Till min far

Du, kommer du ihåg när jag log första gången? Min syster var den enda som kunde få mig att skratta till en början. Minns du det? Nej, du var inte där.
Men du, minns du när jag tog mina första stapplande steg och världen blev så mycket större? Nej, du var inte där.
Men du måste ju komma ihåg när jag sa mitt första ord? Nej, du var inte där.
Kanske minns du när jag började dagis och skola, när jag började lära mig saker och få några kompisar? Nej, du var inte där.
Men minns du när du och jag träffades första gången? Då var du där. Du var där och jag var så glad.
När jag började högstadiet och fick så bra betyg och mamma var så stolt över mig när jag kom hem och visade mina VG:n och MVG:n, minns du det? Nej, du var inte där då.
Kommer du ihåg när du ringde mig och sa att vi skulle gå på bio, du och jag? Minns du att du fick reda på att mamma hade träffat någon och var lycklig och du därför ställde in vårat biobesök? Det minns jag.
Men minns du har arg du blev när du fick reda på vad som hände mig varje dag i skolan, hur jag blev mobbad så långt över gränsen att du åkte till skolan och skällde ut lärare och rektor, hur du grät av ilska och hur du kramade mig hårt? Nej, det var inte du, det var mamma. Du var inte där.
Du, kommer du ihåg när jag flyttade hemifrån och det var snöstorm, men du ställde upp med att köra mina grejer ändå? Du bar in alla tunga kartonger och möbler och jag tackade dig och gav dig en kram, minns du? Nej, det var inte du, det var Hans. Du var inte där.
Men du, du minns kanske brevet jag skickade till dig? Där jag skrev att nu var jag 18 och jag var vuxen och ville ha dig i mitt liv? När jag bad dig höra av dig och du ringde mig och sa att du hade läst det och blivit så rörd? Du lade till att bollen nu var på min sida. Då var du där. Då svarade du mig och du visade intresse.
Sen, kommer du ihåg hur du ringde mig och frågade hur det kändes att ha tagit studenten och jag sa att jag inte ens hade gått gymnasiet? Att jag gick på Folkhögskola och skulle bli klar först om två år? Du visste inte det, för du hade inte varit där när jag var hemma i ett år för att jag mådde så otroligt dåligt.
Kommer du ihåg hur du slutade att höra av dig sen? Du ringde inte mer och du svarade inte när jag ringde dig. Minns du hur ledsen jag blev? Minns du alla tårar jag fällde för din skull, på grund av dig? Nej, då var du borta igen.
Minns du hur vi träffades på banken sen, tre år senare, och du tvekade? Du ville inte gå fram till mig och jag ville inte att du skulle gå fram till mig. Men du gjorde det och jag hatade dig. Du pratade med mig som en gammal bekant, frågade vad jag gjorde nu för tiden, vart jag bodde och om jag bodde ensam, om jag hade jobb och sen var det min tur att gå fram till disken. Jag frågade inte dig någonting tillbaka, för jag ville inte veta, jag brydde mig noll om vad du gjorde och hur du mådde. Jag sa hejdå och det var sista gången vi pratade. Den 30:e december 2011.
Vi har setts på Willys efter det, du har sagt hej, du har nickat till hälsning och jag har sett på dig med förvirring. Hur kan du, som far, nicka till ditt barn, ditt kött och blod, utan att bry dig det minsta?
Hur kan du inte vilja ha kontakt med din dotter? Förresten så spelar inte det någon roll, jag vill inte ha med dig att göra. Du kunde lika gärna bo i ett annat land, även fast du bor 20 minuter från mig. Du är inte en del av mitt liv, du har aldrig varit det och du kommer aldrig att vara det. Du har svikit mig gång på gång, du har krossat mig, du har fått mig att känna mig så oönskad att jag försökte att ta mitt liv. Du är en av anledningarna till att jag har mått så dåligt. Du, som inte ens är värd en tanke, har nu varit det enda jag har tänkt på de senaste 20 minuterna. Aldrig igen ska du få ta upp så mycket av mitt liv. Aldrig igen ska jag tänka på dig, mer än fem minuter. Aldrig igen ska jag önska att du var en del av mitt liv, för du finns inte längre. Du existerar inte, du är borta och jag är så lättad.

