Mina kissekatter älskar mig

10 Signs Your Kitty Actually Loves You

Ever wondered if your kitty really loves you? From finicky to feisty, our feline friends aren’t always the easiest to read. Unlike dogs who make their affection for us loud and clear, cats have far less obvious ways of communicating how they feel. If you want to discover just how much your cat cares about you, then check out these 10 signs of true love.

1. Head butting. If a person were to do it to you, then you’d have a pretty good idea of what they were trying to tell you, but with a cat it’s a whole different story. To be on the receiving end of what is actually known in the cat world as ‘head bunting‘ is a very special privilege indeed. During this exchange your cat deposits facial pheromones that represent their feelings of trust and safety they have with you.

2. Powerful purrs. Cats purr for all sorts of reasons, but there is one unique full bodied rumble that your kitty saves exclusively for their true love. Purring also lowers your kitty’s heart rate and helps them to relax and exhibit feelings of contentment.

3. Love bites. If your cat is a chronic nibbler, then chances are they’ve got a thing for you. It’s pretty easy to tell the difference between a love bite and a regular cat bite, one hurts and the other tickles! Nibbling isn’t a common sign of love, but when a cat employs it, they’re trying to say “you’re awesome.”

4. Tail twitching. You can tell a lot by looking at a cat’s tail. Just as their tails puff out when they get scared or agitated, their tail will twitch at the very tip when they are feeling bliss. If you notice this action when your cat approaches you, then you can be sure that they think you rock their world.

5. Tummy up. When your cat throws itself on the floor and starts rolling around, they are trying to get your attention. Cats only show their tummies voluntarily to those they can trust. Feeling safe means a lot to a cat, so when they sprawl out in front of you, this is a sign that they feel loved and protected.

6. Licking your hair or ears. It’s not often that humans are deemed worthy of these very special grooming sessions, but if your cat has chosen to bestow you with hair or ear licking, rest assured you have been welcomed into the inner circle. Grooming is one of the most obvious signs of the friendship and trust you have with your furry companion.

7. Kneading. Kittens knead against their mothers to stimulate milk production, which is why experts believe that kneading behaviour in cats is nostalgic of kittenhood and acts as a way of reliving the happy moments they experienced as little ones. So next time your kitty starts moving its paws up and down on you, remember that they are not just trying to soften you up before taking a nap, but that they’re expressing their adoration for you.

8. Slow blinking. It is said that cats kiss with their eyes, so don’t expect to share this sign of affection with any old cat. Cats save eye contact for people they know and trust. If that eye contact is coupled with slow blinking then you’ve just received a kitty kiss. Return the love by mimicking the behavior.

9. Nap time. Kitties crave warm safe places to sleep, so if your fluffy feline decides to snuggle down beside you or better yet, on your lap, then you should feel especially honored. Cats are most vulnerable when they are sleeping, and there is no greater compliment than when they choose you as their snooze spot.

10. Gifting. There is no denying that a small dead something is not at the top of our wishlist, but a kitty that presents you with this bounty deserves to be praised. Despite our domestication, cats still have the inner hunter and sharing their prizes with you is a sign of true friendship.
If you’ve been fortunate enough to share your life with a cat, then you’ll understand that they are consciously connecting with us. Whether it’s via grooming, purring or snuggling up, cats are loving and affectionate individuals that form very special bonds with their favorite people.

Produktivitet? Nä.

Har haft en så oproduktiv dag idag. Låg i sängen flera timmar efter jag hade vaknat, förflyttade mig några meter till balkongen istället och satt där i lite mer än en timme, tog en dusch, satte mig på balkongen igen och målade naglarna, gick in till soffan och där är jag kvar än. Lyssnar på musik, körde all Beatles på blanda och det är depplåt på depplåt på depplåt. Det är som Media Player vill att jag ska deppa. Så jag gör det. Och så kom Strawberry Fields Forever. Jag menar... kom igen. Jag älskar låten, men sedan jag sade att jag skulle ha den på min begravning är det liksom inte samma sak längre. Jag blir ledsen. Får ont i magen. Den har en helt annan mening nu. Vart var jag? Ingenstans. Som om jag någonsin är sammanhängande. Jag känner mig ensam.

Over and out.

Vänner...

