Självömkar du igen?

Att kunna vara totalt tom inombords och samtidigt vara så fylld av smärta. Att känna sig död när en är så levande som en någonsin kommer att vara. Att vara tjugosex år och känna att en har levt ett helt liv redan. Att veta vad en vill med sin framtid och vem en vill spendera sin tid med utan att kunna och utan att veta vad som egentligen kommer att hända. Det en drömmer om som en trodde kanske inte alls var så främmande längre, faktiskt är väldigt främmande fortfarande. Kanske är en kvar i samma sits som alltid, den totalt nedsuttna och sönderslitna sitsen som ändå är så hård att det värker i hela kroppen. Kanske kommer en alltid att vara kvar här. Kanske är ens framtid lika svart som ens nuvarande verklighet. Kanske trodde en att den var någons, att någon var dennes och det fanns någonting där borta i framtiden som en kunde se glimta. Kanske försvann den tanken. Kanske är en så trasig att det enda en hör i sitt huvud är ord från dåtiden som ekar och skriker och säger åt en att en är dum som tror någonting. För varför skulle någon vilja ha denne som sin egen, som sin kärlek och trygghet, när denne inte ens är trygg i sig själv? 


Finns det ens någonting kvar att säga längre? Finns det någonting en kan säga som inte ser ut som självömkan? Finns det också en chans att en kan få lida i text och dela med sig av det för att andra ska kunna förstå varför en inte är som en brukar vara?


Det är inte synd om mig. Jag säger aldrig att det är synd om mig och jag vill inte att någon annan tycker det. Jag kan bara inte uttrycka mig på något annat sätt än i text, jag vill inte beklaga, jag vill bara ventilera. Förklaringar och ursäkter, det ska egentligen inte behövas. Men nu förklarar jag och ursäktar. Som alltid. Jag vill bara kunna andas utan att det gör ont. Jag vill vara bättre.

Myndigheter eller robotar

41% av sjukskrivningar beror på psykisk ohälsa. 41%. Smaka på den siffran.
En av dem är min mamma. Min fina starka mamma, som efter år av stress och opersonlig service gick sönder. I mer än fem år var hon sjukskriven på heltid. För åtta månader sedan började hon att arbetsträna. Hon fick sysselsätta sig med någonting som egentligen inte var en tjänst, men det var så bra för henne. Hon fick en mjukstart på 25% och hon var så himla duktig. Efter en månad tyckte chefer och myndighetspersoner att hon skulle gå upp i tid, till 50%. Mamma, som alltid vill behaga alla, gick med på det. Egentligen var det alldeles för tidigt, men hon klarade av det bra. Efter ytterligare ett par månader fick hon ändrade tider, hon fick börja mycket tidigare och även det klarade hon så bra. På varje möte hon hade, så föreslogs det att hon skulle gå upp mer i tid och få fler arbetsuppgifter. Hon fick gå med och se hur hon skulle sköta olika uppgifter och det gick så bra. Hon var i fler möten och på ett av dem fick hon genomgå någon form av intervju. De frågade henne vad hon kunde göra, vilka tider hon kunde jobba osv. Mamma svarade ärligt, hon klarade inte av tunga lyft, kunde inte, just nu, jobba kvällar och helger och hon var inte redo att gå upp till 75% än.
I måndags fick hon ett nytt schema. Med kvällar och helger inskrivna. Och fler timmar. Hon blev så ledsen, för hon hade sagt att hon inte klarade av det, i alla fall inte just nu. Hon skulle dock få två veckor på sig att vänja sig vid tanken och få gå med några för att lära sig mer.
Igår, fick hon papper på att hon skulle börja med allt den här veckan. Utan förvarning. Två dagar i rad grät mamma efter jobbet, för att hon kände sig pressad och dålig som inte klarade av det.

