Till min far

Du, kommer du ihåg när jag log första gången? Min syster var den enda som kunde få mig att skratta till en början. Minns du det? Nej, du var inte där.
Men du, minns du när jag tog mina första stapplande steg och världen blev så mycket större? Nej, du var inte där.
Men du måste ju komma ihåg när jag sa mitt första ord? Nej, du var inte där.
Kanske minns du när jag började dagis och skola, när jag började lära mig saker och få några kompisar? Nej, du var inte där.
Men minns du när du och jag träffades första gången? Då var du där. Du var där och jag var så glad.
När jag började högstadiet och fick så bra betyg och mamma var så stolt över mig när jag kom hem och visade mina VG:n och MVG:n, minns du det? Nej, du var inte där då.
Kommer du ihåg när du ringde mig och sa att vi skulle gå på bio, du och jag? Minns du att du fick reda på att mamma hade träffat någon och var lycklig och du därför ställde in vårat biobesök? Det minns jag.
Men minns du har arg du blev när du fick reda på vad som hände mig varje dag i skolan, hur jag blev mobbad så långt över gränsen att du åkte till skolan och skällde ut lärare och rektor, hur du grät av ilska och hur du kramade mig hårt? Nej, det var inte du, det var mamma. Du var inte där.
Du, kommer du ihåg när jag flyttade hemifrån och det var snöstorm, men du ställde upp med att köra mina grejer ändå? Du bar in alla tunga kartonger och möbler och jag tackade dig och gav dig en kram, minns du? Nej, det var inte du, det var Hans. Du var inte där.
Men du, du minns kanske brevet jag skickade till dig? Där jag skrev att nu var jag 18 och jag var vuxen och ville ha dig i mitt liv? När jag bad dig höra av dig och du ringde mig och sa att du hade läst det och blivit så rörd? Du lade till att bollen nu var på min sida. Då var du där. Då svarade du mig och du visade intresse.
Sen, kommer du ihåg hur du ringde mig och frågade hur det kändes att ha tagit studenten och jag sa att jag inte ens hade gått gymnasiet? Att jag gick på Folkhögskola och skulle bli klar först om två år? Du visste inte det, för du hade inte varit där när jag var hemma i ett år för att jag mådde så otroligt dåligt.
Kommer du ihåg hur du slutade att höra av dig sen? Du ringde inte mer och du svarade inte när jag ringde dig. Minns du hur ledsen jag blev? Minns du alla tårar jag fällde för din skull, på grund av dig? Nej, då var du borta igen.
Minns du hur vi träffades på banken sen, tre år senare, och du tvekade? Du ville inte gå fram till mig och jag ville inte att du skulle gå fram till mig. Men du gjorde det och jag hatade dig. Du pratade med mig som en gammal bekant, frågade vad jag gjorde nu för tiden, vart jag bodde och om jag bodde ensam, om jag hade jobb och sen var det min tur att gå fram till disken. Jag frågade inte dig någonting tillbaka, för jag ville inte veta, jag brydde mig noll om vad du gjorde och hur du mådde. Jag sa hejdå och det var sista gången vi pratade. Den 30:e december 2011.
Vi har setts på Willys efter det, du har sagt hej, du har nickat till hälsning och jag har sett på dig med förvirring. Hur kan du, som far, nicka till ditt barn, ditt kött och blod, utan att bry dig det minsta?
Hur kan du inte vilja ha kontakt med din dotter? Förresten så spelar inte det någon roll, jag vill inte ha med dig att göra. Du kunde lika gärna bo i ett annat land, även fast du bor 20 minuter från mig. Du är inte en del av mitt liv, du har aldrig varit det och du kommer aldrig att vara det. Du har svikit mig gång på gång, du har krossat mig, du har fått mig att känna mig så oönskad att jag försökte att ta mitt liv. Du är en av anledningarna till att jag har mått så dåligt. Du, som inte ens är värd en tanke, har nu varit det enda jag har tänkt på de senaste 20 minuterna. Aldrig igen ska du få ta upp så mycket av mitt liv. Aldrig igen ska jag tänka på dig, mer än fem minuter. Aldrig igen ska jag önska att du var en del av mitt liv, för du finns inte längre. Du existerar inte, du är borta och jag är så lättad.

