Ja, jag kanske är en elak människa

Den senaste tiden har varit omtumlande. Vi förlorade vår underbara mor/mormor/farmor/gammelmormor/gammelfarmor/svärmor i december och jag har aldrig känt sådan sorg. Det har gjort ont på ställen jag inte visste att jag hade. Jag har gråtit, skrikit, varit helt tom och saknat. Jag vet vad som har hänt, jag vet att mormor inte finns längre, men jag förstår det fortfarande inte. Det är fortfarande obegripligt. Begravningen var i fredags. Begravningen som ska vara ett avsked, ett avslut. Det här kommer aldrig att vara avslutat. Jag kommer sakna mormor så länge jag lever. Hon kommer alltid, alltid, finnas i mitt hjärta och i min själ.

Det finns någonting positivt med detta. Det här betyder att jag aldrig behöver träffa vissa människor igen om jag inte vill. Det är en enorm lättnad i all kaos. Det kan tyckas själviskt och säkert en massa annat, men jag är så lättad över det. Personer som suger ur all energi genom att bara vara i samma rum. Personer som alltid har varit så falska att man inte tror på ett ord de säger, inte ett leende, inte en blick är äkta. Jag behöver inte det. I framtiden kanske jag kan klara av att vistas med dessa människor, men just nu är jag så otroligt klar. Hur hemskt det än är.
Jag kanske är en elak människa men om det betyder att jag kan må lite bättre så är det värt det.

Framskjutet

Det verkar som att jag får skjuta fram ihopbrytet. Det är kört nu. Jag orkar inte mer.

En förberedelse

När allt arbete är slut, slutet av januari eller början av februari, så kommer jag försvinna. Jag vill att alla ska veta det så att ingen tar det personligt när jag inte svarar i telefonen osv. Jag är på gränsen nu, men jag måste bita ihop tills jobbet är klart. Ingen behöver fråga varför eller liknande för jag har inget svar på det. Jag orkar bara inte vara fejk längre och för att undvika det värsta så måste jag ta en paus från mänskligheten. Det är som sagt ingenting personligt mot någon, jag orkar bara inte. Nu kan alla, inklusive jag själv, förbereda sig på detta.
Kram!

Minus

Man kan vara ledsen och glad samtidigt va? Det är så det känns. Jag är ledsen att jag har förlorat en vän, samtidigt är jag glad på något vis för då kan jag släppa det. Jag behöver inte tänka mer på det nu. Det är sorgligt att det tog slut, det är det verkligen, men jag har inte gjort någonting fel så jag behöver varken ha ångest eller dåligt samvete. Livet går vidare, man glider ifrån varandra och det är väl så det måste vara. Jag har många fina vänner som jag älskar och som jag är så otroligt tacksam över att jag har. Jag skulle inte vara någonting utan dem. Nu har jag en, möjligtvis två, mindre och det får vara okej. Jag kan inte göra någonting åt det.

Black

I know someday you'll have a beautiful life
I know you'll be a sun
In somebody else's sky
But why
Why
Why can't it be
Why can't it be mine

Man ska vara positiv och glad, särskilt på Internet. Jag orkar inte vara positiv längre och jag orkar inte vara glad. Jag borde vara glad för jobb, vänner och familj. Tyvärr känner jag att det inte räcker. Eller så är det för att jag är sjuk, jag vet inte. Tanken på att jag alltid kommer vara så här mer eller mindre gör att allt känns hopplöst. Jag har kämpat så länge och jag vet inte, det känns som att jag har nått min gräns. Människor försvinner ur mitt liv och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag saknar och jag ångrar. Det som faktiskt känns otroligt skönt är att jag gråter. Minns inte ens när jag grät senast. På något sätt känns det som en lättnad. Jag är inte apatisk längre och det kanske är framsteg. Samtidigt har jag exakt samma tankar som tidigare och det är inte framsteg. Alls.

Skit samma. Det går väl över för ett tag om ett tag. Vanligtvis skulle jag be om ursäkt till de som läser men jag gör inte det idag. Det är min blogg, jag skriver vad jag vill och vem som helst läser och reagerar som de vill. Tycker någon att jag är löjlig eller liknande så är det okej. Jag tycker också att jag är löjlig. Säger åt mig själv att tränga bort det varje dag. Ibland rinner det över. Det här är en sådan natt. Och jag vet att jag inte är så mystisk som jag tror. Jag vet att de flesta vet hur jag mår och hur jag trycker undan allt. Få vet exakt hur det är egentligen, vilka tankar jag har och hur starka de är. Fler kanske förstår nu. Jag bryr mig inte vem som vet vad. Ingen kan göra någonting ändå hur mycket jag eller någon annan än skulle vilja.

