Självömkar du igen?

Att kunna vara totalt tom inombords och samtidigt vara så fylld av smärta. Att känna sig död när en är så levande som en någonsin kommer att vara. Att vara tjugosex år och känna att en har levt ett helt liv redan. Att veta vad en vill med sin framtid och vem en vill spendera sin tid med utan att kunna och utan att veta vad som egentligen kommer att hända. Det en drömmer om som en trodde kanske inte alls var så främmande längre, faktiskt är väldigt främmande fortfarande. Kanske är en kvar i samma sits som alltid, den totalt nedsuttna och sönderslitna sitsen som ändå är så hård att det värker i hela kroppen. Kanske kommer en alltid att vara kvar här. Kanske är ens framtid lika svart som ens nuvarande verklighet. Kanske trodde en att den var någons, att någon var dennes och det fanns någonting där borta i framtiden som en kunde se glimta. Kanske försvann den tanken. Kanske är en så trasig att det enda en hör i sitt huvud är ord från dåtiden som ekar och skriker och säger åt en att en är dum som tror någonting. För varför skulle någon vilja ha denne som sin egen, som sin kärlek och trygghet, när denne inte ens är trygg i sig själv? 


Finns det ens någonting kvar att säga längre? Finns det någonting en kan säga som inte ser ut som självömkan? Finns det också en chans att en kan få lida i text och dela med sig av det för att andra ska kunna förstå varför en inte är som en brukar vara?


Det är inte synd om mig. Jag säger aldrig att det är synd om mig och jag vill inte att någon annan tycker det. Jag kan bara inte uttrycka mig på något annat sätt än i text, jag vill inte beklaga, jag vill bara ventilera. Förklaringar och ursäkter, det ska egentligen inte behövas. Men nu förklarar jag och ursäktar. Som alltid. Jag vill bara kunna andas utan att det gör ont. Jag vill vara bättre.