Scar shaming?

Det cirkulerar mycket anit "shaming" på sociala medier nu. "Slut shaming", "fat shaming" osv. Svarta står upp för sitt arv, kvinnor står upp för sina rättigheter, stora människor står upp för sina kroppar. Allt är jättebra, vi behöver mer acceptans i världen, fler som vågar och vill vara stolta över vilka de är, även om majoriteten är på en helt annan sida. Jag har tänkt på det där, sett hundratals bilder och det är en bra sak, verkligen. Det går till överdrift i vissa fall, som allt annat, men överlag så är det bra.
Jag har dock aldrig sett någonting som har med självskadebeteende att göra. Jag har inte sett någon som har stått upp för sina ärr. Det är mycket möjligt att det finns, men jag har missat det i så fall. Självskadebeteende är självklart ingenting man ska uppmuntra till, tvärt om, men är övervikt någonting att uppmuntra till? Nej, inte alls, det handlar bara om acceptans. Vissa människor vill vara stora och är stolta över det, trivs med det. Är det okej att vara stolt över sina ärr?
Jag har länge hatat mina ärr och vad de har påmint mig om. Jag har sett på mina ärr och föraktat mig själv, tänkt att jag är så äcklig, mina armar är äckliga. Det har jag, på senare tid, förstått inte är mina egentliga tankar. Det är, igen, andra som har fått mig att tänka så.
"Du kan inte visa dig offentligt i kortärmat, folk tycker att du är töntig, förstår du inte det?" 
"Ingen vill se det där, du sätter andra i en väldigt jobbig situation." 
"Men usch, hur dina armar ser ut!" 
"Det är ju klart att folk stirrar, det förstår du väl?" 
"Om inte jag kände dig så hade jag också tittat."
Är det någonting jag ska finna mig i, att jag aldrig skulle kunna ha kortärmat offentligt, att folk självklart får stirra hur mycket de vill? Folk tittar, det förstår jag, men sättet de tittar på. Det är med avsmak, rynkade näsor, krökta ögonbryn, viskningar, skratt, fingrar som pekar. Ska jag vara okej med det, för att jag har skadat mig själv? Är det rätt att jag ska ta det? Ska jag bita ihop, hålla tillbaka tårar och ilska för att jag en gång hade så ont att jag inte klarade av det och skadade mig själv fysiskt för att kunna kontrollera och hantera min smärta? I så många år trodde jag verkligen det. Jag trodde på riktigt att det var min skyldighet att inte visa mina armar, att jag äcklade alla jag mötte.
"Ingen tänker på det så mycket som du själv gör."
Nej, förvisso, men fler än någon annan kan förstå, gör det faktiskt. De ser det och de tänker på det. Och det är okej. Om de gör det i sina huvuden och inte rakt i mitt ansikte.
Jag har sakta insett att mina ärr är en del av mig, en del av min historia, och jag är faktiskt stolt. Mina ärr är just ärr, det finnas inga nya sår, det är gamla, bleka ärr och det är jag stolt över. I fem års tid gjorde jag illa mig själv, det var det enda sättet jag visste att hantera min smärta på. I fem år, varje dag. Några återfall har jag haft, men nu är det knappt så att jag minns när jag gjorde det sist. Jag tror att det var tre år sedan. Jag ska inte ljuga, jag har tänkt tanken på att göra det otaliga gånger, men jag har klarat av att inte göra det.
Mina ärr är en del av mig, mina ärr är mina och mina ärr är vackra för min historia är vacker. Min historia är min, det är mitt liv och delar av den bär jag på utsidan. Mina ärr är mina och jag är stolt.

Meningen med livet

Vad är egentligen meningen med livet? En fråga de flesta säkert har ställt sig. Jag tror inte att det finns någon mening med livet, mer än att reproducera. Människans syfte, precis som alla andra djurs syfte, är att producera barn, arvingar, som ska fortsätta ledet av sin ras. Och jag då, som inte vill ha barn, inte har tänkt att skaffa barn, vad är meningen med mitt liv? Antagligen finns det då ingen mening alls. Jag är satt här av samma anledning som alla andra, reproduktion. Om jag då går emot det, vad är syftet? Ingenting.

