Ett år

Jag förstår det inte, men det har gått ett år sedan Christina lämnade oss. Jag förstod att det skulle ta lång tid att komma över, men inte att det skulle ta så här lång tid. Jag vet att det är flera som inte förstår varför jag tog det så hårt som jag gjorde och varför jag inte kan släppa sorgen. Christina förstår. Hon var, som jag tidigare sagt, så mycket mer än en lärare, så mycket mer än en mentor. Det finns inte ord som är stora nog att förklara vad hon faktiskt betydde för mig. På ett vis kan man säga att hon var som en ängel, hon räddade mig. Hon var fantastisk som jag redan nämnt och hon hade så mycket kvar att göra. Jag borde hedra hennes minne med att skratta, lyssna på Habanera och må bra, men jag kan inte det. Det gör fortfarande för ont. Men jag ska tillåta mig själv att ha ont idag, tillåta mig själv att gråta, må dåligt och minnas. Jag behöver det och då gör jag det, spelar ingen roll vad någon annan än må tycka. Fina Christina, du fattas mig.



Men jag måste le när Cgg ler