Cis

 

Det här är någonting som har förundrat mig ett tag nu. Begreppet "cis" är relativt nytt för mig. På Wikipedia står det: 

"Ett exempel på en cisperson kan vara en person som känner sig som och definierar sig som kvinna, ses av andra personer som kvinna, är uppfostrad som kvinna, är född med xx-kromosomer och vulva, är registrerad som kvinna i myndigheternas register, och beter sig i stort sett utefter en kvinnlig könsroll."

Så jag borde då vara en cisperson. Detta innebär att jag är ett svin, som jag har förstått det. Överallt på dessa instagramkonton och facebooksidor som drivs av tanspersoner och/eller extremister av alla de slag, så beskrivs en cisperson som någonting fruktansvärt negativt. Särskilt män och framförallt vita män. Anledningen? Cispersoner är privilegierade, cispersoner har aldrig fått kämpa för den de är, aldrig lidit så till den grad att en vill dö. Hm. Det är det här som gör mig upprörd. Jag har ingenting emot någon grundat på könsidentitet, religion, hudfärg, whathaveyou. Jag har däremot någonting emot människor som påstår sig stå för alla människors lika värde och att alla människor ska ha samma rättigheter, ingen ska dömas osv. och det är här det händer, här spricker jag. De här personerna gör precis samma sak som de människor de står upp mot. De dömer, kränker, hatar och mobbar. Precis det de inte vill att andra ska göra mot dem. Är en alltså en heterosexuell, vit man så är en automatisk transfob eller "smygtransfob". Är en då en heterosexuell kvinna så är det samma sak. Hur en än försöker att vara tillmötesgående och snäll och lyhörd, så blir en ändå kallad för det ena och det andra, för att en är född som kvinna. Jag förstår inte.

Jag vill så gärna älska alla, jag vill så gärna, men det blir svårare och svårare för varje dag. Min glädje försvinner, mitt hopp försvinner.

Det finns fortfarande otroligt fina människor, men allt jag ser känns så mörkt och elakt. Det är så mycket lättare att ta fram det dåliga. Varför? 

Jag funderar på att ta en lång paus från alla sociala medier. Det är så svårt att ignorera, det är lättare att bara pausa.

Vem är du?

När ska vi börja svara ärligt på den frågan? När ska vi sluta att identifiera oss med vad vi har för sysselsättning, hur gamla vi är och hur många barn vi har? Jag förstår att många, kanske de flesta, identifierar sig med sina yrken eller studier och med att vara en förälder, men är det, egentligen, svaret på frågan? Istället för att svara med sin titel kanske ska vi verkligen, jag menar verkligen, svara vilka vi är?
"Så, vem är du?"
"Jag är Zarah. Jag är empatisk, rolig, envis och stark. Jag är ärlig och snäll, säker och lojal."
Det är inte vad vi har för arbete, vad vi studerar, vad vi har åstadkommit eller vad vi inte har åstadkommit som definierar vilka vi är. Det är en del av vår historia, vad vi har varit med om, det kan ha format oss, men det är ändå inte svaret på vilka vi är. Se skillnaden.
"Så, vem är du?"
"Jag heter Zarah. Jag är 26 år gammal, jag är arbetslös, bipolär, har en äldre syster, en mamma och en Hans. Jag bor i en tvåa i Ludvika, med två katter."
Säger det här, egentligen, vem jag är? Är det vem jag är? Eller är det vad jag har? Heter jag Zarah, eller är jag Zarah?
Jag väljer att vara Zarah.

Vem är du?