Här är en lista på allt jag borde göra och inte göra (enligt en viss man)((det är relevant, kommer till det sen)):

*sluta röka
*gå ner i vikt
*gaska upp mig
*inte äta banan
*inte dricka multivitaminjuice
*inte använda grädde
*sluta dricka energidryck
*inte sova så mycket
*sova mer
*inte äta choklad
*göra mig av med katterna
*åka hem

Nå, det sistnämnda har han inte sagt rakt ut, men antytt. Här är vad jag tycker:

*självklart ska jag sluta röka, jag måste bara komma dit först, det går inte utan en stark vilja och det har jag inte just nu
*ja, det fattar väl jag också att jag borde, men det är samma sak där, jag har inte den viljan eller orken just nu och egentligen bryr jag mig långt ifrån lika mycket som andra gör
*jag är bipolär, jag kan inte gaska upp mig hur mycket jag än vill
*det här med bananen och juicen förstod jag inte riktigt poängen med, men antar att det är fruktsocker som är problemet där
*grädde är gott, grädde har använts hur länge som helst och det har gått ganska bra för människosläktet ändå va? Eller är det på grund av grädden vi har krig och svält och sjukdomar? I så fall slutar jag direkt!
*ja, absolut, det är jag på gång med
*ja, inte sova så mycket och sova mer, en ekvation som jag inte riktigt får att gå ihop. Jag sover inte dåligt för att jag vill det, hur konstigt det än låter. Pft
*choklad är livet, enough said
*kommer aldrig att hända
*ja, det borde jag, men det kan jag inte. Eller jag kan, men då kommer inte jag att finnas kvar så länge efter det. Då kommer jag inte finnas alls, för jag orkar inte och klarar inte av att vara ensam, för just nu är jag svag och sämst, men det får vara så, det måste få vara så

Så, det här kan tyckas irrelevant som sagt, men det var det här som fick mig att tänka på meningen med livet. Är det vad man ska göra för att bli lycklig och må bra och få en mening med allt? Äta rätt, träna, leva hälsosamt, INTE ÄTA CHOKLAD? Nej, utan choklad finns det verkligen ingen mening. Skämt åsido, det borde vara varje enskild människas val hur de lever. Vill jag röka som en borstbindare och halsa energidryck och trycka i mig choklad och grädde, då borde jag få göra det. Jag förstår hälsodelen, live long and prosper, men vems problem är det? Det är mitt och bara mitt. Om jag hade ett barn att leva för, då skulle det vara annorlunda, då skulle jag vilja vara med så länge som möjligt. Nu har inte jag det och jag vill som sagt inte ha det heller. Alltså, händer det så händer det, men det är ingenting jag planerar och händer det inte så är jag okej med det. Utseendeaspekten är jag lite mer förvirrad över. Det är min kropp, igen, det är mitt val. Så länge jag är okej med det, så borde resten av omgivningen vara okej med det. "Men det är inte du som måste se dig själv hela tiden, det är ju andra." (ja, det har sagts till mitt fejs) Nej, men då kan andra skaffa sig någonting verkligt att störa sig på, någonting betydande som, tja, VÄRLDEN kanske? Jag bryr mig inte längre, ärligt talat. Se åt ett annat håll, det är inte svårare än så om jag nu är så vidrig att se på. Jag tycker att idioter är vidriga, men jag ber väl inte dem att sluta vara idioter för det? Eller jo, det gör jag, sluta vara idioter! Idioter; lär er att se människor i stället för kroppar och ansikten, hudfärger och religioner. En människa är en människa, oavsett. Idioter; försök att älska i stället för att hata, det kräver mindre energi och får en att må så mycket bättre. Idioter; sluta vara idioter.
Over and out.