Summa sidvisningar

8 juni 2017

Stå still

En sån där våg av ledsamhet sveper över mig och landar rätt i bröstkorgen. När jag tänker och övertänker. Var i livet är jag? Jag är snart 30, herregud, och mitt liv kunde nog inte stå mer stilla än vad det gör nu. Jag kommer ingenstans, jag står på samma ställe och stampar, fast jag så hårt försöker att ta mig någonstans. Det är som om allt inom mig skriker på mig. Jag ser människor i min omgivning, människor som är i min ålder som har allt. Barn, man, hus, jobb, ett liv. Ett riktigt liv. Är jag avundsjuk? Ja. Missunnsam? Nej. Jag är glad åt alla, även de jag inte har kontakt med längre, det är bara så jag fungerar. Men, jag kan inte låta bli att undra, kommer jag någonsin stå någon annanstans? Kommer jag stå på andra sidan och se tillbaka någon gång? Kan jag det? Är det ens möjligt för mig att ta mig vidare i livet, eller är det så här det kommer vara? Jag har ju försökt, så mycket, och jag försöker så mycket, men det går inte. Jag kan inte "ta tag i mig själv" eller "rycka upp mig" eller "tänka positivt", för det går inte. Jag har verkligen försökt med det hela mitt liv och det går bara inte. För jag är sjuk. Det är som bara att inse, bara att förstå. Jag är inte som de flesta andra i min omgivning, jag har försökt att vara som andra, men jag orkade inte låtsas mer så jag blev mig själv. Bara mig själv.

28 januari 2017

Självömkar du igen?

Att kunna vara totalt tom inombords och samtidigt vara så fylld av smärta. Att känna sig död när en är så levande som en någonsin kommer att vara. Att vara tjugosex år och känna att en har levt ett helt liv redan. Att veta vad en vill med sin framtid och vem en vill spendera sin tid med utan att kunna och utan att veta vad som egentligen kommer att hända. Det en drömmer om som en trodde kanske inte alls var så främmande längre, faktiskt är väldigt främmande fortfarande. Kanske är en kvar i samma sits som alltid, den totalt nedsuttna och sönderslitna sitsen som ändå är så hård att det värker i hela kroppen. Kanske kommer en alltid att vara kvar här. Kanske är ens framtid lika svart som ens nuvarande verklighet. Kanske trodde en att den var någons, att någon var dennes och det fanns någonting där borta i framtiden som en kunde se glimta. Kanske försvann den tanken. Kanske är en så trasig att det enda en hör i sitt huvud är ord från dåtiden som ekar och skriker och säger åt en att en är dum som tror någonting. För varför skulle någon vilja ha denne som sin egen, som sin kärlek och trygghet, när denne inte ens är trygg i sig själv? 


Finns det ens någonting kvar att säga längre? Finns det någonting en kan säga som inte ser ut som självömkan? Finns det också en chans att en kan få lida i text och dela med sig av det för att andra ska kunna förstå varför en inte är som en brukar vara?


Det är inte synd om mig. Jag säger aldrig att det är synd om mig och jag vill inte att någon annan tycker det. Jag kan bara inte uttrycka mig på något annat sätt än i text, jag vill inte beklaga, jag vill bara ventilera. Förklaringar och ursäkter, det ska egentligen inte behövas. Men nu förklarar jag och ursäktar. Som alltid. Jag vill bara kunna andas utan att det gör ont. Jag vill vara bättre.

11 januari 2017

Myndigheter eller robotar

41% av sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. 41%. Smaka på den siffran.
En av dem är min mamma. Min fina starka mamma, som efter år av stress och opersonlig service gick sönder. I mer än fem år var hon sjukskriven på heltid. För åtta månader sedan började hon att arbetsträna. Hon fick sysselsätta sig med någonting som egentligen inte var en tjänst, men det var så bra för henne. Hon fick en mjukstart på 25% och hon var så himla duktig. Efter en månad tyckte chefer och myndighetspersoner att hon skulle gå upp i tid, till 50%. Mamma, som alltid vill behaga alla, gick med på det. Egentligen var det alldeles för tidigt, men hon klarade av det bra. Efter ytterligare ett par månader fick hon ändrade tider, hon fick börja mycket tidigare och även det klarade hon så bra. På varje möte hon hade, så föreslogs det att hon skulle gå upp mer i tid och få fler arbetsuppgifter. Hon fick gå med och se hur hon skulle sköta olika uppgifter och det gick så bra. Hon var i fler möten och på ett av dem fick hon genomgå någon form av intervju. De frågade henne vad hon kunde göra, vilka tider hon kunde jobba osv. Mamma svarade ärligt, hon klarade inte av tunga lyft, kunde inte, just nu, jobba kvällar och helger och hon var inte redo att gå upp till 75% än.
I måndags fick hon ett nytt schema. Med kvällar och helger inskrivna. Och fler timmar. Hon blev så ledsen, för hon hade sagt att hon inte klarade av det, i alla fall inte just nu. Hon skulle dock få två veckor på sig att vänja sig vid tanken och få gå med några för att lära sig mer.
Igår, fick hon papper på att hon skulle börja med allt den här veckan. Utan förvarning. Två dagar i rad grät mamma efter jobbet, för att hon kände sig pressad och dålig som inte klarade av det.

