna
*åka hem

Nå, det sistnämnda har han inte sagt rakt ut, men antytt. Här är vad jag tycker:

*självklart ska jag sluta röka, jag måste bara komma dit först, det går inte utan en stark vilja och det har jag inte just nu
*ja, det fattar väl jag också att jag borde, men det är samma sak där, jag har inte den viljan eller orken just nu och egentligen bryr jag mig långt ifrån lika mycket som andra gör
*jag är bipolär, jag kan inte gaska upp mig hur mycket jag än vill
*det här med bananen och juicen förstod jag inte riktigt poängen med, men antar att det är fruktsocker som är problemet där
*grädde är gott, grädde har använts hur länge som helst och det har gått ganska bra för människosläktet ändå va? Eller är det på grund av grädden vi har krig och svält och sjukdomar? I så fall slutar jag direkt!
*ja, absolut, det är jag på gång med
*ja, inte sova så mycket och sova mer, en ekvation som jag inte riktigt får att gå ihop. Jag sover inte dåligt för att jag vill det, hur konstigt det än låter. Pft
*choklad är livet, enough said
*kommer aldrig att hända
*ja, det borde jag, men det kan jag inte. Eller jag kan, men då kommer inte jag att finnas kvar så länge efter det. Då kommer jag inte finnas alls, för jag orkar inte och klarar inte av att vara ensam, för just nu är jag svag och sämst, men det får vara så, det måste få vara så

Så, det här kan tyckas irrelevant som sagt, men det var det här som fick mig att tänka på meningen med livet. Är det vad man ska göra för att bli lycklig och må bra och få en mening med allt? Äta rätt, träna, leva hälsosamt, INTE ÄTA CHOKLAD? Nej, utan choklad finns det verkligen ingen mening. Skämt åsido, det borde vara varje enskild människas val hur de lever. Vill jag röka som en borstbindare och halsa energidryck och trycka i mig choklad och grädde, då borde jag få göra det. Jag förstår hälsodelen, live long and prosper, men vems problem är det? Det är mitt och bara mitt. Om jag hade ett barn att leva för, då skulle det vara annorlunda, då skulle jag vilja vara med så länge som möjligt. Nu har inte jag det och jag vill som sagt inte ha det heller. Alltså, händer det så händer det, men det är ingenting jag planerar och händer det inte så är jag okej med det. Utseendeaspekten är jag lite mer förvirrad över. Det är min kropp, igen, det är mitt val. Så länge jag är okej med det, så borde resten av omgivningen vara okej med det. "Men det är inte du som måste se dig själv hela tiden, det är ju andra." (ja, det har sagts till mitt fejs) Nej, men då kan andra skaffa sig någonting verkligt att störa sig på, någonting betydande som, tja, VÄRLDEN kanske? Jag bryr mig inte längre, ärligt talat. Se åt ett annat håll, det är inte svårare än så om jag nu är så vidrig att se på. Jag tycker att idioter är vidriga, men jag ber väl inte dem att sluta vara idioter för det? Eller jo, det gör jag, sluta vara idioter! Idioter; lär er att se människor i stället för kroppar och ansikten, hudfärger och religioner. En människa är en människa, oavsett. Idioter; försök att älska i stället för att hata, det kräver mindre energi och får en att må så mycket bättre. Idioter; sluta vara idioter.
Over and out.

