Myndigheter eller robotar

41% av sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. 41%. Smaka på den siffran.
En av dem är min mamma. Min fina starka mamma, som efter år av stress och opersonlig service gick sönder. I mer än fem år var hon sjukskriven på heltid. För åtta månader sedan började hon att arbetsträna. Hon fick sysselsätta sig med någonting som egentligen inte var en tjänst, men det var så bra för henne. Hon fick en mjukstart på 25% och hon var så himla duktig. Efter en månad tyckte chefer och myndighetspersoner att hon skulle gå upp i tid, till 50%. Mamma, som alltid vill behaga alla, gick med på det. Egentligen var det alldeles för tidigt, men hon klarade av det bra. Efter ytterligare ett par månader fick hon ändrade tider, hon fick börja mycket tidigare och även det klarade hon så bra. På varje möte hon hade, så föreslogs det att hon skulle gå upp mer i tid och få fler arbetsuppgifter. Hon fick gå med och se hur hon skulle sköta olika uppgifter och det gick så bra. Hon var i fler möten och på ett av dem fick hon genomgå någon form av intervju. De frågade henne vad hon kunde göra, vilka tider hon kunde jobba osv. Mamma svarade ärligt, hon klarade inte av tunga lyft, kunde inte, just nu, jobba kvällar och helger och hon var inte redo att gå upp till 75% än.
I måndags fick hon ett nytt schema. Med kvällar och helger inskrivna. Och fler timmar. Hon blev så ledsen, för hon hade sagt att hon inte klarade av det, i alla fall inte just nu. Hon skulle dock få två veckor på sig att vänja sig vid tanken och få gå med några för att lära sig mer.
Igår, fick hon papper på att hon skulle börja med allt den här veckan. Utan förvarning. Två dagar i rad grät mamma efter jobbet, för att hon kände sig pressad och dålig som inte klarade av det.

Samma människor som har varit så förstående och sagt att hon får ta det i sin takt, det får ta sin tid. Ingen stress. Ingen press. De vill ju inte att hon ska bli sjukskriven på heltid igen.
Det är precis dit det är på väg nu. Mamma känner att hon inte klarar av det här. Är det meningen att hon ska falla igen, för att de här människorna tycker att hon är redo, när hon verkligen säger att hon inte är det? Ska min mamma gå hem från jobbet med tårar i ögonen och ångest i hjärtat? Ska hon behöva känna sig så dålig, för att andra människor tar sig rätten att bestämma hur någon annan mår?
De skulle finnas för henne och hjälpa henne. De har misslyckats och det går ut över min mamma. Istället för att ha henne som en tillgång, en extra service till människor som behöver det, så kommer de bli av med henne helt och hållet.
De säger att målet är att hon ska komma tillbaka och börja gå 100% igen, hon ska göra allt som alla andra gör, de kan inte särbehandla henne, de kan inte ge henne ett eget schema. Till saken hör då att det finns redan två andra där, som har egna scheman utan kvällar och helger. Är då inte det särbehandling, att ge dem det men inte mamma?

Jag gör allt jag kan för min mamma, jag har i princip tvingat henne att ta upp det här med sin terapeut och be att få träffa en läkare på psykiatrin och gör hon det inte, så gör jag det åt henne. Mitt hjärta går sönder och jag blir så fruktansvärt arg över att de får min mamma att må så här, min mamma som verkligen förtjänar att må bra. Hon mådde bra, det gick så bra för henne, men de pressar henne alldeles för mycket, de förväntar sig för mycket för fort. Det är inte okej. Ingenting med det här är okej.