En trött mormor. En fin mormor.
Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag har hennes tv i min lägenhet nu. Det är konstigt. Jag saknar så himla mycket. Ibland gör det så ont att jag slutar andas en stund. Vi var nära. Jag saknar leendet, glittret i ögonen när hon sade någonting roligt, när jag sade någonting roligt. Hennes varma kramar. Hur hon inte accepterade bara en kram per besök. Det skulle vara en när vi kom och en när vi gick. Om jag av någon anledning glömde första kramen fick jag ge henne två när vi sade hej då. Det är allt det här jag vill minnas. Jag vill inte minnas bilden av henne i den där sängen när hon knappt visste att det var jag som gav henne den där kramen. Jag vill inte minnas hennes andningsuppehåll, de där ljuden hon gjorde när hon hade ont. Jag vill bara minnas allt det fina. Herregud, vad en människa kan göra med hjärtat. Med mitt hjärta. Min fina mormor, jag kommer aldrig någonsin glömma dig och jag kommer aldrig någonsin glömma att du inte finns här längre. Det blir aldrig något avslut. Du bor i mitt hjärta för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar