Fars dag

Tycker lika illa om den här dagen som jag tycker illa om Hitler ungefär. Alla gratulerar sina fäder, äter tårta, ger presenter, umgås, skrattar. Jag mår så fruktansvärt illa över min egen och jag kan inte vara glad åt de flesta andra som har en far att fira på den här dagen. Jag tror inte att jag behöver vara glad åt några andra fäder i vilket fall som helst, men det är inte bara det. Jag avskyr alla som har en fin far att fira. Den här dagen känns som ett persoligt hån mot mig (och ja, alla andra som inte har en far i livet eller har ett svin som jag har, men jag tänker inte bry mig om alla andra just nu) och jag känner mig tom och elak. Om jag såg honom idag skulle jag inte le, jag skulle inte säga hej och jag skulle definitivt inte ge iväg några kramar. Min far förtjänar inte att ha någon speciell dag. Min far förtjänar inte att firas på något sätt. Det enda jag skulle vilja ge till min far är några sidor ur mina dagböcker, dåligt samvete och en smäll på käften. Men man kan inte alltid få som man vill, eller hur? Å andra sidan tror jag att han är oförmögen till att känna någonting alls. Hur som helst, gratulerar alla fina fäder som faktiskt bör uppvaktas, men dra åt helvetet till min.