Jag vill inte

Efter att ha träffat min farmor för första gången har jag bestämt mig för att inte gå på begravningen för min far. Hon förstod inte att jag inte ville sitta längst fram, hon förstod inte hur mycket jag behövde ha mamma med mig, hon förstod inte hur konstigt allt känns för mig. Hon förstod inte. Jag grät och grät och frågade om min pappa hade pratat någonting om mig. "Ja, någon gång, men det har varit så mycket för honom, han har alltid gjort så mycket och du vet, man pratar inte om sånt där." Sånt där. Jag är inte sånt där. Jag är en människa och hans dotter. Ingen hörde av sig till mig, ingen berättade att han var sjuk, ingen berättade att han var döende. Jag fick inte säga hejdå som de andra. Ingen sa någonting, ingen hörde av sig överhuvudtaget. Jag visste absolut ingenting. Hon tyckte att det skulle bli en rolig överraskning för de andra att jag var med, att träffa mig. I en sån situation, i vilken situation som helst så är det inte roligt. Ingenting med det här är roligt, jag vill inte träffa någon. Ingen. Vill inte ha med någon av dem att göra. Jag har inte haft det förut, känner inget behov av det nu. Nej, jag vill inte. Och jag vill inte gå. Allt känns så jävla fel och dumt och jobbigt på så många sätt. Jag orkar inte. Jag vill inte. Och jag vet att jag inte kommer ångra mig. Fick knappt säga hej, så vad spelar det för roll om jag inte får säga hejdå. Jag säger hejdå när jag orkar. Säger hejdå på mitt sätt. "Du är lika välkommen som alla andra." Hah, nej, nej, nej, det är jag inte. Skäms på alla som har varit tysta, skäms på alla som förnekat min existens. Dra åt helvete alla som har behandlat mig så här, som har ignorerat mig, låtit allt varit så jävla jävligt som det har varit. Fuck you era jävla jävlar, dra åt helvete, ni betyder mindre än en jävla piss i havet.

Ursäkta min franska.