Manson och jag, vi är goda vänner, fastän mycket olika (POLLY)

Det här är min favoritlåt från det nya albumet. Än så länge i alla fall. Tillsammans med Slow-Mo-Tion. Och jag såg en kommentar på den här videon där någon tyckte The High End of Low var det bästa albumet. Skulle vilja ta mig ett snack med den personen alltså. Ja ja, alla tycker olika, men man kan inte säga att The High End of Low är det bästa albumet, det går inte. Det är bra, men inte alls i närheten av t.ex. Mechanical Animals och The Golden Age of the Grotesque (som är mitt favoritalbum) och kanske Holy Wood också och Antichrist Superstar och kanske allt han har gjort är otroligt bra. Och de som klagar på Born Villain och säger att det suger och så vidare, de kan.. någonting dåligt. Jag har aldrig blivit så positivt överraskad faktiskt. Jo, det kanske jag har, men satan vad bra det är! Okej, Children of Cain, kör! (Mamma, du kan klicka på videon, alltså rutan här under med Mansons nuna, så kan du lyssna. Om det laggar, alltså stannar och hackar och så, tryck på pause och vänta lite till det gråa kommit kanske halvvägs. Kram!)

Flicka Med Pärlörhänge

Efter en heldag med Sims känns det som att jag borde göra någonting vettigt. Jag bestämde mig för Flicka Med Pärlörhänge. Kan det bli vettigare? Tror inte det. Alla skådespelare känns men Scarlett Johansson känns lite mer. Hon gör rollen så otroligt bra. Hela filmen känns varm men samtidigt väldigt tragisk, låg, grå. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den men jag tröttnar aldrig. Den lämnar mig alltid med blandade känslor av vemod och lycka. Och jag tycker inte att det finns någonting bättre än förvirring när jag ska sova. Okej, det var inte sant.



Insikt

Jag tror att jag hatar mitt liv. Ja, faktiskt. Igen. Jag undrar om jag någonsin kommer komma ifrån den här tanken. Den är ju inte hälsosam, en dag kommer det räcka är jag rädd. En dag kommer jag inte ha några tankar som överväger just den här. En dag kommer det vara stopp.
Ja, suck it up, skaffa ett jobb, en karl, ett liv. Önskar jag kunde, men det funderar ju inte riktigt så.
Bara jag vet vad som händer i mitt huvud och inte ens jag förstår vad det är för fel med mig. Jag har det på papper, men det gör ingenting klarare. Det här är sanningen och sanningen kan göra ont. Jag är inte ens särskilt nere, jag är Schweiz, men ändå finns den här tanken konstant i bakhuvudet. Det är den lättaste utvägen, den fega utvägen, men jag vet inte om jag är så stark som jag vill tro. Uppenbarligen inte, då skulle jag väl kommit ifrån den här tanken.
Jag är som vanligt inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, vill inte att någon ska vara orolig heller och jag tror att de flesta i min närhet vet vad jag tänker och hur jag känner. Jag vill inte lämna någon egentligen. Ingen alls. Jag vill se vad som händer i framtiden, hur många barn Maddis och Johan kommer få, vart Isabelle kommer bo och hur många barn hon kommer få, när Isak tar studenten, när Lowa skaffar sin första pojkvän, se vilken som faktiskt är Martins typ och i alla fall en gång träffa Lumi. Jag vill se allt vackert i världen, men mitt liv är ett svart hål. Jag ser ingen framtid.
Snart är det väl över, det måste vara över snart.