Din dotter, men bara av blod,
Zarah

Att blicka bakåt

Det har alltid varit betydligt mycket lättare. Mamma har lärt mig att det inte är någon mening att ångra någonting, gjort är gjort så att säga, och det har jag tagit till mig. För det är så sant, vad är meningen med att ångra saker när man inte kan göra någonting åt det? Det finns ju undantagsfall, såklart, som med allt annat, men det stämmer oftast. Men ibland kan man inte hjälpa det. Ibland måste man få se tillbaka och begrunda. Varför gjorde jag så? Varför tänkte jag inte längre? I en situation där man mår dåligt och fattar dumma beslut så tänker man inte direkt på konsekvenserna. Man tänker inte att det är ett dumt beslut och att man kan komma att ångra det. I så fall skulle man ju aldrig begå misstag. Men man vet inte bättre.
Idag är det tänkt att jag ska prata om tiden på Lorensberga, tiden på högstadiet, tiden som på ett sätt formade mig till den jag är idag. På gott och ont. Jag vet inte om jag är redo att prata om allt, egentligen, men jag vet att jag behöver det. Det sitter så djupt och jag vet inte var jag ska börja och var jag ska sluta. Det senaste inlägget jag skrev om det här, det om mobbing, var tufft för mig att skriva, men behövligt. Jag skrev saker som jag aldrig har berättat för någon, som jag gömt långt inne och förträngt, inte låtsas om. Idag måste jag säga det högt. Det och mycket annat. Och jag tänker att jag ska försöka, verkligen försöka, att prata om allt, inte utelämna någonting. Det kanske tar mer än en timme, jag vet inte, men jag ska i alla fall börja.
Det jag har funderat på mest, det som idag gör mig så arg och förvirrad, är de människor runt omkring. De vuxna människorna, de som begått många misstag i sina liv, men som inte gjorde någonting. Ingenting. De såg, de hörde, men de blundande. Lärare på skolan som såg allt och vände ryggen till. Det stör mig. De vuxna som stod mig närmast, familj och vänner till familjen. De pratade bakom ryggen på mig. "Åh, men har ni hört? Zarah håller på och skär sig i armarna, va? Det är ju bara uppmärksamhetsbehov." "Ja, herregud, vad fånigt, vem tror hon att hon är?" "Hon går inte till skolan heller och när hon är där gör hon ingenting. Jag vet, jag har säkra källor." Jag tänker, som idag är en vuxen människa, att om man ser så pass långt ändå, att man kallar det för "uppmärksamhetsbehov", varför inte ge uppmärksamhet? Varför pratar man illa om en person som gör sig själv illa, i stället för att se vad problemet är? Varför skär hon sig? Varför får hon så dålig betyg? Varför går hon inte till skolan längre? Som vuxen människa har man ansvar för sina nära som inte än kan ta ansvar för sig själva. Inte kan och inte ska.

Vart fan var alla?

Att blicka in i framtiden

Det har alltid varit otroligt svårt för mig. Jag vågar inte ens kika. Det är till och med så att jag ser åt andra hållet. Framtiden skrämmer mig, har alltid gjort. Tanken på att jag någon gång skulle fungera som en "normal" eller "vanlig" människa har alltid känts så främmande. Med ny medicin kändes det som att det kanske skulle kunna bli bättre. Kanske fanns det en chans ändå. Utan att jinxa det så tror jag att den fungerar. Vilket då betyder att jag är bipolär. Typ två. Det är också ganska svårt att hantera, samtidigt som det känns skönt att kanske ha mer förståelse för vem jag är och varför jag är som jag är, mår som jag mår. Men tanken på att jag har en obotlig psykisk sjukdom sänker mig lite. Den går att medicinera, hålla under någorlunda kontroll, men det kommer alltid att finnas där. Som med allt annat är det å ena sidan å andra sidan. Det är så jag fungerar. Något jag faktiskt fått beröm för, att jag kan se det mesta från båda sidor. Jag försöker att fokusera och ta till mig av det som är positivt. Att vissa saker är jag faktiskt bra på. Och man får tänka så, man får säga så och man får känna så.

Jag ska försöka att lära mig att se framåt, om så bara en vecka framåt, en dag.

