Att blicka in i framtiden

Det har alltid varit otroligt svårt för mig. Jag vågar inte ens kika. Det är till och med så att jag ser åt andra hållet. Framtiden skrämmer mig, har alltid gjort. Tanken på att jag någon gång skulle fungera som en "normal" eller "vanlig" människa har alltid känts så främmande. Med ny medicin kändes det som att det kanske skulle kunna bli bättre. Kanske fanns det en chans ändå. Utan att jinxa det så tror jag att den fungerar. Vilket då betyder att jag är bipolär. Typ två. Det är också ganska svårt att hantera, samtidigt som det känns skönt att kanske ha mer förståelse för vem jag är och varför jag är som jag är, mår som jag mår. Men tanken på att jag har en obotlig psykisk sjukdom sänker mig lite. Den går att medicinera, hålla under någorlunda kontroll, men det kommer alltid att finnas där. Som med allt annat är det å ena sidan å andra sidan. Det är så jag fungerar. Något jag faktiskt fått beröm för, att jag kan se det mesta från båda sidor. Jag försöker att fokusera och ta till mig av det som är positivt. Att vissa saker är jag faktiskt bra på. Och man får tänka så, man får säga så och man får känna så.

Jag ska försöka att lära mig att se framåt, om så bara en vecka framåt, en dag.

Jag har bott hos mamma och Hans i sju månader. Det låter så länge, men det känns inte så. Jag skulle tro att de flesta vet om det eller har räknat ut det vid det här laget och jag känner att jag varken orkar eller vill försöka att dölja det på något vis. Jag skämdes, men nu har jag insett att det inte är någonting att skämmas över. Även om jag är 25 år, så är det här ingenting fel och jag behöver ventilera.
Jag blev sjuk i maj, magsjuk, första gången sedan jag var barn. Jag orkade ingenting och kände mig liten och ynklig, svag och ensam. Jag låg i sängen i tre dagar, grät och hade ångest. Ensamheten åt upp mig inifrån. Lampan i hallen var tänd hela tiden, det gjorde mig lite tryggare att se ljuset i dörrspringan, som när jag var liten och mamma fortfarande var vaken när jag hade lagt mig. Jag ringde till mamma och grät. Dagen efter kom hon hem till mig och vi tittade på Dirty Dancing i min säng och jag fick kramas och känna mig trygg. Hon var hos mig hela dagen och åkte hem runt fem. Jag stod i fönstret och såg när hon åkte och det värkte i bröstet, ångest. Jag slog mig själv, tänkte "vad fan, skärp dig, du är en vuxen människa!". Jag gick in i duschen och grät och grät och grät. Efter tjugo minuter ringde jag mamma och bad att få följa med till Rämshyttan. Bara över natten. Hon hämtade mig och jag var där kanske en vecka, tio dagar. När jag sen åkte hem igen tänkte jag att det inte skulle vara några problem, jag var frisk från magsjukan, hade umgåtts med mamma och det kändes okej med allt. Skojade med mamma och sa "så ringer jag om en kvart och grinar igen". "Nej, det får du inte göra", sa hon och jag skrattade och tyckte att det var inte troligt. Jag packade upp mina grejer, städade undan lite och satte mig i soffan. Tystnaden var otroligt högljudd. Jag satte på tv:n, men det kändes värre, det kändes sorgligt och det gjorde ont. Fysiskt ont i bröstet. Det värkte och jag fick hjärtklappning, började hyperventilera och gråta. I det tillståndet blev mammas mening helt tvärt om mot vad hon menade. Jag tänkte att jag inte fick ringa mamma. Hur skulle jag göra? Tårarna rann, det slutade inte och min andning var hetsig. Det gjorde ont. För första gången på många år tänkte jag skada mig själv. Jag ville det. Det kändes som det enda jag kunde göra, jag klarade inte av det, visste inte var jag skulle ta vägen, det gjorde för ont och det enda sättet jag visste att hantera det på var att skada mig själv. Jag gick till badrummet och stirrade på rakhyveln, rös av obehag och grät mer, skrek rakt ut och tog den i handen. Skrek igen och ramlade ihop på golvet. Sa om och om igen "jag kan inte, jag kan inte" och satte rakhyveln mot armen och skrek och tog bort den igen. Började försöka att ha sönder den för att få ut bladen, men slängde den i badkaret i stället. Jag ringde mamma. Hon kom, självklart, och jag fick följa med ut igen. Sen har jag stannat här. Jag kan inte och jag vill inte vara ensam. Tanken ger mig ångest jag aldrig känt förut. Jag känner mig svag, värdelös, kass, men jag vet att om jag är ensam just nu, så hamnar jag på toalettgolvet igen. Och jag vill verkligen inte det. Jag gjorde inte illa mig själv då och det kan jag ärligt säga att jag är stolt över. I den situationen är det ett rent under att jag inte gjorde det.
Nu är det snart ett nytt år och tanken borde väl vara att jag ska börja om på nytt, åka hem och leva som en vuxen människa. En vuxen, otroligt ensam människa. Jag vill inte det. Jag är inte redo än. Nytt år eller inte, det går inte än. Och det får vem som helst tycka vad de vill om. Det här är rätt för mig just nu och det är det enda som spelar någon roll.