Only by blood

Kanske självömkan, kanske bara känslor. Definitivt väldigt personligt om ingenting annat.

Jag sökte på min halvbror på Facebook och tittade efter bilder på min far. Jag sparade några, klippte ut bara honom och sparade i en mapp som jag sedan gömde i en annan mapp som var i en annan mapp och så vidare. Någon gång kanske jag kommer vilja se någon bild av honom av någon anledning och då kan det ju vara bra att de finns där. Kanske. Eller så kommer jag att snubbla över dem någon dag och få en hjärtattack. Det är vilket som. Kanske båda. Jag har i vilket fall som helst ont i magen nu. Jag vet inte om det är för att jag såg honom, för att jag såg min halvbror, för att på varje bild på min pappa hade någon främmande människa skrivit att det var hans pappa. Kanske för att de lever ett liv där jag inte existerar. De vet om det, men låtsas inte om det. När de för mig existerar hela tiden. Även andra släktingar, farbröder, kusiner och allt sådant. Det gör mig inte lika mycket, men det gör mig fortfarande någonting. Jag har berättat för två av mina tre halvsyskon på pappas sida vem jag är och så vidare, men aldrig hört ett ord mer om det. Jag har två gissningar. Ett: de frågade inte ens om det, två: de frågade om det och pappa förnekade det. För så svinig är han, min far. Det svinigaste svinet av alla svin jag har träffat. Det gör ont och det gör ondare för att det gör ont. För det borde inte göra ont. Eller borde det? Jag vet fortfarande ingenting om det här, hur jag känner eller hur jag tänker. Det enda jag är säker på är att de är mitt blod alla fyra, även om jag inte vill det så finns det där, gnager och river. "Varför vill de inte ha med mig att göra? Vad har jag gjort för fel? Varför vill min pappa inte vara en del av mitt liv?" Frågor som jag själv vet svaren på egentligen, men det hjälper inte. Jag ställer dem ändå. Gång på gång på gång.