Känslan

Det var inte ens jag som såg honom, det var mamma. "Är inte det där din pappa?" Det var det. Jag stod och suktade när mamma köpte påskris. Tänkte att om han var kvar när mamma kom ut kanske jag skulle hälsa. Eller be mamma göra det. Han gick precis innan mamma kom ut. Det kanske var ett tecken. Jag var kluven. Jag ville hälsa och jag ville verkligen inte hälsa. Det var nog bättre att inte hälsa. Det är så konstigt det där, hur jag både vill och inte vill ha honom i mitt liv. Mest vill jag inte. Han har krossat min självkänsla sedan första gången jag träffade honom. Den ständiga känslan att jag inte duger kommer nog därifrån. Säkerligen. Fast det är ändå min far. På något sätt. På det biologiska sättet. Men ingenting annat. Därför kan jag leva med det. Det hade varit svårare om jag någon gång hade haft honom i mitt liv. Om han någon gång hade gjort någonting bra, någonting fint. Nej. Han är en vidrig far. Min vidriga far.

Vips!

På två dagar är alla mina problem borta med vinden. Måste låna den filmen av mamma. Mental note. Ja. Herregud. Vad skulle jag göra utan mamma och Han Solo? Bo på gatan antagligen. Vet inte vad jag kan göra åt Soc situationen heller. Skit samma, det är inte roligt eller intressant. Vilket ju är ett måste i mina blogginlägg. Not! Men jag orkar inte. Så. Jag hade en fin dag med mamma idag. Träffade Asta och Anton också. Jag kan inte hjälpa att tänka på Brunnsvik varje gång jag träffar Asta. Vi hade så jävla roligt hela tiden. Det var verkligen den bästa tiden i mitt liv, so far. Om ingenting toppar det vette fan, haha. Och jag skriver som en 14-åring nu, mest för att jag är trött och egentligen inte vet varför jag skriver eller vad jag ska skriva. Men det är bra. Allt är bra. Det var en lögn, men allt kommer bli bra. Jag måste tro det, annars går jag sönder. Det blir bra. 

Adjökens!

Ja ä int bittär

Jag har inget socker - kan inte dricka gott te. Jag har snart inga cigaretter kvar. Kattmaten är slut förutom det jag fyllde på idag - dör inombords. Soc har inte hört av sig - inga pengar. Det finns inga jobb jag kan söka - inga pengar. Jag ska börja betala av CSN-skulden på torsdag senast, inga pengar - ångest delux. Jag har ingen mat - ont i magen.

Men jag är inte bitter. Eller jo, jag är bitter.
Det finns de som har det värre, men det skiter jag i. Jag tänker gå och lägga mig och böla nu och så kan jag tänka på de som har det värre och böla ännu mer.  

Adjö!

Ullared

Okej, Ullared. Nu pratar jag tv-programmet och inte varuhuset i sig.
Hur hittar de människorna de pratar med? Har de någon typ av radar? För de pratar ju alltid med de mest udda personer man kan tänka sig. Är det mest "udda" människor som åker dit? Eller är det bara de som ställer upp på att bli "intervjuade"? Det sorgliga tycker jag är att de uppenbarligen gör sig roliga på deras bekostnad. De verkar inte förstå att de blir drivna med heller vilket gör det ännu värre. Är det underhållning egentligen?
Det är samma sak med I En Annan Del av Köping. Svenska Lagom och Duktig sitter hemma i soffan och skrattar åt förståndshandikappade på TV. Den typen av program skapas ju endast för underhållningssyfte, det finns inget som helst utbildningssyfte med sådana program, så varför är det okej? Varför är det okej att skratta bakom ryggen på dem, men inte om man skulle se dem i verkligheten?
Fiktion är en annan sak. Är det manus, regi och skådespelare är det en helt annan sak vad som är okej att skratta åt.
Och nu tappade jag tråden. Jag borde inte skriva ett sådant här inlägg klockan fem på morgonen efter två timmars sömn.

Hoppsan

Jag ska skaffa mig en karl. Jag ska ta med mig min karl på alla släktträffar och hångla som fan, ta på honom hela tiden och särskilt vid helt fel tillfällen som vid någons dödsbädd eller på någons begravning. Ja, för jag vill ju bara passa in. Jag vill ju bara vara en i gänget. Jag ska också ha med mig saker att klämma på. Saker som låter så mycket som möjligt och jag ska medvetet få den att låta med allt jag har och sedan se mig om i rummet om någon tittar. Jag ska ta med mig saker till människor jag hälsar på, även på deras födelsedagar, så att all fokus är på mig även då. Ja, för jag mår dåligt och då kan det inte handla om någon annan än mig. Och jag kan verkligen inte träffa de i min släkt när jag inte mår bra men jag går gärna ut på stan och fikar samma dag som jag inte ens kunde gå ner från mitt rum för att säga hej till mina släktingar.

