Strawberry Fields Forever

Man ska vara positiv och glad, särskilt på Internet. Jag orkar inte vara positiv längre och jag orkar inte vara glad. Jag borde vara glad för jobb, vänner och familj. Tyvärr känner jag att det inte räcker. Eller så är det för att jag är sjuk, jag vet inte. Tanken på att jag alltid kommer vara så här mer eller mindre gör att allt känns hopplöst. Jag har kämpat så länge och jag vet inte, det känns som att jag har nått min gräns. Människor försvinner ur mitt liv och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag saknar och jag ångrar. Det som faktiskt känns otroligt skönt är att jag gråter. Minns inte ens när jag grät senast. På något sätt känns det som en lättnad. Jag är inte apatisk längre och det kanske är framsteg. Samtidigt har jag exakt samma tankar som tidigare och det är inte framsteg. Alls.

Skit samma. Det går väl över för ett tag om ett tag. Vanligtvis skulle jag be om ursäkt till de som läser men jag gör inte det idag. Det är min blogg, jag skriver vad jag vill och vem som helst läser och reagerar som de vill. Tycker någon att jag är löjlig eller liknande så är det okej. Jag tycker också att jag är löjlig. Säger åt mig själv att tränga bort det varje dag. Ibland rinner det över. Det här är en sådan natt. Och jag vet att jag inte är så mystisk som jag tror. Jag vet att de flesta vet hur jag mår och hur jag trycker undan allt. Få vet exakt hur det är egentligen, vilka tankar jag har och hur starka de är. Fler kanske förstår nu. Jag bryr mig inte vem som vet vad. Ingen kan göra någonting ändå hur mycket jag eller någon annan än skulle vilja.

Jag kommer inte göra någonting för jag är för feg. Och det kanske är tur. Jag vet inte.

Efter en natts sömn kanske det är borta. I alla fall för stunden. Och det räcker för mig.

God natt.