Stå still

En sån där våg av ledsamhet sveper över mig och landar rätt i bröstkorgen. När jag tänker och övertänker. Var i livet är jag? Jag är snart 30, herregud, och mitt liv kunde nog inte stå mer stilla än vad det gör nu. Jag kommer ingenstans, jag står på samma ställe och stampar, fast jag så hårt försöker att ta mig någonstans. Det är som om allt inom mig skriker på mig. Jag ser människor i min omgivning, människor som är i min ålder som har allt. Barn, man, hus, jobb, ett liv. Ett riktigt liv. Är jag avundsjuk? Ja. Missunnsam? Nej. Jag är glad åt alla, även de jag inte har kontakt med längre, det är bara så jag fungerar. Men, jag kan inte låta bli att undra, kommer jag någonsin stå någon annanstans? Kommer jag stå på andra sidan och se tillbaka någon gång? Kan jag det? Är det ens möjligt för mig att ta mig vidare i livet, eller är det så här det kommer vara? Jag har ju försökt, så mycket, och jag försöker så mycket, men det går inte. Jag kan inte "ta tag i mig själv" eller "rycka upp mig" eller "tänka positivt", för det går inte. Jag har verkligen försökt med det hela mitt liv och det går bara inte. För jag är sjuk. Det är som bara att inse, bara att förstå. Jag är inte som de flesta andra i min omgivning, jag har försökt att vara som andra, men jag orkade inte låtsas mer så jag blev mig själv. Bara mig själv.

Självömkar du igen?

Att kunna vara totalt tom inombords och samtidigt vara så fylld av smärta. Att känna sig död när en är så levande som en någonsin kommer att vara. Att vara tjugosex år och känna att en har levt ett helt liv redan. Att veta vad en vill med sin framtid och vem en vill spendera sin tid med utan att kunna och utan att veta vad som egentligen kommer att hända. Det en drömmer om som en trodde kanske inte alls var så främmande längre, faktiskt är väldigt främmande fortfarande. Kanske är en kvar i samma sits som alltid, den totalt nedsuttna och sönderslitna sitsen som ändå är så hård att det värker i hela kroppen. Kanske kommer en alltid att vara kvar här. Kanske är ens framtid lika svart som ens nuvarande verklighet. Kanske trodde en att den var någons, att någon var dennes och det fanns någonting där borta i framtiden som en kunde se glimta. Kanske försvann den tanken. Kanske är en så trasig att det enda en hör i sitt huvud är ord från dåtiden som ekar och skriker och säger åt en att en är dum som tror någonting. För varför skulle någon vilja ha denne som sin egen, som sin kärlek och trygghet, när denne inte ens är trygg i sig själv? 


Finns det ens någonting kvar att säga längre? Finns det någonting en kan säga som inte ser ut som självömkan? Finns det också en chans att en kan få lida i text och dela med sig av det för att andra ska kunna förstå varför en inte är som en brukar vara?


Det är inte synd om mig. Jag säger aldrig att det är synd om mig och jag vill inte att någon annan tycker det. Jag kan bara inte uttrycka mig på något annat sätt än i text, jag vill inte beklaga, jag vill bara ventilera. Förklaringar och ursäkter, det ska egentligen inte behövas. Men nu förklarar jag och ursäktar. Som alltid. Jag vill bara kunna andas utan att det gör ont. Jag vill vara bättre.

Myndigheter eller robotar

41% av sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. 41%. Smaka på den siffran.
En av dem är min mamma. Min fina starka mamma, som efter år av stress och opersonlig service gick sönder. I mer än fem år var hon sjukskriven på heltid. För åtta månader sedan började hon att arbetsträna. Hon fick sysselsätta sig med någonting som egentligen inte var en tjänst, men det var så bra för henne. Hon fick en mjukstart på 25% och hon var så himla duktig. Efter en månad tyckte chefer och myndighetspersoner att hon skulle gå upp i tid, till 50%. Mamma, som alltid vill behaga alla, gick med på det. Egentligen var det alldeles för tidigt, men hon klarade av det bra. Efter ytterligare ett par månader fick hon ändrade tider, hon fick börja mycket tidigare och även det klarade hon så bra. På varje möte hon hade, så föreslogs det att hon skulle gå upp mer i tid och få fler arbetsuppgifter. Hon fick gå med och se hur hon skulle sköta olika uppgifter och det gick så bra. Hon var i fler möten och på ett av dem fick hon genomgå någon form av intervju. De frågade henne vad hon kunde göra, vilka tider hon kunde jobba osv. Mamma svarade ärligt, hon klarade inte av tunga lyft, kunde inte, just nu, jobba kvällar och helger och hon var inte redo att gå upp till 75% än.
I måndags fick hon ett nytt schema. Med kvällar och helger inskrivna. Och fler timmar. Hon blev så ledsen, för hon hade sagt att hon inte klarade av det, i alla fall inte just nu. Hon skulle dock få två veckor på sig att vänja sig vid tanken och få gå med några för att lära sig mer.
Igår, fick hon papper på att hon skulle börja med allt den här veckan. Utan förvarning. Två dagar i rad grät mamma efter jobbet, för att hon kände sig pressad och dålig som inte klarade av det.

Samma människor som har varit så förstående och sagt att hon får ta det i sin takt, det får ta sin tid. Ingen stress. Ingen press. De vill ju inte att hon ska bli sjukskriven på heltid igen.
Det är precis dit det är på väg nu. Mamma känner att hon inte klarar av det här. Är det meningen att hon ska falla igen, för att de här människorna tycker att hon är redo, när hon verkligen säger att hon inte är det? Ska min mamma gå hem från jobbet med tårar i ögonen och ångest i hjärtat? Ska hon behöva känna sig så dålig, för att andra människor tar sig rätten att bestämma hur någon annan mår?
De skulle finnas för henne och hjälpa henne. De har misslyckats och det går ut över min mamma. Istället för att ha henne som en tillgång, en extra service till människor som behöver det, så kommer de bli av med henne helt och hållet.
De säger att målet är att hon ska komma tillbaka och börja gå 100% igen, hon ska göra allt som alla andra gör, de kan inte särbehandla henne, de kan inte ge henne ett eget schema. Till saken hör då att det finns redan två andra där, som har egna scheman utan kvällar och helger. Är då inte det särbehandling, att ge dem det men inte mamma?

Jag gör allt jag kan för min mamma, jag har i princip tvingat henne att ta upp det här med sin terapeut och be att få träffa en läkare på psykiatrin och gör hon det inte, så gör jag det åt henne. Mitt hjärta går sönder och jag blir så fruktansvärt arg över att de får min mamma att må så här, min mamma som verkligen förtjänar att må bra. Hon mådde bra, det gick så bra för henne, men de pressar henne alldeles för mycket, de förväntar sig för mycket för fort. Det är inte okej. Ingenting med det här är okej.