A Familiar Taste

Jag inleder på samma sätt som jag brukar inleda.
Jag hade en vän.
Jag är ledsen över så mycket. Vi hade inte pratat alls på flera år, hon ringde mig och jag hjälpte henne med det hon behövde hjälp med för stunden. Jag ville verkligen inte träffa henne. Hon var en person som jag visste var dålig för mig. Egentligen visste jag det redan från början, även om jag bara var fjorton så visste jag att hon inte var bra för mig. Hon var den första på så länge som gav mig uppmärksamhet, som faktiskt ville umgås med mig, som faktiskt ville göra saker med mig. Det vi gjorde var inte bra för oss eller för någon annan. Kan inte låta bli att tänka att kanske, kanske om jag hade träffat henne den natten, kunde saker och ting blivit annorlunda. Kanske kunde jag ha hjälpt henne på rätt väg, kanske kunde jag ha fått henne att tänka annorlunda. Om vi hade börjat prata, träffas, umgås, så kanske hon hade tänkt annorlunda. Då kanske hon hade varit fortfarande. Kanske hade hon inte behövt dö då.
Antagligen skuldbelägger jag mig själv helt i onödan. Jag hade säkert inte kunnat göra någonting, men jag kan inte hjälpa det, tanken flyger omkring där inne.