Vänner...

En gång i tiden hade jag bra med vänner. Jag hade flera personer i min närhet som jag tyckte om att umgås med och som, tror jag, tyckte om att umgås med mig. Vissa av dem försvann med tiden, rann ut i sanden, vilket jag förstår. Man utvecklas så pass mycket i tonåren, man växer ifrån varandra, det är ingenting konstigt med det. Vissa slutade med bråk. På grund av för lång tids ignorerande av känslor bubblade allt upp och blev en stor explosion av någonting som egentligen inte var någonting. Så som det blir. Droppen som får bägaren att rinna över. Andra slutar... bara slutar. På grund av... ja, vadå? På grund av att jag är jag kanske? Jag har inte skrivit om det här tidigare för det har gjort så ont. Utåt har det kanske verkat som att jag inte riktigt brytt mig, att det inte spelat någon roll, att jag varit arg mer än ledsen. Jag har varit arg. Otroligt arg. Jag har också varit oändligt ledsen. Att förlora så många år av vänskap gör ont. Särskilt när man får höra sådana saker som jag fick höra. Eller läsa snarare. Ett meddelande som tog luften ur mig, som gav mig en ångestattack, som fick mig att hyperventilera och helt ifrågasätta mig själv som människa. Jag svarade inte ens. Jag skrev ner allt jag ville säga, men skickade det aldrig. Jag kunde inte. Jag ville inte såra min bästa vän på det sättet. Hon sårade mig mer än någon någonsin har sårat mig. Ja, till och med mer än A. Faktiskt. Det som känns jobbigast, mest sorgligt, är att jag vet att vi aldrig kommer ha samma relation som tidigare, om vi skulle börja umgås igen. Att vi kommer missa så mycket. Vi kommer inte vara där för varandra i framtiden som vi trodde. Eller var det bara jag som trodde det? Jag vet inte, jag vet ingenting längre. Om jag fick henne att må så dåligt utan att hon berättade det för mig, vad mer var falskt? Var ingenting äkta? Jag försöker, och har alltid försökt, att vara en bra vän. Att finnas där och lyssna och stötta och skratta och gråta. Gör jag inte det? Finns jag inte där? Är det bara i mitt huvud? Jag menar, om jag nu trodde, helhjärtat, att jag var en bra vän men ändå fick henne att må dåligt, var det inte på riktigt? Är allt jag gör egentligen bara i mitt huvud? Jag förstår inte. Jag har analyserat sönder det där meddelandet, läst det hundratals gånger, försökt förstå vad hon menar, men jag ser det inte. Jag kan inte förstå vad det var jag gjorde för fel. Har jag ens gjort fel? Mindfuckar hon mig? Är det det här hon vill ska hända? Vill hon att jag ska tänka på det här så mycket att jag till slut inte kan tänka på någonting annat? Hon avslutade ju faktiskt med "dö inte nu". Vad menades med det? Vad fan menades med det? Det var samma sak där, en liten sak efter det där meddelandet som gjorde mig så arg. Fast egentligen handlade det inte om det. Alls. Egentligen var mitt hjärta krossat och min självbild förstörd. På grund av en enda liten människa. Det gör så jävla ont att tänka att jag har gjort livet jobbigare för någon. Men det måste väl vara så jag är. Jag är en dålig vän, alla försvinner, snart sitter jag här med bara mina katter och minns alla vänner jag haft men inte har och aldrig kommer få igen. Jag är dålig. Det här är mitt fel och det är endast på grund av mig själv, den jag är, min person, som det är så här. Är jag så vidrig? Jag är väl så vidrig. Det finns inte ord för hur mycket jag hatar mig själv, igen, på grund av det här. Jag hade börjat bli okej med mig själv. Nu är jag en dålig vän och människa. Igen. Tack. 

Pang

Jag vet inte om det beror på för lite sömn, för känslosam musik eller om det helt enkelt fortfarande är sorg. När jag gick igenom lite gamla bilder hittade jag den här i ett album. Jag hade inte sett den innan och klickade igenom alla bilderna i albumet och pang, så var den där. Mormor, som ett slag i ansiktet. I magen. I hjärtat. Tårarna kom på en sekund och jag lät mig själv gråta en stund. Jag försöker ständigt hålla tillbaka, men lyckas sällan. Särskilt svårt är det när jag inte har sovit ordentligt. Kan det påverka? Det borde det kunna, det påverkar allt annat. Jag kan inte understryka nog exakt hur mycket jag saknar den här människan. Åh mormor.