Samma människor som har varit så förstående och sagt att hon får ta det i sin takt, det får ta sin tid. Ingen stress. Ingen press. De vill ju inte att hon ska bli sjukskriven på heltid igen.
Det är precis dit det är på väg nu. Mamma känner att hon inte klarar av det här. Är det meningen att hon ska falla igen, för att de här människorna tycker att hon är redo, när hon verkligen säger att hon inte är det? Ska min mamma gå hem från jobbet med tårar i ögonen och ångest i hjärtat? Ska hon behöva känna sig så dålig, för att andra människor tar sig rätten att bestämma hur någon annan mår?
De skulle finnas för henne och hjälpa henne. De har misslyckats och det går ut över min mamma. Istället för att ha henne som en tillgång, en extra service till människor som behöver det, så kommer de bli av med henne helt och hållet.
De säger att målet är att hon ska komma tillbaka och börja gå 100% igen, hon ska göra allt som alla andra gör, de kan inte särbehandla henne, de kan inte ge henne ett eget schema. Till saken hör då att det finns redan två andra där, som har egna scheman utan kvällar och helger. Är då inte det särbehandling, att ge dem det men inte mamma?

Jag gör allt jag kan för min mamma, jag har i princip tvingat henne att ta upp det här med sin terapeut och be att få träffa en läkare på psykiatrin och gör hon det inte, så gör jag det åt henne. Mitt hjärta går sönder och jag blir så fruktansvärt arg över att de får min mamma att må så här, min mamma som verkligen förtjänar att må bra. Hon mådde bra, det gick så bra för henne, men de pressar henne alldeles för mycket, de förväntar sig för mycket för fort. Det är inte okej. Ingenting med det här är okej. 

13 oktober 2016

Cis




Det här är någonting som har förundrat mig ett tag nu. Begreppet "cis" är relativt nytt för mig. På Wikipedia står det: 
"Ett exempel på en cisperson kan vara en person som känner sig som och definierar sig som kvinna, ses av andra personer som kvinna, är uppfostrad som kvinna, är född med xx-kromosomer och vulva, är registrerad som kvinna i myndigheternas register, och beter sig i stort sett utefter en kvinnlig könsroll."
Så jag borde då vara en cisperson. Detta innebär att jag är ett svin, som jag har förstått det. Överallt på dessa instagramkonton och facebooksidor som drivs av tanspersoner och/eller extremister av alla de slag, så beskrivs en cisperson som någonting fruktansvärt negativt. Särskilt män och framförallt vita män. Anledningen? Cispersoner är privilegierade, cispersoner har aldrig fått kämpa för den de är, aldrig lidit så till den grad att en vill dö. Hm. Det är det här som gör mig upprörd. Jag har ingenting emot någon grundat på könsidentitet, religion, hudfärg, whathaveyou. Jag har däremot någonting emot människor som påstår sig stå för alla människors lika värde och att alla människor ska ha samma rättigheter, ingen ska dömas osv. och det är här det händer, här spricker jag. De här personerna gör precis samma sak som de människor de står upp mot. De dömer, kränker, hatar och mobbar. Precis det de inte vill att andra ska göra mot dem. Är en alltså en heterosexuell, vit man så är en automatisk transfob eller "smygtransfob". Är en då en heterosexuell kvinna så är det samma sak. Hur en än försöker att vara tillmötesgående och snäll och lyhörd, så blir en ändå kallad för det ena och det andra, för att en är född som kvinna. Jag förstår inte.
Jag vill så gärna älska alla, jag vill så gärna, men det blir svårare och svårare för varje dag. Min glädje försvinner, mitt hopp försvinner.
Det finns fortfarande otroligt fina människor, men allt jag ser känns så mörkt och elakt. Det är så mycket lättare att ta fram det dåliga. Varför? 

Jag funderar på att ta en lång paus från alla sociala medier. Det är så svårt att ignorera, det är lättare att bara pausa.

5 oktober 2016

Vem är du?