Vänta. Nej, just det, det var visst inte mig själv jag pratade om. Fy på mig. Inte hänga ut någon annan på den värdsliga vida webben. Fy! Jag har inte nämnt några namn dock, så jag kan ju prata om vem som helst. Eller hur? Just det!

Inte låta negativitet stjäla min energi. Nej. Moder jord hjälper mig. Ja. Sverige, Sverige fosterland! Off topic? Ja, kanske, men jag tror inte att jag bryr mig. Vänta... nej, jag bryr mig inte. Min blogg, mina tankar, mina ord. Ja. Blogg. Herregud, vad hände med dagböcker? Jag går tillbaka och skriver sådana här tankar i min dagbok. Kanske. Jag känner mig elak och jag känner mig glad. Skäms!

Jag saknar dig

En trött mormor. En fin mormor.

Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag har hennes tv i min lägenhet nu. Det är konstigt. Jag saknar så himla mycket. Ibland gör det så ont att jag slutar andas en stund. Vi var nära. Jag saknar leendet, glittret i ögonen när hon sade någonting roligt, när jag sade någonting roligt. Hennes varma kramar. Hur hon inte accepterade bara en kram per besök. Det skulle vara en när vi kom och en när vi gick. Om jag av någon anledning glömde första kramen fick jag ge henne två när vi sade hej då. Det är allt det här jag vill minnas. Jag vill inte minnas bilden av henne i den där sängen när hon knappt visste att det var jag som gav henne den där kramen. Jag vill inte minnas hennes andningsuppehåll, de där ljuden hon gjorde när hon hade ont. Jag vill bara minnas allt det fina. Herregud, vad en människa kan göra med hjärtat. Med mitt hjärta. Min fina mormor, jag kommer aldrig någonsin glömma dig och jag kommer aldrig någonsin glömma att du inte finns här längre. Det blir aldrig något avslut. Du bor i mitt hjärta för alltid.

Ja, jag kanske är en elak människa

Den senaste tiden har varit omtumlande. Vi förlorade vår underbara mor/mormor/farmor/gammelmormor/gammelfarmor/svärmor i december och jag har aldrig känt sådan sorg. Det har gjort ont på ställen jag inte visste att jag hade. Jag har gråtit, skrikit, varit helt tom och saknat. Jag vet vad som har hänt, jag vet att mormor inte finns längre, men jag förstår det fortfarande inte. Det är fortfarande obegripligt. Begravningen var i fredags. Begravningen som ska vara ett avsked, ett avslut. Det här kommer aldrig att vara avslutat. Jag kommer sakna mormor så länge jag lever. Hon kommer alltid, alltid, finnas i mitt hjärta och i min själ.

Det finns någonting positivt med detta. Det här betyder att jag aldrig behöver träffa vissa människor igen om jag inte vill. Det är en enorm lättnad i all kaos. Det kan tyckas själviskt och säkert en massa annat, men jag är så lättad över det. Personer som suger ur all energi genom att bara vara i samma rum. Personer som alltid har varit så falska att man inte tror på ett ord de säger, inte ett leende, inte en blick är äkta. Jag behöver inte det. I framtiden kanske jag kan klara av att vistas med dessa människor, men just nu är jag så otroligt klar. Hur hemskt det än är.
Jag kanske är en elak människa men om det betyder att jag kan må lite bättre så är det värt det.

Framskjutet

Det verkar som att jag får skjuta fram ihopbrytet. Det är kört nu. Jag orkar inte mer.

En förberedelse

När allt arbete är slut, slutet av januari eller början av februari, så kommer jag försvinna. Jag vill att alla ska veta det så att ingen tar det personligt när jag inte svarar i telefonen osv. Jag är på gränsen nu, men jag måste bita ihop tills jobbet är klart. Ingen behöver fråga varför eller liknande för jag har inget svar på det. Jag orkar bara inte vara fejk längre och för att undvika det värsta så måste jag ta en paus från mänskligheten. Det är som sagt ingenting personligt mot någon, jag orkar bara inte. Nu kan alla, inklusive jag själv, förbereda sig på detta.
Kram!