Jag har bott hos mamma och Hans i sju månader. Det låter så länge, men det känns inte så. Jag skulle tro att de flesta vet om det eller har räknat ut det vid det här laget och jag känner att jag varken orkar eller vill försöka att dölja det på något vis. Jag skämdes, men nu har jag insett att det inte är någonting att skämmas över. Även om jag är 25 år, så är det här ingenting fel och jag behöver ventilera.
Jag blev sjuk i maj, magsjuk, första gången sedan jag var barn. Jag orkade ingenting och kände mig liten och ynklig, svag och ensam. Jag låg i sängen i tre dagar, grät och hade ångest. Ensamheten åt upp mig inifrån. Lampan i hallen var tänd hela tiden, det gjorde mig lite tryggare att se ljuset i dörrspringan, som när jag var liten och mamma fortfarande var vaken när jag hade lagt mig. Jag ringde till mamma och grät. Dagen efter kom hon hem till mig och vi tittade på Dirty Dancing i min säng och jag fick kramas och känna mig trygg. Hon var hos mig hela dagen och åkte hem runt fem. Jag stod i fönstret och såg när hon åkte och det värkte i bröstet, ångest. Jag slog mig själv, tänkte "vad fan, skärp dig, du är en vuxen människa!". Jag gick in i duschen och grät och grät och grät. Efter tjugo minuter ringde jag mamma och bad att få följa med till Rämshyttan. Bara över natten. Hon hämtade mig och jag var där kanske en vecka, tio dagar. När jag sen åkte hem igen tänkte jag att det inte skulle vara några problem, jag var frisk från magsjukan, hade umgåtts med mamma och det kändes okej med allt. Skojade med mamma och sa "så ringer jag om en kvart och grinar igen". "Nej, det får du inte göra", sa hon och jag skrattade och tyckte att det var inte troligt. Jag packade upp mina grejer, städade undan lite och satte mig i soffan. Tystnaden var otroligt högljudd. Jag satte på tv:n, men det kändes värre, det kändes sorgligt och det gjorde ont. Fysiskt ont i bröstet. Det värkte och jag fick hjärtklappning, började hyperventilera och gråta. I det tillståndet blev mammas mening helt tvärt om mot vad hon menade. Jag tänkte att jag inte fick ringa mamma. Hur skulle jag göra? Tårarna rann, det slutade inte och min andning var hetsig. Det gjorde ont. För första gången på många år tänkte jag skada mig själv. Jag ville det. Det kändes som det enda jag kunde göra, jag klarade inte av det, visste inte var jag skulle ta vägen, det gjorde för ont och det enda sättet jag visste att hantera det på var att skada mig själv. Jag gick till badrummet och stirrade på rakhyveln, rös av obehag och grät mer, skrek rakt ut och tog den i handen. Skrek igen och ramlade ihop på golvet. Sa om och om igen "jag kan inte, jag kan inte" och satte rakhyveln mot armen och skrek och tog bort den igen. Började försöka att ha sönder den för att få ut bladen, men slängde den i badkaret i stället. Jag ringde mamma. Hon kom, självklart, och jag fick följa med ut igen. Sen har jag stannat här. Jag kan inte och jag vill inte vara ensam. Tanken ger mig ångest jag aldrig känt förut. Jag känner mig svag, värdelös, kass, men jag vet att om jag är ensam just nu, så hamnar jag på toalettgolvet igen. Och jag vill verkligen inte det. Jag gjorde inte illa mig själv då och det kan jag ärligt säga att jag är stolt över. I den situationen är det ett rent under att jag inte gjorde det.
Nu är det snart ett nytt år och tanken borde väl vara att jag ska börja om på nytt, åka hem och leva som en vuxen människa. En vuxen, otroligt ensam människa. Jag vill inte det. Jag är inte redo än. Nytt år eller inte, det går inte än. Och det får vem som helst tycka vad de vill om. Det här är rätt för mig just nu och det är det enda som spelar någon roll.

Ett läkarbesök

Okej, det här inlägget är kanske personligt, kanske väldigt långt men definitivt någonting som jag måste skriva för att sluta tänka på. Det är ganska osammanhängande, men det är i stora drag och som sagt för mig att kunna släppa och gå vidare.


