Ja, jag kanske är en elak människa

Den senaste tiden har varit omtumlande. Vi förlorade vår underbara mor/mormor/farmor/gammelmormor/gammelfarmor/svärmor i december och jag har aldrig känt sådan sorg. Det har gjort ont på ställen jag inte visste att jag hade. Jag har gråtit, skrikit, varit helt tom och saknat. Jag vet vad som har hänt, jag vet att mormor inte finns längre, men jag förstår det fortfarande inte. Det är fortfarande obegripligt. Begravningen var i fredags. Begravningen som ska vara ett avsked, ett avslut. Det här kommer aldrig att vara avslutat. Jag kommer sakna mormor så länge jag lever. Hon kommer alltid, alltid, finnas i mitt hjärta och i min själ.

Det finns någonting positivt med detta. Det här betyder att jag aldrig behöver träffa vissa människor igen om jag inte vill. Det är en enorm lättnad i all kaos. Det kan tyckas själviskt och säkert en massa annat, men jag är så lättad över det. Personer som suger ur all energi genom att bara vara i samma rum. Personer som alltid har varit så falska att man inte tror på ett ord de säger, inte ett leende, inte en blick är äkta. Jag behöver inte det. I framtiden kanske jag kan klara av att vistas med dessa människor, men just nu är jag så otroligt klar. Hur hemskt det än är.
Jag kanske är en elak människa men om det betyder att jag kan må lite bättre så är det värt det.