Vips!

På två dagar är alla mina problem borta med vinden. Måste låna den filmen av mamma. Mental note. Ja. Herregud. Vad skulle jag göra utan mamma och Han Solo? Bo på gatan antagligen. Vet inte vad jag kan göra åt Soc situationen heller. Skit samma, det är inte roligt eller intressant. Vilket ju är ett måste i mina blogginlägg. Not! Men jag orkar inte. Så. Jag hade en fin dag med mamma idag. Träffade Asta och Anton också. Jag kan inte hjälpa att tänka på Brunnsvik varje gång jag träffar Asta. Vi hade så jävla roligt hela tiden. Det var verkligen den bästa tiden i mitt liv, so far. Om ingenting toppar det vette fan, haha. Och jag skriver som en 14-åring nu, mest för att jag är trött och egentligen inte vet varför jag skriver eller vad jag ska skriva. Men det är bra. Allt är bra. Det var en lögn, men allt kommer bli bra. Jag måste tro det, annars går jag sönder. Det blir bra. 

Adjökens!

Ja ä int bittär

Jag har inget socker - kan inte dricka gott te. Jag har snart inga cigaretter kvar. Kattmaten är slut förutom det jag fyllde på idag - dör inombords. Soc har inte hört av sig - inga pengar. Det finns inga jobb jag kan söka - inga pengar. Jag ska börja betala av CSN-skulden på torsdag senast, inga pengar - ångest delux. Jag har ingen mat - ont i magen.

Men jag är inte bitter. Eller jo, jag är bitter.
Det finns de som har det värre, men det skiter jag i. Jag tänker gå och lägga mig och böla nu och så kan jag tänka på de som har det värre och böla ännu mer.  

Adjö!

Ullared

Okej, Ullared. Nu pratar jag tv-programmet och inte varuhuset i sig.
Hur hittar de människorna de pratar med? Har de någon typ av radar? För de pratar ju alltid med de mest udda personer man kan tänka sig. Är det mest "udda" människor som åker dit? Eller är det bara de som ställer upp på att bli "intervjuade"? Det sorgliga tycker jag är att de uppenbarligen gör sig roliga på deras bekostnad. De verkar inte förstå att de blir drivna med heller vilket gör det ännu värre. Är det underhållning egentligen?
Det är samma sak med I En Annan Del av Köping. Svenska Lagom och Duktig sitter hemma i soffan och skrattar åt förståndshandikappade på TV. Den typen av program skapas ju endast för underhållningssyfte, det finns inget som helst utbildningssyfte med sådana program, så varför är det okej? Varför är det okej att skratta bakom ryggen på dem, men inte om man skulle se dem i verkligheten?
Fiktion är en annan sak. Är det manus, regi och skådespelare är det en helt annan sak vad som är okej att skratta åt.
Och nu tappade jag tråden. Jag borde inte skriva ett sådant här inlägg klockan fem på morgonen efter två timmars sömn.

Hoppsan

Jag ska skaffa mig en karl. Jag ska ta med mig min karl på alla släktträffar och hångla som fan, ta på honom hela tiden och särskilt vid helt fel tillfällen som vid någons dödsbädd eller på någons begravning. Ja, för jag vill ju bara passa in. Jag vill ju bara vara en i gänget. Jag ska också ha med mig saker att klämma på. Saker som låter så mycket som möjligt och jag ska medvetet få den att låta med allt jag har och sedan se mig om i rummet om någon tittar. Jag ska ta med mig saker till människor jag hälsar på, även på deras födelsedagar, så att all fokus är på mig även då. Ja, för jag mår dåligt och då kan det inte handla om någon annan än mig. Och jag kan verkligen inte träffa de i min släkt när jag inte mår bra men jag går gärna ut på stan och fikar samma dag som jag inte ens kunde gå ner från mitt rum för att säga hej till mina släktingar.

Vänta. Nej, just det, det var visst inte mig själv jag pratade om. Fy på mig. Inte hänga ut någon annan på den värdsliga vida webben. Fy! Jag har inte nämnt några namn dock, så jag kan ju prata om vem som helst. Eller hur? Just det!

Inte låta negativitet stjäla min energi. Nej. Moder jord hjälper mig. Ja. Sverige, Sverige fosterland! Off topic? Ja, kanske, men jag tror inte att jag bryr mig. Vänta... nej, jag bryr mig inte. Min blogg, mina tankar, mina ord. Ja. Blogg. Herregud, vad hände med dagböcker? Jag går tillbaka och skriver sådana här tankar i min dagbok. Kanske. Jag känner mig elak och jag känner mig glad. Skäms!

Jag saknar dig

En trött mormor. En fin mormor.

Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag har hennes tv i min lägenhet nu. Det är konstigt. Jag saknar så himla mycket. Ibland gör det så ont att jag slutar andas en stund. Vi var nära. Jag saknar leendet, glittret i ögonen när hon sade någonting roligt, när jag sade någonting roligt. Hennes varma kramar. Hur hon inte accepterade bara en kram per besök. Det skulle vara en när vi kom och en när vi gick. Om jag av någon anledning glömde första kramen fick jag ge henne två när vi sade hej då. Det är allt det här jag vill minnas. Jag vill inte minnas bilden av henne i den där sängen när hon knappt visste att det var jag som gav henne den där kramen. Jag vill inte minnas hennes andningsuppehåll, de där ljuden hon gjorde när hon hade ont. Jag vill bara minnas allt det fina. Herregud, vad en människa kan göra med hjärtat. Med mitt hjärta. Min fina mormor, jag kommer aldrig någonsin glömma dig och jag kommer aldrig någonsin glömma att du inte finns här längre. Det blir aldrig något avslut. Du bor i mitt hjärta för alltid.