Ett läkarbesök

Okej, det här inlägget är kanske personligt, kanske väldigt långt men definitivt någonting som jag måste skriva för att sluta tänka på. Det är ganska osammanhängande, men det är i stora drag och som sagt för mig att kunna släppa och gå vidare.


Det hela börjar med att läkaren kommer ut i väntrummet och säger mitt namn. Jag reser mig och ska hälsa, men hon vänder på klacken och leder mig in till hennes rum och inte förrän hon har satt sig tillrätta i sin stol presenterar hon sig. Redan här känner jag att det inte kommer att gå jättebra. Hon säger att eftersom det är ett första besök, så kommer det ta tid och hon måste "fråga ut mig". Hon börjar med att läsa ur remissen som min samtalskontakt på vårdcentralen har skickat.
"Ja, hon skriver att du var här i mars, stämmer det?"
"Ja, det blev nåt knas där, jag skulle höra från er efter det, men ingenting hände."
"Nej, jag ser det. Stackars dig, det är svårt att vara ny patient och bli skickad fram och tillbaka."
Okej, wow, tänker jag. Hon kanske är mänsklig ändå, fan vad skönt.
Hon fortsätter att läsa högt ur papperna från vc och jag lyssnar. Ja, det stämmer.
"Men hon skriver att du har suicidala tankar, hur ofta har du det?"
"Eh, jag vet inte..."
"Det är väl klart att du vet. En gång i veckan? En gång i månaden?"
"Kanske någon gång i veckan, ibland mer, ibland mindre."
"Tänker du hur du ska göra då?"
"Ibland, oftast inte. Bara att det vore bäst."
"Bäst för vem?"
"Alla."
"Vilka alla? Det har du nog inte tänkt igenom, vilka är alla?"
Nej, okej, inte alla. Alla skulle inte ens veta om det, det är sant. Men vad fan.
"Vad äter du för mediciner?"
"Venlafaxin."
"Jaha, och det hjälper inte säger du? Hur länge har du ätit venlafaxin?"
"Nästan två år."
"Och det är ingen skillnad?"
"Alltså, uppenbarligen inte, då skulle jag ju inte sitta här och då skulle jag inte må som jag gör nu."
"Och hur mår du?"
"Hah, dåligt. Åt helvete."
"På vilket sätt? Du måste precisera dig."
Jaha, jag ska precisera mitt mående, ja, men det var ju bra, smart! 
"Jag vet inte, jag känner..."
"Du vet inte? Du måste ju veta hur du mår?"
"Mm. Jag mår dåligt. Jag gråter, jag har ångest, jag vill..."
"Vad är ångest för dig? Det finns lika många olika typer av ångest som det finns människor, vad är ångest?"
Du var väl läkaren här eller?
"Jag hyperventilerar, får hjärtklappning, ont i bröstet, gråter hysteriskt."
"Får du hjärtklappning först eller hyperventilerar du först?
"Eh... jag vet inte..."
"Det måste du veta, har du fått panikångestattack någon gång så vet du."
Ja, för det jag tänker på när jag får en panikångestattack är hur det börjar, i vilken ordning mina känslor går bananas, hur länge det pågår. Kom igen. 
"Är det inte någon som har sagt till dig att det är dåligt att hyperventilera?"
"Eh, jo, visst."
"Har ingen sagt vad du ska göra då? Andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen?"
"Alltså, jo..."
"Varför gör du inte det då?"
Suck.
"Jag vet inte, det går inte liksom."
"Du får sluta svara på allt med att du inte vet, okej?"
"... okej."
Jag känner att det enda jag vill göra är att gå ut därifrån, jag vill springa ut och springa hem och aldrig träffa en läkare igen någonsin. 
"Konstigt att venlafaxin inte hjälper, det är den bästa antidepressiva medicinen, nästan 90% blir bättre av det. Men men, ja, vi fortsätter."
Jag försvinner in i mitt huvud ett tag, tänker att vad fan är det här, varför kan jag aldrig träffa en vettig läkare, någon som lyssnar på mig och som ser mig. 
"Hur mycket väger du?"
"Ingen aning."
"Du väger dig inte?"
"Nope."
"Aldrig?"
"Nepp."
"Om jag säger att jag vill väga dig här och nu så vägrar du?"
"Japp."
"Okej, jag måste bara fråga. Jaha, men du vet, vi kan inte göra allt åt dig, du måste försöka själv också. Du måste gå ut och röra på dig, minst en halvtimmes promenad varje dag."
"Mm."
För jag sitter ju på röven 24/7, min mamma matar mig med sked, jag kom hit på en gaffeltruck för jag orkade inte röra mig.
"Du vet om det? Varför gör du det inte?"
"Jag känner inte för det, kommer mig inte för bara."
"Det är då du ska göra det, du måste säga åt dig själv att bara göra det."
"Japp."
"Överviktiga mår sämre än normalviktiga, det är bevisat, du måste gå ner i vikt om du ska må bättre."
"Mm."
Jag vill slå dig på käften nu, jag är så jävla trött på det där, det har ingenting med min jävla vikt att göra om jag är deprimerad, det är ni som får mig att tro att det är så. Vad säger ni till de normalviktiga som lider av depression? Tar ni dom på allvar då eller? 
"Du bor själv?"
"Jupp."
"Du har... partner, kanske?"
"Nej."
"Ingen? Varken pojkvän eller flickvän?"
"Nopp."
"Känner du dig heterosexuell?"
Vänta, va? Känner jag mig heterosexuell? Hur fan känner man sig... okej...
"Ja, det är jag."
"Är du?"
"Jag är straight, ja."
"Ja. Kan det vara en orsak till att du inte mår bra?"
"Att jag är straight?"
"Att du inte har någon partner menar jag, det kan få människor att må dåligt."
"Alltså... nej, haha, nej det har ingenting med saken att göra."
"Är du säker på det?"
"Så säker."
"Är du allergisk?"
"Nej, eller alltså bara mot pälsdjur."
 "Då är du ju allergisk."
"Ja, jo, men tänkte om du menade mot mediciner eller så."
"Då har du inga husdjur då, nej såklart."
"Jo."
"Va?"
"Jag har två katter. Jag var allergisk mot katt, men det gick över så jag skaffade en och så en till och sen har det kommit tillbaka."
"Du tänker inte att du ska göra dig av med dom då?"
"Nej!"
"Nej, som människa så förstår jag, dom är så fina, men som läkare tycker jag inte att du ska ha dom kvar."
"Nej, det kommer inte hända."
"Det är uteslutet?"
"Absolut. Det finns inte."
"Det kan ju också spela in i ditt mående, om du inte mår bra fysiskt kan det påverka det psykiska."
"Nej, dom får mig att må bra. Det spelar ingen roll om jag är allergisk."
"Jag förstår det som sagt, men som läkare måste jag säga att du borde göra dig av med dom."
Dö.

Efter en timme kom hon fram till att jag antagligen tillhör facket bipolär typ 2. Där lägger vi mig och funderar tills vidare. Jag ska "läsa på" om bipolär typ 2, jag ska minska dosen på medicinen och jag ska ta promenader och skaffa en pojkvän. Lätt som en plätt!
Jag mådde sämre när jag gick därifrån än jag gjorde innan jag gick dit.