Minus

Man kan vara ledsen och glad samtidigt va? Det är så det känns. Jag är ledsen att jag har förlorat en vän, samtidigt är jag glad på något vis för då kan jag släppa det. Jag behöver inte tänka mer på det nu. Det är sorgligt att det tog slut, det är det verkligen, men jag har inte gjort någonting fel så jag behöver varken ha ångest eller dåligt samvete. Livet går vidare, man glider ifrån varandra och det är väl så det måste vara. Jag har många fina vänner som jag älskar och som jag är så otroligt tacksam över att jag har. Jag skulle inte vara någonting utan dem. Nu har jag en, möjligtvis två, mindre och det får vara okej. Jag kan inte göra någonting åt det.

Black

I know someday you'll have a beautiful life
I know you'll be a sun
In somebody else's sky
But why
Why
Why can't it be
Why can't it be mine

Man ska vara positiv och glad, särskilt på Internet. Jag orkar inte vara positiv längre och jag orkar inte vara glad. Jag borde vara glad för jobb, vänner och familj. Tyvärr känner jag att det inte räcker. Eller så är det för att jag är sjuk, jag vet inte. Tanken på att jag alltid kommer vara så här mer eller mindre gör att allt känns hopplöst. Jag har kämpat så länge och jag vet inte, det känns som att jag har nått min gräns. Människor försvinner ur mitt liv och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag saknar och jag ångrar. Det som faktiskt känns otroligt skönt är att jag gråter. Minns inte ens när jag grät senast. På något sätt känns det som en lättnad. Jag är inte apatisk längre och det kanske är framsteg. Samtidigt har jag exakt samma tankar som tidigare och det är inte framsteg. Alls.

Skit samma. Det går väl över för ett tag om ett tag. Vanligtvis skulle jag be om ursäkt till de som läser men jag gör inte det idag. Det är min blogg, jag skriver vad jag vill och vem som helst läser och reagerar som de vill. Tycker någon att jag är löjlig eller liknande så är det okej. Jag tycker också att jag är löjlig. Säger åt mig själv att tränga bort det varje dag. Ibland rinner det över. Det här är en sådan natt. Och jag vet att jag inte är så mystisk som jag tror. Jag vet att de flesta vet hur jag mår och hur jag trycker undan allt. Få vet exakt hur det är egentligen, vilka tankar jag har och hur starka de är. Fler kanske förstår nu. Jag bryr mig inte vem som vet vad. Ingen kan göra någonting ändå hur mycket jag eller någon annan än skulle vilja.

Jag kommer inte göra någonting för jag är för feg. Och det kanske är tur. Jag vet inte.

Efter en natts sömn kanske det är borta. I alla fall för stunden. Och det räcker för mig.

God natt.

Firade att skattepengarna anlänt med att bränna en stor del av dem. Nej, inte så farligt. Betalade tillbaka lite till mamma, köpte mat och unnade mig Diesel till Sims och Mildred Pierce. Firade med lite glass på BK's också. Vilket påminde mig om att jag glömde Ben och Jerry på Willys. Ja ja, får hämta dem en annan dag. Peppar för 11 dagars arbete till nästa lördag då Martin kommer hit och då blir det (förhoppningsvis) True Blood! Sen får jag äntligen sova ut på söndagen. Men men, som sagt några dagar kvar till dess så varva ner lite och spela Sims och sedan sova.

Kram!

Klockan är 10 och det har redan hänt massor. Försov mig (såklart) men missade inte bussen. Ny chaufför. Inte trevlig. Kom till jobbet och gjorde ett prov och var på väg att kollapsa. Ingen frukost och eftersom jag är van med frukost nu för tiden fick jag gå till Hemköp och fixa en smörgås och energidrycker. En choklad också. På vägen dit blev jag bedd om pengar. "Så hungrig. Astma." Jag var också hungrig! På vägen tillbaka blev jag bedd om cigg. "Schyssta då, jag har inga pengar till cigg!" Nej, rök inte då! Han fick ingen cigg. Ska ta en till energidryck och ta mig ut från toaletten. Bloggar alltid från toaletten nu för tiden. Nu kör vi!

Foliehatt

Jag är faktiskt ganska glad att jobbet är igång. Jag har liksom inte aluminiumfolie hemma.

Vem?

Ett, två, tre, jag känner mig lurad.

