Lögner

Jag är inte snäll mot mig själv. Jag kanske har slutat skada mig själv fysiskt, men jag skadar mig själv desto mer på andra sätt. Jag gör saker jag inte kan förklara, saker som händer och som jag inte tänker på, men efteråt känner jag att det jag gjorde inte var bra för mig. Även fast jag känner det här så gör jag samma sak igen och igen och igen. Det är som att jag gör det medvetet, som att jag vill skada mig själv på det här sättet, precis som jag ville skada mig själv fysiskt. Är det för att jag vill, verkligen vill eller är det för att jag, enligt mitt sjuka ego, inte förtjänar bättre? Är det för att det är det enda jag vet? Är det för att jag egentligen fortfarande hatar mig själv precis lika mycket som jag alltid har gjort? Jag mår bra, mycket bättre, jag är glad, livet är okej ändå, jag tycker om mig själv. Lögner som alltid har funnits i mitt liv, ibland svårare att dölja, ibland det lättaste som finns att dölja. Skillnaden är att jag har slutat hoppas på att det kommer bli bättre eller lättare, jag vet att jag ljuger. Därför ljuger jag också för mig själv. Jag tror inte heller att jag bryr mig speciellt mycket om vem som vet om det här, för det kvittar. Ingen kan göra någonting, ingen förutom jag och jag orkar inte. Ingenting är bättre. Ingenting alls.