Att blicka bakåt

Det har alltid varit betydligt mycket lättare. Mamma har lärt mig att det inte är någon mening att ångra någonting, gjort är gjort så att säga, och det har jag tagit till mig. För det är så sant, vad är meningen med att ångra saker när man inte kan göra någonting åt det? Det finns ju undantagsfall, såklart, som med allt annat, men det stämmer oftast. Men ibland kan man inte hjälpa det. Ibland måste man få se tillbaka och begrunda. Varför gjorde jag så? Varför tänkte jag inte längre? I en situation där man mår dåligt och fattar dumma beslut så tänker man inte direkt på konsekvenserna. Man tänker inte att det är ett dumt beslut och att man kan komma att ångra det. I så fall skulle man ju aldrig begå misstag. Men man vet inte bättre.
Idag är det tänkt att jag ska prata om tiden på Lorensberga, tiden på högstadiet, tiden som på ett sätt formade mig till den jag är idag. På gott och ont. Jag vet inte om jag är redo att prata om allt, egentligen, men jag vet att jag behöver det. Det sitter så djupt och jag vet inte var jag ska börja och var jag ska sluta. Det senaste inlägget jag skrev om det här, det om mobbing, var tufft för mig att skriva, men behövligt. Jag skrev saker som jag aldrig har berättat för någon, som jag gömt långt inne och förträngt, inte låtsas om. Idag måste jag säga det högt. Det och mycket annat. Och jag tänker att jag ska försöka, verkligen försöka, att prata om allt, inte utelämna någonting. Det kanske tar mer än en timme, jag vet inte, men jag ska i alla fall börja.
Det jag har funderat på mest, det som idag gör mig så arg och förvirrad, är de människor runt omkring. De vuxna människorna, de som begått många misstag i sina liv, men som inte gjorde någonting. Ingenting. De såg, de hörde, men de blundande. Lärare på skolan som såg allt och vände ryggen till. Det stör mig. De vuxna som stod mig närmast, familj och vänner till familjen. De pratade bakom ryggen på mig. "Åh, men har ni hört? Zarah håller på och skär sig i armarna, va? Det är ju bara uppmärksamhetsbehov." "Ja, herregud, vad fånigt, vem tror hon att hon är?" "Hon går inte till skolan heller och när hon är där gör hon ingenting. Jag vet, jag har säkra källor." Jag tänker, som idag är en vuxen människa, att om man ser så pass långt ändå, att man kallar det för "uppmärksamhetsbehov", varför inte ge uppmärksamhet? Varför pratar man illa om en person som gör sig själv illa, i stället för att se vad problemet är? Varför skär hon sig? Varför får hon så dålig betyg? Varför går hon inte till skolan längre? Som vuxen människa har man ansvar för sina nära som inte än kan ta ansvar för sig själva. Inte kan och inte ska.

Vart fan var alla?