Nya grannar. Nya irriterande grannar. De står nere på vändplanen utanför och pratar högt, fnissar och skriker. De sladdar med bilar, står och gasar och spelar hög musik i bilarna. En granne bad dem vara tysta, lugna ner sig. Han blev bedd att dra åt helvetet. Han förklarade att det bor barnfamiljer här och att det är sent och de är högljudda. "Gå och lägg dig gubbjävel" fick han till svar. Han svarade i sin tur "det var det jag hade gjort. Ni förstörde processen." Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Men det var mer än en timme sedan. Jag fnissar inte längre. De är kvar där nere och skriker och har sig. Jag borde säga till dem, men jag är ingen gubbjävel och kommer säkert bli kallad någonting annat och jag är inte på humör. Ska försöka sova igen och kanske de där nere på vändplanen också går och lägger sig snart. Kanske.

Jag målade naglarna igår också. Var längesedan och nu känner jag mig hel igen. Eller... känner mig nagelmålad i alla fall.

Kram!

En, två. Tre?





Så. Marilyn Manson. Hovet. December. Femte. Tror vi kör tredje gången gilt va? Hell yeah!

I Want To Kill You Like They Do In The Movies

En av de bästa låtarna i hela världen, helt ärligt.




I wanna fuck you like a foreign film
And there's no subtitles to get you through this
And I'm a country you don't ever ever ever ever ever
Want to visit again

Line up,
Roll camera,
You pretend
I'll pretend
And cut, cut, cut
Cut, cut, cut
Line up,
Roll camera,
You pretend
I'll pretend
And cut, cut, cut

I want to kill you like they do in the movies
But don't worry there's another one just like you in line

I want to kill you like they do in the movies
But don't worry there's another one just like you in line

Line up,
Roll camera,
You pretend
I'll pretend
And cut, cut, cut
Line up,
Roll camera,
You pretend
I'll pretend
And cut, cut, cut, cut

I'm a strip, strip, strip, and
I flicker, flick, flick, flick
A flicker of celluloid
And there's holes, holes, holes
In my everything
I'm a strip, strip, strip, and
I flicker, flick, flick, flick
A flicker of celluloid
And there's holes, holes, holes
In my everything

You're just what I projected
Just what I projected
It's just what I projected
Just want to project it

Come in, come in, come in,
Come in, come in, come in, come inside

There's so much, much, much more skin to break
I haven't even taken off my gloves,
There's so much, much, much more skin to break
I haven't even taken off my gloves

I feel a little sorry baby,
I feel a little sorry baby,
I hear the afterlife is poorly scored
I feel a little sorry baby,
I feel a little sorry baby,
I hear the afterlife is poorly scored

You're lucky you don't have to wake up
Sick, sick, sick, sick
I'm sick of immortality,
I'm sick of immortality
I'm sick of immortality

I was only acting, baby
Only acting, baby
You were only acting, baby
Overacting, baby

Don't confuse it with love
Don't confuse it with love
Don't confuse it with love
Don't confuse it with love

Every time I kill you I'm really just killing myself
Every time I kill you I'm really just killing myself
Every time I kill you I'm really just killing myself

Don't flatter yourself, don't flatter yourself

This is business not pleasure, baby
This is business not pleasure, baby
This business of pleasure, baby
Business not pleasure, baby
This is business
This is business

I want to kill you like they do in the movies
But don't worry there's another one just like you, standing in line
I want to kill you like they do in the movies
But don't worry there's another one just like you, standing in line

Line up,
Roll camera,
You pretend
I'll pretend
And cut, cut, cut, cut

Midsommar

Midsommarafton - the lonliest day of my life. I år hade jag möjligheten att umgås, men jag tackade nej. Varför ändra rutiner? Det var inte direkt människor jag kände för att umgås med. Nu sitter jag här och ångrar att jag sade nej. Jag hör alla grannar som skrattar och skålar och sjunger, inte så vackert, men ändå. Känner mig ännu mer ensam när jag hör hur andra inte är ensamma. Skulle kunna dricka alkohol, bli onykter och må bra en liten stund. Men. Alkohol + ensamhet är aldrig bra. Det slutar med att jag sitter i ett hört och gråter, skickar sms och ringer till alla jag någonsin känt och förklarar min eviga kärlek, hur jag saknat alla så mycket och sedan vaknar jag och ångrar allt. Som en viss fredag för inte allt så längesedan. Dålig fredag. På grund av den fredagen, på grund av för mycket alkohol och jobbiga minnen så har jag förstört saker som inte hade behövt bli förstörda. Men, skit händer. Livet går vidare. Tror jag. Tommare och tråkigare, men det kommer gå vidare. Jag kommer ha minnen i alla fall och det har ju aldrig skadat någon tidigare. Roligt, jag trodde nästan på det själv. I vilket fall som helst så är jag bitter. What else is new?

Adjö.