Till min far

Du, kommer du ihåg när jag log första gången? Min syster var den enda som kunde få mig att skratta till en början. Minns du det? Nej, du var inte där.
Men du, minns du när jag tog mina första stapplande steg och världen blev så mycket större? Nej, du var inte där.
Men du måste ju komma ihåg när jag sa mitt första ord? Nej, du var inte där.
Kanske minns du när jag började dagis och skola, när jag började lära mig saker och få några kompisar? Nej, du var inte där.
Men minns du när du och jag träffades första gången? Då var du där. Du var där och jag var så glad.
När jag började högstadiet och fick så bra betyg och mamma var så stolt över mig när jag kom hem och visade mina VG:n och MVG:n, minns du det? Nej, du var inte där då.
Kommer du ihåg när du ringde mig och sa att vi skulle gå på bio, du och jag? Minns du att du fick reda på att mamma hade träffat någon och var lycklig och du därför ställde in vårat biobesök? Det minns jag.
Men minns du har arg du blev när du fick reda på vad som hände mig varje dag i skolan, hur jag blev mobbad så långt över gränsen att du åkte till skolan och skällde ut lärare och rektor, hur du grät av ilska och hur du kramade mig hårt? Nej, det var inte du, det var mamma. Du var inte där.
Du, kommer du ihåg när jag flyttade hemifrån och det var snöstorm, men du ställde upp med att köra mina grejer ändå? Du bar in alla tunga kartonger och möbler och jag tackade dig och gav dig en kram, minns du? Nej, det var inte du, det var Hans. Du var inte där.
Men du, du minns kanske brevet jag skickade till dig? Där jag skrev att nu var jag 18 och jag var vuxen och ville ha dig i mitt liv? När jag bad dig höra av dig och du ringde mig och sa att du hade läst det och blivit så rörd? Du lade till att bollen nu var på min sida. Då var du där. Då svarade du mig och du visade intresse.
Sen, kommer du ihåg hur du ringde mig och frågade hur det kändes att ha tagit studenten och jag sa att jag inte ens hade gått gymnasiet? Att jag gick på Folkhögskola och skulle bli klar först om två år? Du visste inte det, för du hade inte varit där när jag var hemma i ett år för att jag mådde så otroligt dåligt.
Kommer du ihåg hur du slutade att höra av dig sen? Du ringde inte mer och du svarade inte när jag ringde dig. Minns du hur ledsen jag blev? Minns du alla tårar jag fällde för din skull, på grund av dig? Nej, då var du borta igen.
Minns du hur vi träffades på banken sen, tre år senare, och du tvekade? Du ville inte gå fram till mig och jag ville inte att du skulle gå fram till mig. Men du gjorde det och jag hatade dig. Du pratade med mig som en gammal bekant, frågade vad jag gjorde nu för tiden, vart jag bodde och om jag bodde ensam, om jag hade jobb och sen var det min tur att gå fram till disken. Jag frågade inte dig någonting tillbaka, för jag ville inte veta, jag brydde mig noll om vad du gjorde och hur du mådde. Jag sa hejdå och det var sista gången vi pratade. Den 30:e december 2011.
Vi har setts på Willys efter det, du har sagt hej, du har nickat till hälsning och jag har sett på dig med förvirring. Hur kan du, som far, nicka till ditt barn, ditt kött och blod, utan att bry dig det minsta?
Hur kan du inte vilja ha kontakt med din dotter? Förresten så spelar inte det någon roll, jag vill inte ha med dig att göra. Du kunde lika gärna bo i ett annat land, även fast du bor 20 minuter från mig. Du är inte en del av mitt liv, du har aldrig varit det och du kommer aldrig att vara det. Du har svikit mig gång på gång, du har krossat mig, du har fått mig att känna mig så oönskad att jag försökte att ta mitt liv. Du är en av anledningarna till att jag har mått så dåligt. Du, som inte ens är värd en tanke, har nu varit det enda jag har tänkt på de senaste 20 minuterna. Aldrig igen ska du få ta upp så mycket av mitt liv. Aldrig igen ska jag tänka på dig, mer än fem minuter. Aldrig igen ska jag önska att du var en del av mitt liv, för du finns inte längre. Du existerar inte, du är borta och jag är så lättad.

Din dotter, men bara av blod,
Zarah