Scar shaming?

Det cirkulerar mycket anit "shaming" på sociala medier nu. "Slut shaming", "fat shaming" osv. Svarta står upp för sitt arv, kvinnor står upp för sina rättigheter, stora människor står upp för sina kroppar. Allt är jättebra, vi behöver mer acceptans i världen, fler som vågar och vill vara stolta över vilka de är, även om majoriteten är på en helt annan sida. Jag har tänkt på det där, sett hundratals bilder och det är en bra sak, verkligen. Det går till överdrift i vissa fall, som allt annat, men överlag så är det bra.
Jag har dock aldrig sett någonting som har med självskadebeteende att göra. Jag har inte sett någon som har stått upp för sina ärr. Det är mycket möjligt att det finns, men jag har missat det i så fall. Självskadebeteende är självklart ingenting man ska uppmuntra till, tvärt om, men är övervikt någonting att uppmuntra till? Nej, inte alls, det handlar bara om acceptans. Vissa människor vill vara stora och är stolta över det, trivs med det. Är det okej att vara stolt över sina ärr?
Jag har länge hatat mina ärr och vad de har påmint mig om. Jag har sett på mina ärr och föraktat mig själv, tänkt att jag är så äcklig, mina armar är äckliga. Det har jag, på senare tid, förstått inte är mina egentliga tankar. Det är, igen, andra som har fått mig att tänka så.
"Du kan inte visa dig offentligt i kortärmat, folk tycker att du är töntig, förstår du inte det?" 
"Ingen vill se det där, du sätter andra i en väldigt jobbig situation." 
"Men usch, hur dina armar ser ut!" 
"Det är ju klart att folk stirrar, det förstår du väl?" 
"Om inte jag kände dig så hade jag också tittat."
Är det någonting jag ska finna mig i, att jag aldrig skulle kunna ha kortärmat offentligt, att folk självklart får stirra hur mycket de vill? Folk tittar, det förstår jag, men sättet de tittar på. Det är med avsmak, rynkade näsor, krökta ögonbryn, viskningar, skratt, fingrar som pekar. Ska jag vara okej med det, för att jag har skadat mig själv? Är det rätt att jag ska ta det? Ska jag bita ihop, hålla tillbaka tårar och ilska för att jag en gång hade så ont att jag inte klarade av det och skadade mig själv fysiskt för att kunna kontrollera och hantera min smärta? I så många år trodde jag verkligen det. Jag trodde på riktigt att det var min skyldighet att inte visa mina armar, att jag äcklade alla jag mötte.
"Ingen tänker på det så mycket som du själv gör."
Nej, förvisso, men fler än någon annan kan förstå, gör det faktiskt. De ser det och de tänker på det. Och det är okej. Om de gör det i sina huvuden och inte rakt i mitt ansikte.
Jag har sakta insett att mina ärr är en del av mig, en del av min historia, och jag är faktiskt stolt. Mina ärr är just ärr, det finnas inga nya sår, det är gamla, bleka ärr och det är jag stolt över. I fem års tid gjorde jag illa mig själv, det var det enda sättet jag visste att hantera min smärta på. I fem år, varje dag. Några återfall har jag haft, men nu är det knappt så att jag minns när jag gjorde det sist. Jag tror att det var tre år sedan. Jag ska inte ljuga, jag har tänkt tanken på att göra det otaliga gånger, men jag har klarat av att inte göra det.
Mina ärr är en del av mig, mina ärr är mina och mina ärr är vackra för min historia är vacker. Min historia är min, det är mitt liv och delar av den bär jag på utsidan. Mina ärr är mina och jag är stolt.