Stå still

En sån där våg av ledsamhet sveper över mig och landar rätt i bröstkorgen. När jag tänker och övertänker. Var i livet är jag? Jag är snart 30, herregud, och mitt liv kunde nog inte stå mer stilla än vad det gör nu. Jag kommer ingenstans, jag står på samma ställe och stampar, fast jag så hårt försöker att ta mig någonstans. Det är som om allt inom mig skriker på mig. Jag ser människor i min omgivning, människor som är i min ålder som har allt. Barn, man, hus, jobb, ett liv. Ett riktigt liv. Är jag avundsjuk? Ja. Missunnsam? Nej. Jag är glad åt alla, även de jag inte har kontakt med längre, det är bara så jag fungerar. Men, jag kan inte låta bli att undra, kommer jag någonsin stå någon annanstans? Kommer jag stå på andra sidan och se tillbaka någon gång? Kan jag det? Är det ens möjligt för mig att ta mig vidare i livet, eller är det så här det kommer vara? Jag har ju försökt, så mycket, och jag försöker så mycket, men det går inte. Jag kan inte "ta tag i mig själv" eller "rycka upp mig" eller "tänka positivt", för det går inte. Jag har verkligen försökt med det hela mitt liv och det går bara inte. För jag är sjuk. Det är som bara att inse, bara att förstå. Jag är inte som de flesta andra i min omgivning, jag har försökt att vara som andra, men jag orkade inte låtsas mer så jag blev mig själv. Bara mig själv.