Det hela börjar med att läkaren kommer ut i väntrummet och säger mitt namn. Jag reser mig och ska hälsa, men hon vänder på klacken och leder mig in till hennes rum och inte förrän hon har satt sig tillrätta i sin stol presenterar hon sig. Redan här känner jag att det inte kommer att gå jättebra. Hon säger att eftersom det är ett första besök, så kommer det ta tid och hon måste "fråga ut mig". Hon börjar med att läsa ur remissen som min samtalskontakt på vårdcentralen har skickat.
"Ja, hon skriver att du var här i mars, stämmer det?"
"Ja, det blev nåt knas där, jag skulle höra från er efter det, men ingenting hände."
"Nej, jag ser det. Stackars dig, det är svårt att vara ny patient och bli skickad fram och tillbaka."
Okej, wow, tänker jag. Hon kanske är mänsklig ändå, fan vad skönt.
Hon fortsätter att läsa högt ur papperna från vc och jag lyssnar. Ja, det stämmer.
"Men hon skriver att du har suicidala tankar, hur ofta har du det?"
"Eh, jag vet inte..."
"Det är väl klart att du vet. En gång i veckan? En gång i månaden?"
"Kanske någon gång i veckan, ibland mer, ibland mindre."
"Tänker du hur du ska göra då?"
"Ibland, oftast inte. Bara att det vore bäst."
"Bäst för vem?"
"Alla."
"Vilka alla? Det har du nog inte tänkt igenom, vilka är alla?"
Nej, okej, inte alla. Alla skulle inte ens veta om det, det är sant. Men vad fan.
"Vad äter du för mediciner?"
"Venlafaxin."
"Jaha, och det hjälper inte säger du? Hur länge har du ätit venlafaxin?"
"Nästan två år."
"Och det är ingen skillnad?"
"Alltså, uppenbarligen inte, då skulle jag ju inte sitta här och då skulle jag inte må som jag gör nu."
"Och hur mår du?"
"Hah, dåligt. Åt helvete."
"På vilket sätt? Du måste precisera dig."
Jaha, jag ska precisera mitt mående, ja, men det var ju bra, smart! 
"Jag vet inte, jag känner..."
"Du vet inte? Du måste ju veta hur du mår?"
"Mm. Jag mår dåligt. Jag gråter, jag har ångest, jag vill..."
"Vad är ångest för dig? Det finns lika många olika typer av ångest som det finns människor, vad är ångest?"
Du var väl läkaren här eller?
"Jag hyperventilerar, får hjärtklappning, ont i bröstet, gråter hysteriskt."
"Får du hjärtklappning först eller hyperventilerar du först?
"Eh... jag vet inte..."
"Det måste du veta, har du fått panikångestattack någon gång så vet du."
Ja, för det jag tänker på när jag får en panikångestattack är hur det börjar, i vilken ordning mina känslor går bananas, hur länge det pågår. Kom igen. 
"Är det inte någon som har sagt till dig att det är dåligt att hyperventilera?"
"Eh, jo, visst."
"Har ingen sagt vad du ska göra då? Andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen?"
"Alltså, jo..."
"Varför gör du inte det då?"
Suck.
"Jag vet inte, det går inte liksom."
"Du får sluta svara på allt med att du inte vet, okej?"
"... okej."
Jag känner att det enda jag vill göra är att gå ut därifrån, jag vill springa ut och springa hem och aldrig träffa en läkare igen någonsin. 
"Konstigt att venlafaxin inte hjälper, det är den bästa antidepressiva medicinen, nästan 90% blir bättre av det. Men men, ja, vi fortsätter."
Jag försvinner in i mitt huvud ett tag, tänker att vad fan är det här, varför kan jag aldrig träffa en vettig läkare, någon som lyssnar på mig och som ser mig. 
"Hur mycket väger du?"
"Ingen aning."
"Du väger dig inte?"
"Nope."
"Aldrig?"
"Nepp."
"Om jag säger att jag vill väga dig här och nu så vägrar du?"
"Japp."
"Okej, jag måste bara fråga. Jaha, men du vet, vi kan inte göra allt åt dig, du måste försöka själv också. Du måste gå ut och röra på dig, minst en halvtimmes promenad varje dag."
"Mm."
För jag sitter ju på röven 24/7, min mamma matar mig med sked, jag kom hit på en gaffeltruck för jag orkade inte röra mig.
"Du vet om det? Varför gör du det inte?"
"Jag känner inte för det, kommer mig inte för bara."
"Det är då du ska göra det, du måste säga åt dig själv att bara göra det."
"Japp."
"Överviktiga mår sämre än normalviktiga, det är bevisat, du måste gå ner i vikt om du ska må bättre."
"Mm."
Jag vill slå dig på käften nu, jag är så jävla trött på det där, det har ingenting med min jävla vikt att göra om jag är deprimerad, det är ni som får mig att tro att det är så. Vad säger ni till de normalviktiga som lider av depression? Tar ni dom på allvar då eller? 
"Du bor själv?"
"Jupp."
"Du har... partner, kanske?"
"Nej."
"Ingen? Varken pojkvän eller flickvän?"
"Nopp."
"Känner du dig heterosexuell?"
Vänta, va? Känner jag mig heterosexuell? Hur fan känner man sig... okej...
"Ja, det är jag."
"Är du?"
"Jag är straight, ja."
"Ja. Kan det vara en orsak till att du inte mår bra?"
"Att jag är straight?"
"Att du inte har någon partner menar jag, det kan få människor att må dåligt."
"Alltså... nej, haha, nej det har ingenting med saken att göra."
"Är du säker på det?"
"Så säker."
"Är du allergisk?"
"Nej, eller alltså bara mot pälsdjur."
 "Då är du ju allergisk."
"Ja, jo, men tänkte om du menade mot mediciner eller så."
"Då har du inga husdjur då, nej såklart."
"Jo."
"Va?"
"Jag har två katter. Jag var allergisk mot katt, men det gick över så jag skaffade en och så en till och sen har det kommit tillbaka."
"Du tänker inte att du ska göra dig av med dom då?"
"Nej!"
"Nej, som människa så förstår jag, dom är så fina, men som läkare tycker jag inte att du ska ha dom kvar."
"Nej, det kommer inte hända."
"Det är uteslutet?"
"Absolut. Det finns inte."
"Det kan ju också spela in i ditt mående, om du inte mår bra fysiskt kan det påverka det psykiska."
"Nej, dom får mig att må bra. Det spelar ingen roll om jag är allergisk."
"Jag förstår det som sagt, men som läkare måste jag säga att du borde göra dig av med dom."
Dö.

