Åh denna självömkan

Det kanske beror på vintern, det kanske beror på att jag inte gör någonting om dagarna, det kanske helt enkelt beror på att jag är ensam. Min själ blöder. Inte för att vara dramatisk, kanske lite, men det är verkligen så det känns. Alla dessa små sår har gått upp, alla på en gång. Ingenting större utan bara dessa små irriterande sår. Jag tänker verkligen för mycket, som det alltid varit, och det börjar gå mig på nerverna. Inte ens mina glada tankar gör mig glad. De tankarna får mig bara att inse hur jävligt det är. På senaste tiden har jag sett kärlek överallt och det känns som att alla är lyckliga med partners och jag sitter här och ruttnar i min soffa som alltid. Jag är alltid den som är ensam och olycklig, den som aldrig har någon att bara sitta med på en fredagkväll. Ingen att bråka med, ingen att kramas med, ingen att prata med. Jag är ensam och det är fredagar som får mig att verkligen inse det och verkligen känna det. Det läskiga är att jag inte tror att det kommer förändras heller. Jag kommer sitta här om två år, fem år, tio år och titta på film, dricka te och ibland föra några konversationer med mina katter samtidigt som mina vänner skaffar män, barn, hus och ett sådant liv som jag vill ha. Det är lätt att sitta här och tycka synd om sig själv en kväll som den här, det är lättare att göra det än att till exempel gå ut på krogen och få sig ett ligg. För det är väl så man ska göra för att få kärlek? Ligga med vem som än ställer upp och fortsätta så tills man hittar någon som kanske ligger kvar i sängen dagen efter. Det är bara det att jag inte vill ha någon slumpmässigt utvald snubbe att ligga med och hoppas på det bästa. Jag vill ha det som i filmerna och böckerna, jag vill ha kärlek. Äkta vacker jävla kärlek, någon som tycker om mig för mig, någon som vill vara nära mig hela tiden, någon som ringer och skickar sms varannan timme bara för att. Jag vill inte vara den här människan som sitter och beklagar sig över sin ensamhet på en blogg, men jag antar att det är här jag har hamnat och jag är ganska säker på att det är här jag kommer vara resten av mtt liv. Det är okej. Jag får intala mig själv att det är okej och att det är vad jag vill så kanske jag någon gång kommer vara okej med det.

Nej, jag är inte så glad. Nej, jag mår inte så bra. Nej, jag vill inte prata om det, inte nu och inte senare.
Imorgon ska jag gömma mig i labbet och inte prata med någon mer än mamma på hela dagen, kvällen och natten. Kanske lite längre än bara imorgon, jag vet inte. Det känns som att det behövs en sådan period nu. Försvinna en stund. Kanske, vi får se.

God natt.