En gång i tiden hade jag bra med vänner. Jag hade flera personer i min närhet som jag tyckte om att umgås med och som, tror jag, tyckte om att umgås med mig. Vissa av dem försvann med tiden, rann ut i sanden, vilket jag förstår. Man utvecklas så pass mycket i tonåren, man växer ifrån varandra, det är ingenting konstigt med det. Vissa slutade med bråk. På grund av för lång tids ignorerande av känslor bubblade allt upp och blev en stor explosion av någonting som egentligen inte var någonting. Så som det blir. Droppen som får bägaren att rinna över. Andra slutar... bara slutar. På grund av... ja, vadå? På grund av att jag är jag kanske? Jag har inte skrivit om det här tidigare för det har gjort så ont. Utåt har det kanske verkat som att jag inte riktigt brytt mig, att det inte spelat någon roll, att jag varit arg mer än ledsen. Jag har varit arg. Otroligt arg. Jag har också varit oändligt ledsen. Att förlora så många år av vänskap gör ont. Särskilt när man får höra sådana saker som jag fick höra. Eller läsa snarare. Ett meddelande som tog luften ur mig, som gav mig en ångestattack, som fick mig att hyperventilera och helt ifrågasätta mig själv som människa. Jag svarade inte ens. Jag skrev ner allt jag ville säga, men skickade det aldrig. Jag kunde inte. Jag ville inte såra min bästa vän på det sättet. Hon sårade mig mer än någon någonsin har sårat mig. Ja, till och med mer än A. Faktiskt. Det som känns jobbigast, mest sorgligt, är att jag vet att vi aldrig kommer ha samma relation som tidigare, om vi skulle börja umgås igen. Att vi kommer missa så mycket. Vi kommer inte vara där för varandra i framtiden som vi trodde. Eller var det bara jag som trodde det? Jag vet inte, jag vet ingenting längre. Om jag fick henne att må så dåligt utan att hon berättade det för mig, vad mer var falskt? Var ingenting äkta? Jag försöker, och har alltid försökt, att vara en bra vän. Att finnas där och lyssna och stötta och skratta och gråta. Gör jag inte det? Finns jag inte där? Är det bara i mitt huvud? Jag menar, om jag nu trodde, helhjärtat, att jag var en bra vän men ändå fick henne att må dåligt, var det inte på riktigt? Är allt jag gör egentligen bara i mitt huvud? Jag förstår inte. Jag har analyserat sönder det där meddelandet, läst det hundratals gånger, försökt förstå vad hon menar, men jag ser det inte. Jag kan inte förstå vad det var jag gjorde för fel. Har jag ens gjort fel? Mindfuckar hon mig? Är det det här hon vill ska hända? Vill hon att jag ska tänka på det här så mycket att jag till slut inte kan tänka på någonting annat? Hon avslutade ju faktiskt med "dö inte nu". Vad menades med det? Vad fan menades med det? Det var samma sak där, en liten sak efter det där meddelandet som gjorde mig så arg. Fast egentligen handlade det inte om det. Alls. Egentligen var mitt hjärta krossat och min självbild förstörd. På grund av en enda liten människa. Det gör så jävla ont att tänka att jag har gjort livet jobbigare för någon. Men det måste väl vara så jag är. Jag är en dålig vän, alla försvinner, snart sitter jag här med bara mina katter och minns alla vänner jag haft men inte har och aldrig kommer få igen. Jag är dålig. Det här är mitt fel och det är endast på grund av mig själv, den jag är, min person, som det är så här. Är jag så vidrig? Jag är väl så vidrig. Det finns inte ord för hur mycket jag hatar mig själv, igen, på grund av det här. Jag hade börjat bli okej med mig själv. Nu är jag en dålig vän och människa. Igen. Tack. 

Pang

Jag vet inte om det beror på för lite sömn, för känslosam musik eller om det helt enkelt fortfarande är sorg. När jag gick igenom lite gamla bilder hittade jag den här i ett album. Jag hade inte sett den innan och klickade igenom alla bilderna i albumet och pang, så var den där. Mormor, som ett slag i ansiktet. I magen. I hjärtat. Tårarna kom på en sekund och jag lät mig själv gråta en stund. Jag försöker ständigt hålla tillbaka, men lyckas sällan. Särskilt svårt är det när jag inte har sovit ordentligt. Kan det påverka? Det borde det kunna, det påverkar allt annat. Jag kan inte understryka nog exakt hur mycket jag saknar den här människan. Åh mormor. 

Paus

Jag tänker, igen, ta en liten paus från le internets. Jag orkar inte vara social och med allt som händer, som jag inte pratar om, behövs det. För min egen del. Om någon desperat behöver få tag i mig, tvivlar starkt på det, men om, så har jag en mobiltelefon. Med ett nummer. Som de som kanske skulle vilja ha tag i mig förhoppningsvis har. Om inte, tough luck!
Film och sömn står på schemat och om jag känner mig själv rätt kan det bli en hel del film och ingen sömn alls. 