Jag fick mitt farväl ändå

Igår ringde jag farmor som från och med nu refereras till som M. Hon frågade om jag hade bestämt hur jag ville göra med begravningen. Jag sa att jag ville gå, men jag ville ha med mig min respektive (som då var Josefin, hon kom med den briljanta idén). M sa att det tyckte hon verkligen inte att jag skulle göra. Jag sa att jag behövde det, behövde stöd från min sida. "Men du går ju med oss", sa hon varpå jag svarade att jag inte känner dem, någon av dem. "Men du känner ju mig", säger hon och jag sa att "nej, det gör jag inte. Vi har träffats en gång, igår, och det är allt. Vi känner inte varandra. Jag behöver ha någon med mig." Hon säger då "ja, men om det är så jobbigt för dig och du behöver stöd, då tycker jag inte att du ska gå." "Nähä? Okej. Men, en begravning är väl jobbig? Man behöver väl stöd på en begravning, är det konstigt tycker du?" "Nej, men jag bjöd dig, bara dig, du får komma själv, annars behöver du inte komma alls." "Men andra har väl sina respektive med sig, varför får inte jag det?" "Nej, men det förstår du väl, det går inte, jag bjöd dig." Sen säger hon "egentligen tycker jag att eftersom du inte hade någon kontakt med honom och inte träffade honom på flera år, varför ska du gå på hans begravning? Det ser jag faktiskt som ett hån." Okej. Jag tappade andan för någon sekund och sen svarade jag "hur kan det vara ett hån? Det var dessutom inte mitt fel att vi inte hade kontakt, det var inte mitt val." "Nej, vems val var det då?" "Ja, det var väl hans val?" "Ja, men då kanske du ska tänka efter lite. Du kanske ska tänka på varför det var så." Slutade andas igen. "Varför var det så då?" "Det kan inte jag svara på, det var hans ensak." Okej. Okej, okej, okej. Hon pratade också om de andra barnen, "hans barn" och jag sa att jag är också hans barn, sluta förneka det, jag finns! "Ja, det vet jag väl, men nu är det inte jag som har hand om begravningen, du får prata med barnen." "Ja! Bra idé! Jag har aldrig pratat med dem, de vet knappt att jag existerar, men jag ringer och frågar. Förstår du inte hur konstigt det är för mig, fattar du inte? Hur kan du inte fatta?" "Nej, det där är nåt du får ta med dem." "Men vet du vad, då behöver inte du kontakta mig mer och jag kontaktar inte dig heller." "Nej, det kommer jag definitivt inte att göra!" "Nej, bra, toppen. Så kan ni dra åt helvete allihopa, ni är fan dumma i huvudet."
Så. Det var ett samtal som gick så långt åt ett håll jag aldrig hade kunnat tänka mig. Jag var så arg, så ledsen och så himla besviken på allting. Det lät så fint och gulligt i början, åh vad hon hade tänkt på mig och åh vad välkommen jag var. Tydligen inte. Uppenbarligen inte.
Jag velade halva natten om hur jag skulle göra. Jag kände ändå att jag ville gå, på nåt sätt. Tillsammans med mamma kom jag fram till att vi skulle köpa en blomma, åka dit, lägga den där och åka igen. Ingenting mer.
När vi kom dit var de fortfarande i kapellet, så jag och mamma väntade ute, gick runt till några gravar där och sen började klockorna att ringa. En knytnäve i magen. Vi gick uppåt och de kom ut. Vi stod och väntade en bit ifrån, de stod framför trappan så vi kunde inte gå in. De stirrade och viskade, alla såg oss och jag kunde inte brytt mig mindre. När de gick så gick jag och mamma in i kapellet. Prästen var där inne och mamma sa "det här är en dotter till". Hon visste vem jag var, M hade berättat tidigare att jag skulle komma. Hon sa att hon hade väntat på mig och tyckte att det var tråkigt att jag inte hade kommit dit. Jag förklarade att jag inte fick. Hon sa att kyrkan var öppen för alla, alltid. Jag visste inte det. Alls. Hon sa att vi fick sitta ner en stund om vi ville, så vi gjorde det. Det var så lugnt och tyst och vackert där inne. Jag såg den enorma kransen längst fram, med lila band. "Vila i frid. Mamma. Zarah." Den stod längst fram, ingen kunde missa den. Prästen kom fram till oss igen och sa att hon kunde läsa talet för oss. Hon satte sig bredvid oss och läste allt som hon hade läst under begravningen och jag var så otroligt tacksam. Det var så fint och mitt namn stod med. "Hans barn C, Zarah, M och A." Jag grät och grät och samtidigt var jag så glad. Det kunde de gott ha, det skulle de höra, för det var så. Jag var också hans barn, hur det än var. Prästen var en av de finaste människor jag mött, jag tackade henne säkert tre gånger efteråt. Jag gick fram och lade en vit ros på hans kista, lade handen mot och i mitt huvud sa jag "jag visste inte, jag visste ingenting".
När vi gick därifrån så kände jag en sån enorm lättnad. Jag är så glad att jag gjorde det, så glad, för jag behövde det. Jag var så arg att jag inte insåg hur mycket jag behövde det.

Jag vill inte

Efter att ha träffat min farmor för första gången har jag bestämt mig för att inte gå på begravningen för min far. Hon förstod inte att jag inte ville sitta längst fram, hon förstod inte hur mycket jag behövde ha mamma med mig, hon förstod inte hur konstigt allt känns för mig. Hon förstod inte. Jag grät och grät och frågade om min pappa hade pratat någonting om mig. "Ja, någon gång, men det har varit så mycket för honom, han har alltid gjort så mycket och du vet, man pratar inte om sånt där." Sånt där. Jag är inte sånt där. Jag är en människa och hans dotter. Ingen hörde av sig till mig, ingen berättade att han var sjuk, ingen berättade att han var döende. Jag fick inte säga hejdå som de andra. Ingen sa någonting, ingen hörde av sig överhuvudtaget. Jag visste absolut ingenting. Hon tyckte att det skulle bli en rolig överraskning för de andra att jag var med, att träffa mig. I en sån situation, i vilken situation som helst så är det inte roligt. Ingenting med det här är roligt, jag vill inte träffa någon. Ingen. Vill inte ha med någon av dem att göra. Jag har inte haft det förut, känner inget behov av det nu. Nej, jag vill inte. Och jag vill inte gå. Allt känns så jävla fel och dumt och jobbigt på så många sätt. Jag orkar inte. Jag vill inte. Och jag vet att jag inte kommer ångra mig. Fick knappt säga hej, så vad spelar det för roll om jag inte får säga hejdå. Jag säger hejdå när jag orkar. Säger hejdå på mitt sätt. "Du är lika välkommen som alla andra." Hah, nej, nej, nej, det är jag inte. Skäms på alla som har varit tysta, skäms på alla som förnekat min existens. Dra åt helvete alla som har behandlat mig så här, som har ignorerat mig, låtit allt varit så jävla jävligt som det har varit. Fuck you era jävla jävlar, dra åt helvete, ni betyder mindre än en jävla piss i havet.

Ursäkta min franska.