Jag kommer inte göra någonting för jag är för feg. Och det kanske är tur. Jag vet inte.

Efter en natts sömn kanske det är borta. I alla fall för stunden. Och det räcker för mig.

God natt.

Firade att skattepengarna anlänt med att bränna en stor del av dem. Nej, inte så farligt. Betalade tillbaka lite till mamma, köpte mat och unnade mig Diesel till Sims och Mildred Pierce. Firade med lite glass på BK's också. Vilket påminde mig om att jag glömde Ben och Jerry på Willys. Ja ja, får hämta dem en annan dag. Peppar för 11 dagars arbete till nästa lördag då Martin kommer hit och då blir det (förhoppningsvis) True Blood! Sen får jag äntligen sova ut på söndagen. Men men, som sagt några dagar kvar till dess så varva ner lite och spela Sims och sedan sova.

Kram!

Klockan är 10 och det har redan hänt massor. Försov mig (såklart) men missade inte bussen. Ny chaufför. Inte trevlig. Kom till jobbet och gjorde ett prov och var på väg att kollapsa. Ingen frukost och eftersom jag är van med frukost nu för tiden fick jag gå till Hemköp och fixa en smörgås och energidrycker. En choklad också. På vägen dit blev jag bedd om pengar. "Så hungrig. Astma." Jag var också hungrig! På vägen tillbaka blev jag bedd om cigg. "Schyssta då, jag har inga pengar till cigg!" Nej, rök inte då! Han fick ingen cigg. Ska ta en till energidryck och ta mig ut från toaletten. Bloggar alltid från toaletten nu för tiden. Nu kör vi!

Foliehatt

Jag är faktiskt ganska glad att jobbet är igång. Jag har liksom inte aluminiumfolie hemma.

Vem?

Ett, två, tre, jag känner mig lurad.

Nya grannar. Nya irriterande grannar. De står nere på vändplanen utanför och pratar högt, fnissar och skriker. De sladdar med bilar, står och gasar och spelar hög musik i bilarna. En granne bad dem vara tysta, lugna ner sig. Han blev bedd att dra åt helvetet. Han förklarade att det bor barnfamiljer här och att det är sent och de är högljudda. "Gå och lägg dig gubbjävel" fick han till svar. Han svarade i sin tur "det var det jag hade gjort. Ni förstörde processen." Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. Men det var mer än en timme sedan. Jag fnissar inte längre. De är kvar där nere och skriker och har sig. Jag borde säga till dem, men jag är ingen gubbjävel och kommer säkert bli kallad någonting annat och jag är inte på humör. Ska försöka sova igen och kanske de där nere på vändplanen också går och lägger sig snart. Kanske.

Jag målade naglarna igår också. Var längesedan och nu känner jag mig hel igen. Eller... känner mig nagelmålad i alla fall.

Kram!

En, två. Tre?





Så. Marilyn Manson. Hovet. December. Femte. Tror vi kör tredje gången gilt va? Hell yeah!

I Want To Kill You Like They Do In The Movies

En av de bästa låtarna i hela världen, helt ärligt.




I wanna fuck you like a foreign film
And there's no subtitles to get you through this
And I'm a country you don't ever ever ever ever ever
Want to visit again

Line up,
Roll camera,
You pretend
I'll pretend
And cut, cut, cut
Cut, cut, cut
Line up,
Roll camera,
You pretend
I'll pretend
And cut, cut, cut

I want to kill you like they do in the movies
But don't worry there's another one just like you in line

I want to kill you like they do in the movies
But don't worry there's another one just like you in line

Line up,
Roll camera,
You pretend
I'll pretend
And cut, cut, cut
Line up,
Roll camera,
You pretend
I'll pretend
And cut, cut, cut, cut

I'm a strip, strip, strip, and
I flicker, flick, flick, flick
A flicker of celluloid
And there's holes, holes, holes
In my everything
I'm a strip, strip, strip, and
I flicker, flick, flick, flick
A flicker of celluloid
And there's holes, holes, holes
In my everything