Din dotter, men bara av blod,
Zarah

Att blicka bakåt

Det har alltid varit betydligt mycket lättare. Mamma har lärt mig att det inte är någon mening att ångra någonting, gjort är gjort så att säga, och det har jag tagit till mig. För det är så sant, vad är meningen med att ångra saker när man inte kan göra någonting åt det? Det finns ju undantagsfall, såklart, som med allt annat, men det stämmer oftast. Men ibland kan man inte hjälpa det. Ibland måste man få se tillbaka och begrunda. Varför gjorde jag så? Varför tänkte jag inte längre? I en situation där man mår dåligt och fattar dumma beslut så tänker man inte direkt på konsekvenserna. Man tänker inte att det är ett dumt beslut och att man kan komma att ångra det. I så fall skulle man ju aldrig begå misstag. Men man vet inte bättre.
Idag är det tänkt att jag ska prata om tiden på Lorensberga, tiden på högstadiet, tiden som på ett sätt formade mig till den jag är idag. På gott och ont. Jag vet inte om jag är redo att prata om allt, egentligen, men jag vet att jag behöver det. Det sitter så djupt och jag vet inte var jag ska börja och var jag ska sluta. Det senaste inlägget jag skrev om det här, det om mobbing, var tufft för mig att skriva, men behövligt. Jag skrev saker som jag aldrig har berättat för någon, som jag gömt långt inne och förträngt, inte låtsas om. Idag måste jag säga det högt. Det och mycket annat. Och jag tänker att jag ska försöka, verkligen försöka, att prata om allt, inte utelämna någonting. Det kanske tar mer än en timme, jag vet inte, men jag ska i alla fall börja.
Det jag har funderat på mest, det som idag gör mig så arg och förvirrad, är de människor runt omkring. De vuxna människorna, de som begått många misstag i sina liv, men som inte gjorde någonting. Ingenting. De såg, de hörde, men de blundande. Lärare på skolan som såg allt och vände ryggen till. Det stör mig. De vuxna som stod mig närmast, familj och vänner till familjen. De pratade bakom ryggen på mig. "Åh, men har ni hört? Zarah håller på och skär sig i armarna, va? Det är ju bara uppmärksamhetsbehov." "Ja, herregud, vad fånigt, vem tror hon att hon är?" "Hon går inte till skolan heller och när hon är där gör hon ingenting. Jag vet, jag har säkra källor." Jag tänker, som idag är en vuxen människa, att om man ser så pass långt ändå, att man kallar det för "uppmärksamhetsbehov", varför inte ge uppmärksamhet? Varför pratar man illa om en person som gör sig själv illa, i stället för att se vad problemet är? Varför skär hon sig? Varför får hon så dålig betyg? Varför går hon inte till skolan längre? Som vuxen människa har man ansvar för sina nära som inte än kan ta ansvar för sig själva. Inte kan och inte ska.

Vart fan var alla?

Att blicka in i framtiden

Det har alltid varit otroligt svårt för mig. Jag vågar inte ens kika. Det är till och med så att jag ser åt andra hållet. Framtiden skrämmer mig, har alltid gjort. Tanken på att jag någon gång skulle fungera som en "normal" eller "vanlig" människa har alltid känts så främmande. Med ny medicin kändes det som att det kanske skulle kunna bli bättre. Kanske fanns det en chans ändå. Utan att jinxa det så tror jag att den fungerar. Vilket då betyder att jag är bipolär. Typ två. Det är också ganska svårt att hantera, samtidigt som det känns skönt att kanske ha mer förståelse för vem jag är och varför jag är som jag är, mår som jag mår. Men tanken på att jag har en obotlig psykisk sjukdom sänker mig lite. Den går att medicinera, hålla under någorlunda kontroll, men det kommer alltid att finnas där. Som med allt annat är det å ena sidan å andra sidan. Det är så jag fungerar. Något jag faktiskt fått beröm för, att jag kan se det mesta från båda sidor. Jag försöker att fokusera och ta till mig av det som är positivt. Att vissa saker är jag faktiskt bra på. Och man får tänka så, man får säga så och man får känna så.

