Mobbing

Det här inlägget är väldigt personligt. Jag skriver det för min egen skull. Det är tråkigt att jag alltid känner behovet av att förklara det, men jag skriver aldrig någonting här för någon annan än mig själv. 


Allt som oftast och mest hela tiden sägs det att mobbare har eller har haft det svårt i hemmet, de kanske blir misshandlade fysiskt och/eller psykiskt, dålig ekonomi, dåligt förhållande till föräldrar, de blir eller har blivit mobbade själva. De som känner mig vet redan att det här är argument som jag inte köper. Jag tror att de flesta har eller har haft problem i hemmet, mer eller mindre. Betyder det att det är okej att mobba någon? Och om man har blivit mobbad själv, hur kan man då vilja utsätta någon annan för det? Det heter att de är osäkra i sig själva, de är avundsjuka, de vet inte riktigt om vad det är de gör. Varför är det ingen som säger att vissa människor faktiskt är genuint onda? Vissa människor mår bra av att andra har ont, av den anledningen. Inte för att det tar bort deras egen smärta på något sätt, utan helt enkelt för att de njuter av andras olycka. För att de är onda. De har en ond insida och de vet mycket väl om vad det är de gör.
Jag kan inte se det som en ursäkt att de som mobbade mig mådde dåligt och därför var elaka mot mig. Att de hade en elak mamma eller pappa och därför kallade mig tjockis. Att de hade blivit mobbade själva och därför kallade mig värdelös. Att de var så osäkra i sig själva att de sa att jag inte förtjänade att leva. Att det var på grund av deras taskiga barndom som mitt liv inte var värt någonting. Att deras smärta gjorde det okej för dem att ringa mig var och varannan dag och säga åt mig att ta livet av mig, skära sönder mina feta äckliga armar, säga åt mig att jag skulle göra hela världen en tjänst om jag försvann för det var så hemskt att se mig. Jag kan inte se det som en ursäkt till alla tomma och oöppnade läskburkar de kastade på mig, det tar inte bort min smärta från minnena av deras ekande hånskratt i korridorerna på skolan och det förmildrar inte hur jag kände när de skrev fetto på mitt skåp eller den rädsla jag kände när de sa att om inte jag tog livet av mig så skulle de döda mig i stället. Det är smärta och minnen som jag alltid kommer att bära med mig, det är många fysiska ärr och ännu fler psykiska ärr. De fick mig att på riktigt tro att den enda lösningen var att dö. De fick mig att försöka avsluta mitt liv alldeles för tidigt. En grupp människor trasade sönder min själ, mitt hjärta och framförallt min hjärna och de visste så väl om vad det var de gjorde. Jag kommer aldrig att bli av med det här. Det kommer alltid att finnas kvar.
På flera sätt är jag ändå tacksam för allt. Utan deras vidriga ord och handlingar hade jag inte varit så stark som jag är idag. För hur det än är så har jag blivit en bra människa och jag skäms inte över att säga det. Jag kom ur det här starkare och bättre, mognare och tuffare. Men de som inte gör det då? De som inte orkar, de som inte klarar av att dag ut och dag in gå till en plats som enbart kan jämföras med ett helvete. De som skär djupare, de som trycker rakbladen hårdare mot sin hud och ber om att få sluta andas. De som hoppar, de som klämmer åt avtryckaren, de som knyter snaran, de som sväljer tabletterna. Ska deras för tidigt avslutade liv förklaras och ursäktas av att de som fick dem att ge upp hade problem? Ska deras död ursäktas med att mobbare mår dåligt själva och är osäkra?

Det behöver undervisas om mobbing, redan från början, redan på dagis och innan det. Barn behöver lära sig att ord kan såra mer än ett knytnävsslag. Ungdomar behöver veta att ord kan döda. Ord kan avsluta ett liv alldeles för tidigt.