You're just what I projected
Just what I projected
It's just what I projected
Just want to project it

Come in, come in, come in,
Come in, come in, come in, come inside

There's so much, much, much more skin to break
I haven't even taken off my gloves,
There's so much, much, much more skin to break
I haven't even taken off my gloves

I feel a little sorry baby,
I feel a little sorry baby,
I hear the afterlife is poorly scored
I feel a little sorry baby,
I feel a little sorry baby,
I hear the afterlife is poorly scored

You're lucky you don't have to wake up
Sick, sick, sick, sick
I'm sick of immortality,
I'm sick of immortality
I'm sick of immortality

I was only acting, baby
Only acting, baby
You were only acting, baby
Overacting, baby

Don't confuse it with love
Don't confuse it with love
Don't confuse it with love
Don't confuse it with love

Every time I kill you I'm really just killing myself
Every time I kill you I'm really just killing myself
Every time I kill you I'm really just killing myself

Don't flatter yourself, don't flatter yourself

This is business not pleasure, baby
This is business not pleasure, baby
This business of pleasure, baby
Business not pleasure, baby
This is business
This is business

I want to kill you like they do in the movies
But don't worry there's another one just like you, standing in line
I want to kill you like they do in the movies
But don't worry there's another one just like you, standing in line

Line up,
Roll camera,
You pretend
I'll pretend
And cut, cut, cut, cut

Midsommar

Midsommarafton - the lonliest day of my life. I år hade jag möjligheten att umgås, men jag tackade nej. Varför ändra rutiner? Det var inte direkt människor jag kände för att umgås med. Nu sitter jag här och ångrar att jag sade nej. Jag hör alla grannar som skrattar och skålar och sjunger, inte så vackert, men ändå. Känner mig ännu mer ensam när jag hör hur andra inte är ensamma. Skulle kunna dricka alkohol, bli onykter och må bra en liten stund. Men. Alkohol + ensamhet är aldrig bra. Det slutar med att jag sitter i ett hört och gråter, skickar sms och ringer till alla jag någonsin känt och förklarar min eviga kärlek, hur jag saknat alla så mycket och sedan vaknar jag och ångrar allt. Som en viss fredag för inte allt så längesedan. Dålig fredag. På grund av den fredagen, på grund av för mycket alkohol och jobbiga minnen så har jag förstört saker som inte hade behövt bli förstörda. Men, skit händer. Livet går vidare. Tror jag. Tommare och tråkigare, men det kommer gå vidare. Jag kommer ha minnen i alla fall och det har ju aldrig skadat någon tidigare. Roligt, jag trodde nästan på det själv. I vilket fall som helst så är jag bitter. What else is new?

Adjö.

Suicide Is Painless

Även om originalet är så fantastiskt bra med ironin och hela grejen så älskar jag den här också. Inte bara för att det är Manson utan för att han helt har vänt på det. Mansons version gör ont. Ibland behöver man det.

(om det står fel i texten så är det inte mitt fel va)

Metaltown

Åh. Ja, åh, vad fantastiskt det var i helgen. Jag och min bättre hälft såg många fina band och ingenting var bättre än Mr Manson. Vi stod nästan längst fram, så nära och så underbart. Manson var snygg, Twiggy var snygg och de andra såg inte heller så illa ut. Det var trångt och det gjorde ont, men åh vad det var värt det! Manson var där, det lät bra, det såg bra ut, allt var bra. Jag kan leva på det här resten av mitt liv. När jag ligger gammal och senil och inte minns mina barn och barnbarn så kommer jag minnas den dagen. Opeth var också riktigt fint, inte riktigt lika mycket röj, men det är ju inte direkt samma sak. Isabelle var inte imponerad, men jag tyckte om det i alla fall.
Sov som en klubbad säl och vaknade och var lika trött som innan jag somnade. Konstigt det där. Igår bestämde vi oss för att åka hem. Vi hade sett allt vi verkligen ville se, även om det hade varit fint att kunna säga att man sett Slayer, men det var inte värt det med regn och blåst och kyla och ont. Summeringen av helgen blir bara ett ord egentligen: perfekt.