Jag ska försöka att lära mig att se framåt, om så bara en vecka framåt, en dag.

Jag har bott hos mamma och Hans i sju månader. Det låter så länge, men det känns inte så. Jag skulle tro att de flesta vet om det eller har räknat ut det vid det här laget och jag känner att jag varken orkar eller vill försöka att dölja det på något vis. Jag skämdes, men nu har jag insett att det inte är någonting att skämmas över. Även om jag är 25 år, så är det här ingenting fel och jag behöver ventilera.
Jag blev sjuk i maj, magsjuk, första gången sedan jag var barn. Jag orkade ingenting och kände mig liten och ynklig, svag och ensam. Jag låg i sängen i tre dagar, grät och hade ångest. Ensamheten åt upp mig inifrån. Lampan i hallen var tänd hela tiden, det gjorde mig lite tryggare att se ljuset i dörrspringan, som när jag var liten och mamma fortfarande var vaken när jag hade lagt mig. Jag ringde till mamma och grät. Dagen efter kom hon hem till mig och vi tittade på Dirty Dancing i min säng och jag fick kramas och känna mig trygg. Hon var hos mig hela dagen och åkte hem runt fem. Jag stod i fönstret och såg när hon åkte och det värkte i bröstet, ångest. Jag slog mig själv, tänkte "vad fan, skärp dig, du är en vuxen människa!". Jag gick in i duschen och grät och grät och grät. Efter tjugo minuter ringde jag mamma och bad att få följa med till Rämshyttan. Bara över natten. Hon hämtade mig och jag var där kanske en vecka, tio dagar. När jag sen åkte hem igen tänkte jag att det inte skulle vara några problem, jag var frisk från magsjukan, hade umgåtts med mamma och det kändes okej med allt. Skojade med mamma och sa "så ringer jag om en kvart och grinar igen". "Nej, det får du inte göra", sa hon och jag skrattade och tyckte att det var inte troligt. Jag packade upp mina grejer, städade undan lite och satte mig i soffan. Tystnaden var otroligt högljudd. Jag satte på tv:n, men det kändes värre, det kändes sorgligt och det gjorde ont. Fysiskt ont i bröstet. Det värkte och jag fick hjärtklappning, började hyperventilera och gråta. I det tillståndet blev mammas mening helt tvärt om mot vad hon menade. Jag tänkte att jag inte fick ringa mamma. Hur skulle jag göra? Tårarna rann, det slutade inte och min andning var hetsig. Det gjorde ont. För första gången på många år tänkte jag skada mig själv. Jag ville det. Det kändes som det enda jag kunde göra, jag klarade inte av det, visste inte var jag skulle ta vägen, det gjorde för ont och det enda sättet jag visste att hantera det på var att skada mig själv. Jag gick till badrummet och stirrade på rakhyveln, rös av obehag och grät mer, skrek rakt ut och tog den i handen. Skrek igen och ramlade ihop på golvet. Sa om och om igen "jag kan inte, jag kan inte" och satte rakhyveln mot armen och skrek och tog bort den igen. Började försöka att ha sönder den för att få ut bladen, men slängde den i badkaret i stället. Jag ringde mamma. Hon kom, självklart, och jag fick följa med ut igen. Sen har jag stannat här. Jag kan inte och jag vill inte vara ensam. Tanken ger mig ångest jag aldrig känt förut. Jag känner mig svag, värdelös, kass, men jag vet att om jag är ensam just nu, så hamnar jag på toalettgolvet igen. Och jag vill verkligen inte det. Jag gjorde inte illa mig själv då och det kan jag ärligt säga att jag är stolt över. I den situationen är det ett rent under att jag inte gjorde det.
Nu är det snart ett nytt år och tanken borde väl vara att jag ska börja om på nytt, åka hem och leva som en vuxen människa. En vuxen, otroligt ensam människa. Jag vill inte det. Jag är inte redo än. Nytt år eller inte, det går inte än. Och det får vem som helst tycka vad de vill om. Det här är rätt för mig just nu och det är det enda som spelar någon roll.