Insikt

Jag tror att jag hatar mitt liv. Ja, faktiskt. Igen. Jag undrar om jag någonsin kommer komma ifrån den här tanken. Den är ju inte hälsosam, en dag kommer det räcka är jag rädd. En dag kommer jag inte ha några tankar som överväger just den här. En dag kommer det vara stopp.
Ja, suck it up, skaffa ett jobb, en karl, ett liv. Önskar jag kunde, men det funderar ju inte riktigt så.
Bara jag vet vad som händer i mitt huvud och inte ens jag förstår vad det är för fel med mig. Jag har det på papper, men det gör ingenting klarare. Det här är sanningen och sanningen kan göra ont. Jag är inte ens särskilt nere, jag är Schweiz, men ändå finns den här tanken konstant i bakhuvudet. Det är den lättaste utvägen, den fega utvägen, men jag vet inte om jag är så stark som jag vill tro. Uppenbarligen inte, då skulle jag väl kommit ifrån den här tanken.
Jag är som vanligt inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, vill inte att någon ska vara orolig heller och jag tror att de flesta i min närhet vet vad jag tänker och hur jag känner. Jag vill inte lämna någon egentligen. Ingen alls. Jag vill se vad som händer i framtiden, hur många barn Maddis och Johan kommer få, vart Isabelle kommer bo och hur många barn hon kommer få, när Isak tar studenten, när Lowa skaffar sin första pojkvän, se vilken som faktiskt är Martins typ och i alla fall en gång träffa Lumi. Jag vill se allt vackert i världen, men mitt liv är ett svart hål. Jag ser ingen framtid.
Snart är det väl över, det måste vara över snart.