Kom på att det var ett tag sedan jag skrev någonting här. Ingen speciell anledning, har bara inte haft någonting alls att skriva om. Fyllde år igår va, fick The Rum Diary av mamma som jag tittade på också. Den var riktigt bra och så. Fick en pizza av Isabelle, åt den, den var god. Fick skräp av mormor (pengar) och dom har jag inte använt än. En berlock till mitt armband av syster och co som jag satt dit på en gång och den är fin och en finfin teckning från Lowa. Det märks dock att födelsedagar betyder mindre med åren. Jag är alltid galet självisk på födelsedagen och vill att alla ska fira mig och så vidare, men det blir liksom inte så. En av alla miljoner nackdelar med att bli äldre. Lyssnar på HIM, mår 15 år, borde äta någonting. Per kommer snart med en stereo. Vet inte vart jag ska ha den. Ångesten brukar vara dagen innan födelsedagen, i år kom den dagen efter. Var väl för trött i söndags. Okej, post, adjö.

Manson och jag, vi är goda vänner, fastän mycket olika (POLLY)

Det här är min favoritlåt från det nya albumet. Än så länge i alla fall. Tillsammans med Slow-Mo-Tion. Och jag såg en kommentar på den här videon där någon tyckte The High End of Low var det bästa albumet. Skulle vilja ta mig ett snack med den personen alltså. Ja ja, alla tycker olika, men man kan inte säga att The High End of Low är det bästa albumet, det går inte. Det är bra, men inte alls i närheten av t.ex. Mechanical Animals och The Golden Age of the Grotesque (som är mitt favoritalbum) och kanske Holy Wood också och Antichrist Superstar och kanske allt han har gjort är otroligt bra. Och de som klagar på Born Villain och säger att det suger och så vidare, de kan.. någonting dåligt. Jag har aldrig blivit så positivt överraskad faktiskt. Jo, det kanske jag har, men satan vad bra det är! Okej, Children of Cain, kör! (Mamma, du kan klicka på videon, alltså rutan här under med Mansons nuna, så kan du lyssna. Om det laggar, alltså stannar och hackar och så, tryck på pause och vänta lite till det gråa kommit kanske halvvägs. Kram!)

Flicka Med Pärlörhänge

Efter en heldag med Sims känns det som att jag borde göra någonting vettigt. Jag bestämde mig för Flicka Med Pärlörhänge. Kan det bli vettigare? Tror inte det. Alla skådespelare känns men Scarlett Johansson känns lite mer. Hon gör rollen så otroligt bra. Hela filmen känns varm men samtidigt väldigt tragisk, låg, grå. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den men jag tröttnar aldrig. Den lämnar mig alltid med blandade känslor av vemod och lycka. Och jag tycker inte att det finns någonting bättre än förvirring när jag ska sova. Okej, det var inte sant.



Insikt

Jag tror att jag hatar mitt liv. Ja, faktiskt. Igen. Jag undrar om jag någonsin kommer komma ifrån den här tanken. Den är ju inte hälsosam, en dag kommer det räcka är jag rädd. En dag kommer jag inte ha några tankar som överväger just den här. En dag kommer det vara stopp.
Ja, suck it up, skaffa ett jobb, en karl, ett liv. Önskar jag kunde, men det funderar ju inte riktigt så.
Bara jag vet vad som händer i mitt huvud och inte ens jag förstår vad det är för fel med mig. Jag har det på papper, men det gör ingenting klarare. Det här är sanningen och sanningen kan göra ont. Jag är inte ens särskilt nere, jag är Schweiz, men ändå finns den här tanken konstant i bakhuvudet. Det är den lättaste utvägen, den fega utvägen, men jag vet inte om jag är så stark som jag vill tro. Uppenbarligen inte, då skulle jag väl kommit ifrån den här tanken.
Jag är som vanligt inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, vill inte att någon ska vara orolig heller och jag tror att de flesta i min närhet vet vad jag tänker och hur jag känner. Jag vill inte lämna någon egentligen. Ingen alls. Jag vill se vad som händer i framtiden, hur många barn Maddis och Johan kommer få, vart Isabelle kommer bo och hur många barn hon kommer få, när Isak tar studenten, när Lowa skaffar sin första pojkvän, se vilken som faktiskt är Martins typ och i alla fall en gång träffa Lumi. Jag vill se allt vackert i världen, men mitt liv är ett svart hål. Jag ser ingen framtid.
Snart är det väl över, det måste vara över snart.