På återseende! 
Adjökens. 

Känslan

Det var inte ens jag som såg honom, det var mamma. "Är inte det där din pappa?" Det var det. Jag stod och suktade när mamma köpte påskris. Tänkte att om han var kvar när mamma kom ut kanske jag skulle hälsa. Eller be mamma göra det. Han gick precis innan mamma kom ut. Det kanske var ett tecken. Jag var kluven. Jag ville hälsa och jag ville verkligen inte hälsa. Det var nog bättre att inte hälsa. Det är så konstigt det där, hur jag både vill och inte vill ha honom i mitt liv. Mest vill jag inte. Han har krossat min självkänsla sedan första gången jag träffade honom. Den ständiga känslan att jag inte duger kommer nog därifrån. Säkerligen. Fast det är ändå min far. På något sätt. På det biologiska sättet. Men ingenting annat. Därför kan jag leva med det. Det hade varit svårare om jag någon gång hade haft honom i mitt liv. Om han någon gång hade gjort någonting bra, någonting fint. Nej. Han är en vidrig far. Min vidriga far.

Vips!

På två dagar är alla mina problem borta med vinden. Måste låna den filmen av mamma. Mental note. Ja. Herregud. Vad skulle jag göra utan mamma och Han Solo? Bo på gatan antagligen. Vet inte vad jag kan göra åt Soc situationen heller. Skit samma, det är inte roligt eller intressant. Vilket ju är ett måste i mina blogginlägg. Not! Men jag orkar inte. Så. Jag hade en fin dag med mamma idag. Träffade Asta och Anton också. Jag kan inte hjälpa att tänka på Brunnsvik varje gång jag träffar Asta. Vi hade så jävla roligt hela tiden. Det var verkligen den bästa tiden i mitt liv, so far. Om ingenting toppar det vette fan, haha. Och jag skriver som en 14-åring nu, mest för att jag är trött och egentligen inte vet varför jag skriver eller vad jag ska skriva. Men det är bra. Allt är bra. Det var en lögn, men allt kommer bli bra. Jag måste tro det, annars går jag sönder. Det blir bra. 

Adjökens!

Ja ä int bittär

Jag har inget socker - kan inte dricka gott te. Jag har snart inga cigaretter kvar. Kattmaten är slut förutom det jag fyllde på idag - dör inombords. Soc har inte hört av sig - inga pengar. Det finns inga jobb jag kan söka - inga pengar. Jag ska börja betala av CSN-skulden på torsdag senast, inga pengar - ångest delux. Jag har ingen mat - ont i magen.

Men jag är inte bitter. Eller jo, jag är bitter.
Det finns de som har det värre, men det skiter jag i. Jag tänker gå och lägga mig och böla nu och så kan jag tänka på de som har det värre och böla ännu mer.  

Adjö!

Ullared

Okej, Ullared. Nu pratar jag tv-programmet och inte varuhuset i sig.
Hur hittar de människorna de pratar med? Har de någon typ av radar? För de pratar ju alltid med de mest udda personer man kan tänka sig. Är det mest "udda" människor som åker dit? Eller är det bara de som ställer upp på att bli "intervjuade"? Det sorgliga tycker jag är att de uppenbarligen gör sig roliga på deras bekostnad. De verkar inte förstå att de blir drivna med heller vilket gör det ännu värre. Är det underhållning egentligen?
Det är samma sak med I En Annan Del av Köping. Svenska Lagom och Duktig sitter hemma i soffan och skrattar åt förståndshandikappade på TV. Den typen av program skapas ju endast för underhållningssyfte, det finns inget som helst utbildningssyfte med sådana program, så varför är det okej? Varför är det okej att skratta bakom ryggen på dem, men inte om man skulle se dem i verkligheten?
Fiktion är en annan sak. Är det manus, regi och skådespelare är det en helt annan sak vad som är okej att skratta åt.
Och nu tappade jag tråden. Jag borde inte skriva ett sådant här inlägg klockan fem på morgonen efter två timmars sömn.

