Empati

Deppar sönder och lyssnar på musik som gör det hela betydligt mycket värre.
Fick reda på att en gammal vän gått bort och jag vet inte vad jag känner. Det gör ont samtidigt som det inte känns någonting överhuvudtaget. Hur nu det går ihop. Det behöver kanske inte gå ihop, men herregud, kan jag inte för en gångs skull bara känna en sak och veta vad det är jag känner? Jag får panik på mig själv ibland, för det mesta, att det alltid ska vara två sidor av allt, det kan aldrig bara vara klart och tydligt. Den empati jag känner för precis allt och alla tynger mig. Empati är en fin och bra egenskap att ha, men jag tror att det måste finnas en gräns. Som med allt annat. För mycket blir verkligen för mycket. Det känns som att mitt hjärta är på väg att sprängas när jag tänker på alla som blir kvar efteråt. Jag har insett, efter att ha upplevt det, att jag aldrig skulle kunna göra så mot mina nära. Nej, jag skulle inte finnas kvar för att se deras reaktioner, men tanken på det gör för ont för att ens överväga det längre. Jag vet att man kommer över sådana saker, man kommer över döden, men att vara orsaken till att någon gråter sig till sömns skär som en kniv i hjärtat. Det finns i alla fall några jag vet skulle gå sönder och jag vill för allt i världen inte vara anledningen till det. Om det betyder att jag mår bättre, är mindre självisk nu för tiden eller bara är en sjukt empatisk människa vet jag inte, men det är någonting som stoppar mig och det är bra. Tror jag. Jo, det är bra. Jag vet inte om jag någonsin kommer att komma ifrån tankarna och känslorna av att vilja försvinna, men nu har jag i alla fall någonting verkligt som övertygar mig om att inte göra det.
Jag är så ledsen för alla som är kvar. Det är det jag är ledsen över. Inte över att personen är borta, tror jag, för vi hade inte haft kontakt på flera år. Ett undantag, men jag vet inte om det räknas egentligen. Men det får det hela att kännas lite sjukare.
Tre personer, vad jag vet, från min parallelklass är borta. Det känns otroligt konstigt och lite läskigt. Tre personer som inte ens blev 25 år. Från samma klass. Är det nu jag ska börja tro på hela Illuminati grejen? Nej, det var inte nu. Det var nu jag skulle stänga av musiken, se en film och lugna ner mig. Så småning om också gå och lägga mig. Alternativt somna på soffan. Igen. Jag behövde väl bara ventilera antar jag. Igen.