Ett av de största misstagen i mitt liv

Jag blir så arg när jag tänker på den där distanskursen på Brunnsvik. Jag upptäckte att jag fortfarande var med i den gruppen vi hade på Facebook och läste lite (alla) inlägg i den. Mer än hälften var inlägg som handlade om att respons var försenad, vi hade inte fått uppgifter, datum för träffar ändrades hela tiden och vi fick aldrig någon information om någonting. Ta det här med att de som gick ute i Brunnsvik gjorde en tidning som vi var med och skrev artiklar till. Vi skulle få den skickad på mejl. Jag såg aldrig ett spår av den tidningen. Sedan tyckte de att det var konstigt och dålig stil att vi som gick distans inte kom dit på träffarna. Den första träffen var alla där, de kunde inte lägga ihop ett och ett? Det fanns ingen som helst sammanhållning, vi som läste på distans var aldrig inkluderade i någonting, vi fick göra samma uppgift om och om igen. "Skriv en debattartikel, ledare eller insändare". Varje. Gång. Var det konstigt att vi tröttnade? Nej. Det här tog jag ett lån för. Ett lån som jag kommer att få betala av i vadå, fem-sex år? Jag blir så arg att jag skakar när jag tänker på hur värdelöst det där var, ett bortkastat år som kostade mig väldigt mycket pengar och jag lärde mig absolut ingenting nytt. Eller okej, två saker lärde jag mig; ett, ta inte ett lån för lätt och två, Brunnsvik folkhögskola dog med Christina.