Hoppsan

Jag ska skaffa mig en karl. Jag ska ta med mig min karl på alla släktträffar och hångla som fan, ta på honom hela tiden och särskilt vid helt fel tillfällen som vid någons dödsbädd eller på någons begravning. Ja, för jag vill ju bara passa in. Jag vill ju bara vara en i gänget. Jag ska också ha med mig saker att klämma på. Saker som låter så mycket som möjligt och jag ska medvetet få den att låta med allt jag har och sedan se mig om i rummet om någon tittar. Jag ska ta med mig saker till människor jag hälsar på, även på deras födelsedagar, så att all fokus är på mig även då. Ja, för jag mår dåligt och då kan det inte handla om någon annan än mig. Och jag kan verkligen inte träffa de i min släkt när jag inte mår bra men jag går gärna ut på stan och fikar samma dag som jag inte ens kunde gå ner från mitt rum för att säga hej till mina släktingar.

Vänta. Nej, just det, det var visst inte mig själv jag pratade om. Fy på mig. Inte hänga ut någon annan på den värdsliga vida webben. Fy! Jag har inte nämnt några namn dock, så jag kan ju prata om vem som helst. Eller hur? Just det!

Inte låta negativitet stjäla min energi. Nej. Moder jord hjälper mig. Ja. Sverige, Sverige fosterland! Off topic? Ja, kanske, men jag tror inte att jag bryr mig. Vänta... nej, jag bryr mig inte. Min blogg, mina tankar, mina ord. Ja. Blogg. Herregud, vad hände med dagböcker? Jag går tillbaka och skriver sådana här tankar i min dagbok. Kanske. Jag känner mig elak och jag känner mig glad. Skäms!

Jag saknar dig

En trött mormor. En fin mormor.

Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag har hennes tv i min lägenhet nu. Det är konstigt. Jag saknar så himla mycket. Ibland gör det så ont att jag slutar andas en stund. Vi var nära. Jag saknar leendet, glittret i ögonen när hon sade någonting roligt, när jag sade någonting roligt. Hennes varma kramar. Hur hon inte accepterade bara en kram per besök. Det skulle vara en när vi kom och en när vi gick. Om jag av någon anledning glömde första kramen fick jag ge henne två när vi sade hej då. Det är allt det här jag vill minnas. Jag vill inte minnas bilden av henne i den där sängen när hon knappt visste att det var jag som gav henne den där kramen. Jag vill inte minnas hennes andningsuppehåll, de där ljuden hon gjorde när hon hade ont. Jag vill bara minnas allt det fina. Herregud, vad en människa kan göra med hjärtat. Med mitt hjärta. Min fina mormor, jag kommer aldrig någonsin glömma dig och jag kommer aldrig någonsin glömma att du inte finns här längre. Det blir aldrig något avslut. Du bor i mitt hjärta för alltid.

Ja, jag kanske är en elak människa

Den senaste tiden har varit omtumlande. Vi förlorade vår underbara mor/mormor/farmor/gammelmormor/gammelfarmor/svärmor i december och jag har aldrig känt sådan sorg. Det har gjort ont på ställen jag inte visste att jag hade. Jag har gråtit, skrikit, varit helt tom och saknat. Jag vet vad som har hänt, jag vet att mormor inte finns längre, men jag förstår det fortfarande inte. Det är fortfarande obegripligt. Begravningen var i fredags. Begravningen som ska vara ett avsked, ett avslut. Det här kommer aldrig att vara avslutat. Jag kommer sakna mormor så länge jag lever. Hon kommer alltid, alltid, finnas i mitt hjärta och i min själ.

Det finns någonting positivt med detta. Det här betyder att jag aldrig behöver träffa vissa människor igen om jag inte vill. Det är en enorm lättnad i all kaos. Det kan tyckas själviskt och säkert en massa annat, men jag är så lättad över det. Personer som suger ur all energi genom att bara vara i samma rum. Personer som alltid har varit så falska att man inte tror på ett ord de säger, inte ett leende, inte en blick är äkta. Jag behöver inte det. I framtiden kanske jag kan klara av att vistas med dessa människor, men just nu är jag så otroligt klar. Hur hemskt det än är.
Jag kanske är en elak människa men om det betyder att jag kan må lite bättre så är det värt det.

Framskjutet

Det verkar som att jag får skjuta fram ihopbrytet. Det är kört nu. Jag orkar inte mer.

En förberedelse

När allt arbete är slut, slutet av januari eller början av februari, så kommer jag försvinna. Jag vill att alla ska veta det så att ingen tar det personligt när jag inte svarar i telefonen osv. Jag är på gränsen nu, men jag måste bita ihop tills jobbet är klart. Ingen behöver fråga varför eller liknande för jag har inget svar på det. Jag orkar bara inte vara fejk längre och för att undvika det värsta så måste jag ta en paus från mänskligheten. Det är som sagt ingenting personligt mot någon, jag orkar bara inte. Nu kan alla, inklusive jag själv, förbereda sig på detta.
Kram!