När ska vi börja svara ärligt på den frågan? När ska vi sluta att identifiera oss med vad vi har för sysselsättning, hur gamla vi är och hur många barn vi har? Jag förstår att många, kanske de flesta, identifierar sig med sina yrken eller studier och med att vara en förälder, men är det, egentligen, svaret på frågan? Istället för att svara med sin titel kanske ska vi verkligen, jag menar verkligen, svara vilka vi är?
"Så, vem är du?"
"Jag är Zarah. Jag är empatisk, rolig, envis och stark. Jag är ärlig och snäll, säker och lojal."
Det är inte vad vi har för arbete, vad vi studerar, vad vi har åstadkommit eller vad vi inte har åstadkommit som definierar vilka vi är. Det är en del av vår historia, vad vi har varit med om, det kan ha format oss, men det är ändå inte svaret på vilka vi är. Se skillnaden.
"Så, vem är du?"
"Jag heter Zarah. Jag är 26 år gammal, jag är arbetslös, bipolär, har en äldre syster, en mamma och en Hans. Jag bor i en tvåa i Ludvika, med två katter."
Säger det här, egentligen, vem jag är? Är det vem jag är? Eller är det vad jag har? Heter jag Zarah, eller är jag Zarah?
Jag väljer att vara Zarah.

Vem är du?

1 juli 2016

Orsa Rovdjurspark

En skulptur av mig fanns att beskåda bredvid isbjörnarna
 
Bebis Kodiak


 Mamma Kodiak och bebis Kodiak

 

 Järven var så svår att få en bild på, då den sprang omkring precis hela tiden




 Isbjörnen var det häftigaste, fattade inte att den var stor














 Snöleoparder






 Tigern vankade fram och tillbaka längs staketet och posade vid mig. Jag tittade ju på den i stället för i telefonen, såatte, jorå







Berguven fick mig att nästan hyperventilera av glädje, också så mycket större än jag trodde



19 mars 2016

Scar shaming?

Det cirkulerar mycket anit "shaming" på sociala medier nu. "Slut shaming", "fat shaming" osv. Svarta står upp för sitt arv, kvinnor står upp för sina rättigheter, stora människor står upp för sina kroppar. Allt är jättebra, vi behöver mer acceptans i världen, fler som vågar och vill vara stolta över vilka de är, även om majoriteten är på en helt annan sida. Jag har tänkt på det där, sett hundratals bilder och det är en bra sak, verkligen. Det går till överdrift i vissa fall, som allt annat, men överlag så är det bra.
Jag har dock aldrig sett någonting som har med självskadebeteende att göra. Jag har inte sett någon som har stått upp för sina ärr. Det är mycket möjligt att det finns, men jag har missat det i så fall. Självskadebeteende är självklart ingenting man ska uppmuntra till, tvärt om, men är övervikt någonting att uppmuntra till? Nej, inte alls, det handlar bara om acceptans. Vissa människor vill vara stora och är stolta över det, trivs med det. Är det okej att vara stolt över sina ärr?
Jag har länge hatat mina ärr och vad de har påmint mig om. Jag har sett på mina ärr och föraktat mig själv, tänkt att jag är så äcklig, mina armar är äckliga. Det har jag, på senare tid, förstått inte är mina egentliga tankar. Det är, igen, andra som har fått mig att tänka så.
"Du kan inte visa dig offentligt i kortärmat, folk tycker att du är töntig, förstår du inte det?" 
"Ingen vill se det där, du sätter andra i en väldigt jobbig situation." 
"Men usch, hur dina armar ser ut!" 
"Det är ju klart att folk stirrar, det förstår du väl?" 
"Om inte jag kände dig så hade jag också tittat."
Är det någonting jag ska finna mig i, att jag aldrig skulle kunna ha kortärmat offentligt, att folk självklart får stirra hur mycket de vill? Folk tittar, det förstår jag, men sättet de tittar på. Det är med avsmak, rynkade näsor, krökta ögonbryn, viskningar, skratt, fingrar som pekar. Ska jag vara okej med det, för att jag har skadat mig själv? Är det rätt att jag ska ta det? Ska jag bita ihop, hålla tillbaka tårar och ilska för att jag en gång hade så ont att jag inte klarade av det och skadade mig själv fysiskt för att kunna kontrollera och hantera min smärta? I så många år trodde jag verkligen det. Jag trodde på riktigt att det var min skyldighet att inte visa mina armar, att jag äcklade alla jag mötte.
"Ingen tänker på det så mycket som du själv gör."
Nej, förvisso, men fler än någon annan kan förstå, gör det faktiskt. De ser det och de tänker på det. Och det är okej. Om de gör det i sina huvuden och inte rakt i mitt ansikte.
Jag har sakta insett att mina ärr är en del av mig, en del av min historia, och jag är faktiskt stolt. Mina ärr är just ärr, det finnas inga nya sår, det är gamla, bleka ärr och det är jag stolt över. I fem års tid gjorde jag illa mig själv, det var det enda sättet jag visste att hantera min smärta på. I fem år, varje dag. Några återfall har jag haft, men nu är det knappt så att jag minns när jag gjorde det sist. Jag tror att det var tre år sedan. Jag ska inte ljuga, jag har tänkt tanken på att göra det otaliga gånger, men jag har klarat av att inte göra det.
Mina ärr är en del av mig, mina ärr är mina och mina ärr är vackra för min historia är vacker. Min historia är min, det är mitt liv och delar av den bär jag på utsidan. Mina ärr är mina och jag är stolt.