Efter en timme kom hon fram till att jag antagligen tillhör facket bipolär typ 2. Där lägger vi mig och funderar tills vidare. Jag ska "läsa på" om bipolär typ 2, jag ska minska dosen på medicinen och jag ska ta promenader och skaffa en pojkvän. Lätt som en plätt!
Jag mådde sämre när jag gick därifrån än jag gjorde innan jag gick dit. 

Egentligen orkar jag inte

FN:s definition av rasism:
Rasism är varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.


Börjar man en mening med "jag är inte rasist, men [...]" så behöver man egentligen inte fortsätta. Börjar man en mening med de orden, så brukar det vara ett rasistiskt uttalande som följer.
"Alltså, jag är inte rasist, jag har jättemånga utländska vänner, men somalier är det värsta folkslaget som finns!"
"Jag är inte rasist, verkligen inte, jag tycker bara att Sverige ska vara svenskt."
"Jag är inte rasist på det viset, alltså, det är inte bara muslimer det handlar om. Alla som inte är svenska suger ju! Jaha, you are from the Amerikas, okej, men det är ju pretty häftigt. Norge? Ja, men det är ju typ Sverige, det sitter ju ihop liksom. Nä, men England räknas väl inte?"
"Nej, jag är inte rasist, jag tycker bara att det är bättre att hjälpa på plats, det är väl inget fel med det? Varför ska de komma hit?"


Man kan inte prata om någonting utan att någon till slut säger "jag är inte rasist, men". Det är konstigt att man nu måste "förklara sig" när man inte tycker att "packet ska härifrån", när man inte vill utvisa varenda jävel som snattat ett tuggummi på Ica eller klottrat sin tag i en gångtunnel i någon förort någonstans. Jag måste "förklara mig" när jag säger att jag inte dömer människor. Jag måste "utveckla" när jag säger att idioter är idioter, det spelar ingen roll vad de har för hudfärg, vilken religion de tillhör eller vad för kläder de har på sig. Hur kan jag utveckla det? Vad är inte uppenbart? Det hatet som existerar idag, var man än vänder sig, det får mig att må illa. Man kan inte vara någonstans utan att det här kommer upp. Alla sociala medier, tidningar, TV. Till och med på affären, hos grannarna, nere vid badplatser. Jag förstår inte hur man kan döma ut ett helt folkslag baserat på någonting som en person eller en grupp människor har gjort.
Jag väntar tålmodigt på att vi ska dö ut. JAG ÄR INTE RASIST, JAG BARA VILL ATT MÄNNISKOSLÄKTET SKA DÖ UT!
Ärligt talat, vi behöver en nystart. Människan kommer att förinta sig själv och då kan jorden få andas ut och börja om från början. Kanske på något sätt stoppa den där evolutionen och se till att vi förblir apor. Eller ännu bättre, stannar i havet som amöbor.