Minus

Man kan vara ledsen och glad samtidigt va? Det är så det känns. Jag är ledsen att jag har förlorat en vän, samtidigt är jag glad på något vis för då kan jag släppa det. Jag behöver inte tänka mer på det nu. Det är sorgligt att det tog slut, det är det verkligen, men jag har inte gjort någonting fel så jag behöver varken ha ångest eller dåligt samvete. Livet går vidare, man glider ifrån varandra och det är väl så det måste vara. Jag har många fina vänner som jag älskar och som jag är så otroligt tacksam över att jag har. Jag skulle inte vara någonting utan dem. Nu har jag en, möjligtvis två, mindre och det får vara okej. Jag kan inte göra någonting åt det.

Black

I know someday you'll have a beautiful life
I know you'll be a sun
In somebody else's sky
But why
Why
Why can't it be
Why can't it be mine

Man ska vara positiv och glad, särskilt på Internet. Jag orkar inte vara positiv längre och jag orkar inte vara glad. Jag borde vara glad för jobb, vänner och familj. Tyvärr känner jag att det inte räcker. Eller så är det för att jag är sjuk, jag vet inte. Tanken på att jag alltid kommer vara så här mer eller mindre gör att allt känns hopplöst. Jag har kämpat så länge och jag vet inte, det känns som att jag har nått min gräns. Människor försvinner ur mitt liv och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag saknar och jag ångrar. Det som faktiskt känns otroligt skönt är att jag gråter. Minns inte ens när jag grät senast. På något sätt känns det som en lättnad. Jag är inte apatisk längre och det kanske är framsteg. Samtidigt har jag exakt samma tankar som tidigare och det är inte framsteg. Alls.

Skit samma. Det går väl över för ett tag om ett tag. Vanligtvis skulle jag be om ursäkt till de som läser men jag gör inte det idag. Det är min blogg, jag skriver vad jag vill och vem som helst läser och reagerar som de vill. Tycker någon att jag är löjlig eller liknande så är det okej. Jag tycker också att jag är löjlig. Säger åt mig själv att tränga bort det varje dag. Ibland rinner det över. Det här är en sådan natt. Och jag vet att jag inte är så mystisk som jag tror. Jag vet att de flesta vet hur jag mår och hur jag trycker undan allt. Få vet exakt hur det är egentligen, vilka tankar jag har och hur starka de är. Fler kanske förstår nu. Jag bryr mig inte vem som vet vad. Ingen kan göra någonting ändå hur mycket jag eller någon annan än skulle vilja.

Jag kommer inte göra någonting för jag är för feg. Och det kanske är tur. Jag vet inte.

Efter en natts sömn kanske det är borta. I alla fall för stunden. Och det räcker för mig.

God natt.

Firade att skattepengarna anlänt med att bränna en stor del av dem. Nej, inte så farligt. Betalade tillbaka lite till mamma, köpte mat och unnade mig Diesel till Sims och Mildred Pierce. Firade med lite glass på BK's också. Vilket påminde mig om att jag glömde Ben och Jerry på Willys. Ja ja, får hämta dem en annan dag. Peppar för 11 dagars arbete till nästa lördag då Martin kommer hit och då blir det (förhoppningsvis) True Blood! Sen får jag äntligen sova ut på söndagen. Men men, som sagt några dagar kvar till dess så varva ner lite och spela Sims och sedan sova.

Kram!

Klockan är 10 och det har redan hänt massor. Försov mig (såklart) men missade inte bussen. Ny chaufför. Inte trevlig. Kom till jobbet och gjorde ett prov och var på väg att kollapsa. Ingen frukost och eftersom jag är van med frukost nu för tiden fick jag gå till Hemköp och fixa en smörgås och energidrycker. En choklad också. På vägen dit blev jag bedd om pengar. "Så hungrig. Astma." Jag var också hungrig! På vägen tillbaka blev jag bedd om cigg. "Schyssta då, jag har inga pengar till cigg!" Nej, rök inte då! Han fick ingen cigg. Ska ta en till energidryck och ta mig ut från toaletten. Bloggar alltid från toaletten nu för tiden. Nu kör vi!

Foliehatt

Jag är faktiskt ganska glad att jobbet är igång. Jag har liksom inte aluminiumfolie hemma.