När livet ger dig citroner

och fler citroner och fler citroner och en hel låda citroner. Fler citroner och kanske en liten apelsin som jag måste dela i smala smala klyftor för att få den att räcka till. Jag blandar lemonad som jag har gjort hela livet, jag häller i socker och rör om, rör om, rör om och häller i lite mer socker, men det räcker aldrig. Det finns inte nog med socker. Jag har gått över till grannarna, frågat om jag kan låna en kopp. Ibland går det bra, ibland har ingen granne något socker heller. Jag försöker att leva med en lite surare lemonad, försöker att bita ihop, men det drar ihop sig i hela munnen. Jag häller i lite mer socker, men den är fortfarande för sur. Jag köper mer socker, men mina pengar är slut nu. Mina grannar har flyttat, vissa till ett helt annat land, vissa bor kvar, men är inte tillgängliga, deras socker är också slut. Jag rör om och rör om, häller i det sista sockerdammet från påsen och rör om. Det är fortfarande surt och jag har slut på socker nu. Det finns inget mer socker och jag är för trött för att fortsätta att röra om. Det krampar för mycket, det gör för ont. Sockret är slut och jag har inga pengar. Min lemonad är för sur, det går inte att dricka den. Gör om, gör rätt, häll ut och börja om. Nu har jag bara citroner, det blir bara pressad citron, det blir ingen lemonad. Jag behöver mer socker för det är fan slut, det finns inget mer socker!

Mobbing

Det här inlägget är väldigt personligt. Jag skriver det för min egen skull. Det är tråkigt att jag alltid känner behovet av att förklara det, men jag skriver aldrig någonting här för någon annan än mig själv. 


Allt som oftast och mest hela tiden sägs det att mobbare har eller har haft det svårt i hemmet, de kanske blir misshandlade fysiskt och/eller psykiskt, dålig ekonomi, dåligt förhållande till föräldrar, de blir eller har blivit mobbade själva. De som känner mig vet redan att det här är argument som jag inte köper. Jag tror att de flesta har eller har haft problem i hemmet, mer eller mindre. Betyder det att det är okej att mobba någon? Och om man har blivit mobbad själv, hur kan man då vilja utsätta någon annan för det? Det heter att de är osäkra i sig själva, de är avundsjuka, de vet inte riktigt om vad det är de gör. Varför är det ingen som säger att vissa människor faktiskt är genuint onda? Vissa människor mår bra av att andra har ont, av den anledningen. Inte för att det tar bort deras egen smärta på något sätt, utan helt enkelt för att de njuter av andras olycka. För att de är onda. De har en ond insida och de vet mycket väl om vad det är de gör.
Jag kan inte se det som en ursäkt att de som mobbade mig mådde dåligt och därför var elaka mot mig. Att de hade en elak mamma eller pappa och därför kallade mig tjockis. Att de hade blivit mobbade själva och därför kallade mig värdelös. Att de var så osäkra i sig själva att de sa att jag inte förtjänade att leva. Att det var på grund av deras taskiga barndom som mitt liv inte var värt någonting. Att deras smärta gjorde det okej för dem att ringa mig var och varannan dag och säga åt mig att ta livet av mig, skära sönder mina feta äckliga armar, säga åt mig att jag skulle göra hela världen en tjänst om jag försvann för det var så hemskt att se mig. Jag kan inte se det som en ursäkt till alla tomma och oöppnade läskburkar de kastade på mig, det tar inte bort min smärta från minnena av deras ekande hånskratt i korridorerna på skolan och det förmildrar inte hur jag kände när de skrev fetto på mitt skåp eller den rädsla jag kände när de sa att om inte jag tog livet av mig så skulle de döda mig i stället. Det är smärta och minnen som jag alltid kommer att bära med mig, det är många fysiska ärr och ännu fler psykiska ärr. De fick mig att på riktigt tro att den enda lösningen var att dö. De fick mig att försöka avsluta mitt liv alldeles för tidigt. En grupp människor trasade sönder min själ, mitt hjärta och framförallt min hjärna och de visste så väl om vad det var de gjorde. Jag kommer aldrig att bli av med det här. Det kommer alltid att finnas kvar.
På flera sätt är jag ändå tacksam för allt. Utan deras vidriga ord och handlingar hade jag inte varit så stark som jag är idag. För hur det än är så har jag blivit en bra människa och jag skäms inte över att säga det. Jag kom ur det här starkare och bättre, mognare och tuffare. Men de som inte gör det då? De som inte orkar, de som inte klarar av att dag ut och dag in gå till en plats som enbart kan jämföras med ett helvete. De som skär djupare, de som trycker rakbladen hårdare mot sin hud och ber om att få sluta andas. De som hoppar, de som klämmer åt avtryckaren, de som knyter snaran, de som sväljer tabletterna. Ska deras för tidigt avslutade liv förklaras och ursäktas av att de som fick dem att ge upp hade problem? Ska deras död ursäktas med att mobbare mår dåligt själva och är osäkra?

Det behöver undervisas om mobbing, redan från början, redan på dagis och innan det. Barn behöver lära sig att ord kan såra mer än ett knytnävsslag. Ungdomar behöver veta att ord kan döda. Ord kan avsluta ett liv alldeles för tidigt.

Flytta då!

Åh, jag är så förbannad! Jag är förbannad över vuxna människor som mobbar över nätet, på idioter som gömmer sig bakom en skärm och sen inte kan stå för vad de har skrivit, på inskränkta människor som på riktigt tror att SD står för någonting bra.
Det har ju som bekant blivit ett himla liv över Skavlans intervju med Jimmie Åkesson i fredags (27/3). Jag såg den inte då, hade annat för mig, men jag såg den dagen efter. Det absolut första jag reagerade på var att det inte var någon annan där. I Skavlan sitter gästerna för det mesta kvar under hela programmet, kanske inte alla, men i alla fall någon. Det var bara Skavlan och Åkesson. Skavlan börjar med att prata med Åkesson om hans sjukskrivning. Han är inte nedlåtande på något sätt. Alls. Den andra halvan ställer han frågor som kanske var lite jobbiga för STACKARS Jimmie att svara på. Inte en enda gång går Skavlan till personangrepp, han ifrågasätter Åkessons politik, sånt man frågar partiledare om. Det har skrivits att Skavlan mobbade Åkesson, att han var nedlåtande, avståndstagande och att det syntes att han inte tyckte om honom. För det första är det så långt ifrån mobbing så jag tänker inte ens gå in på det. Skavlan gjorde sitt jobb. Om han sen inte kunde dölja vad han egentligen kände, mer heder åt honom! Det behövs fler journalister som inte daltar med STACKARS Jimmie.
Det som gör mig mest förbannad är inte Åkesson, det är inte SD's politik, det är inte den vidriga reklamfilmen de visade, det är inte hur ignorant Åkesson var, det är hur människor har reagerat på det. Samma person som kallade Skavlan för mobbare kommenterar "Vart har du köpt din lilla guling?" till en person som har en fru från ett annat land. Jag blir så förbannad över alla hycklare, nätmobbare och idioter. Är Sverige så himla vidrigt och åt helvete så flytta! Problemet löst! Hur svårt är det? Flytta till ett annat land och så ser vi hur det går sen!

The company was gay, we'd turn night into day

Vet inte riktigt vad det är som händer med mig. Vet inte vad det är som händer med de runt mig. Det kan vara för att jag inte mår toppen som jag får för mig saker, men det känns någonstans som att det är tomt bara. Som människor försvinner, eller så är det jag som försvinner. Som att om jag inte tar initiativ så händer det ingenting. Jag vet också att de runt mig inte mår bra heller och jag kan inte göra någonting och det gör ont.
Samtidigt så är jag så himla trött och irriterad på allt. Jag tror att det har mycket att göra med för lite sömn, känns som att jag är vaken hela tiden. Det tar så lång tid innan jag kan slappna av och när jag väl har gjort det så kan jag inte sova mer än max fem timmar, oftast mindre. Det gör mig så frustrerad att jag ofta inte sover alls för att kunna sova natten som kommer. I stället somnar jag på soffan på kvällen, sover två-tre timmar och kan inte sova mer sen. Borde kanske snacka med en läkare, men jag är så sjukt rädd för att om jag har tillgång till mediciner som jag kan överdosera så kommer jag säkerligen att göra det, det blir lätt liksom.
Jag vet inte, jag orkar som inte med någonting egentligen, men jag biter ihop och tar mig ut när jag måste. Helst vill jag bara ligga i sängen hela dagarna. Allra helst sova, men ja, nej, det går inte.

Är så jävla trött på allt.
Det var det jag ville säga.
Tack.