Samma människor som har varit så förstående och sagt att hon får ta det i sin takt, det får ta sin tid. Ingen stress. Ingen press. De vill ju inte att hon ska bli sjukskriven på heltid igen.
Det är precis dit det är på väg nu. Mamma känner att hon inte klarar av det här. Är det meningen att hon ska falla igen, för att de här människorna tycker att hon är redo, när hon verkligen säger att hon inte är det? Ska min mamma gå hem från jobbet med tårar i ögonen och ångest i hjärtat? Ska hon behöva känna sig så dålig, för att andra människor tar sig rätten att bestämma hur någon annan mår?
De skulle finnas för henne och hjälpa henne. De har misslyckats och det går ut över min mamma. Istället för att ha henne som en tillgång, en extra service till människor som behöver det, så kommer de bli av med henne helt och hållet.
De säger att målet är att hon ska komma tillbaka och börja gå 100% igen, hon ska göra allt som alla andra gör, de kan inte särbehandla henne, de kan inte ge henne ett eget schema. Till saken hör då att det finns redan två andra där, som har egna scheman utan kvällar och helger. Är då inte det särbehandling, att ge dem det men inte mamma?

Jag gör allt jag kan för min mamma, jag har i princip tvingat henne att ta upp det här med sin terapeut och be att få träffa en läkare på psykiatrin och gör hon det inte, så gör jag det åt henne. Mitt hjärta går sönder och jag blir så fruktansvärt arg över att de får min mamma att må så här, min mamma som verkligen förtjänar att må bra. Hon mådde bra, det gick så bra för henne, men de pressar henne alldeles för mycket, de förväntar sig för mycket för fort. Det är inte okej. Ingenting med det här är okej. 

Cis

 

Det här är någonting som har förundrat mig ett tag nu. Begreppet "cis" är relativt nytt för mig. På Wikipedia står det: 

"Ett exempel på en cisperson kan vara en person som känner sig som och definierar sig som kvinna, ses av andra personer som kvinna, är uppfostrad som kvinna, är född med xx-kromosomer och vulva, är registrerad som kvinna i myndigheternas register, och beter sig i stort sett utefter en kvinnlig könsroll."

Så jag borde då vara en cisperson. Detta innebär att jag är ett svin, som jag har förstått det. Överallt på dessa instagramkonton och facebooksidor som drivs av tanspersoner och/eller extremister av alla de slag, så beskrivs en cisperson som någonting fruktansvärt negativt. Särskilt män och framförallt vita män. Anledningen? Cispersoner är privilegierade, cispersoner har aldrig fått kämpa för den de är, aldrig lidit så till den grad att en vill dö. Hm. Det är det här som gör mig upprörd. Jag har ingenting emot någon grundat på könsidentitet, religion, hudfärg, whathaveyou. Jag har däremot någonting emot människor som påstår sig stå för alla människors lika värde och att alla människor ska ha samma rättigheter, ingen ska dömas osv. och det är här det händer, här spricker jag. De här personerna gör precis samma sak som de människor de står upp mot. De dömer, kränker, hatar och mobbar. Precis det de inte vill att andra ska göra mot dem. Är en alltså en heterosexuell, vit man så är en automatisk transfob eller "smygtransfob". Är en då en heterosexuell kvinna så är det samma sak. Hur en än försöker att vara tillmötesgående och snäll och lyhörd, så blir en ändå kallad för det ena och det andra, för att en är född som kvinna. Jag förstår inte.

Jag vill så gärna älska alla, jag vill så gärna, men det blir svårare och svårare för varje dag. Min glädje försvinner, mitt hopp försvinner.

Det finns fortfarande otroligt fina människor, men allt jag ser känns så mörkt och elakt. Det är så mycket lättare att ta fram det dåliga. Varför? 

Jag funderar på att ta en lång paus från alla sociala medier. Det är så svårt att ignorera, det är lättare att bara pausa.

Vem är du?

När ska vi börja svara ärligt på den frågan? När ska vi sluta att identifiera oss med vad vi har för sysselsättning, hur gamla vi är och hur många barn vi har? Jag förstår att många, kanske de flesta, identifierar sig med sina yrken eller studier och med att vara en förälder, men är det, egentligen, svaret på frågan? Istället för att svara med sin titel kanske ska vi verkligen, jag menar verkligen, svara vilka vi är?
"Så, vem är du?"
"Jag är Zarah. Jag är empatisk, rolig, envis och stark. Jag är ärlig och snäll, säker och lojal."
Det är inte vad vi har för arbete, vad vi studerar, vad vi har åstadkommit eller vad vi inte har åstadkommit som definierar vilka vi är. Det är en del av vår historia, vad vi har varit med om, det kan ha format oss, men det är ändå inte svaret på vilka vi är. Se skillnaden.
"Så, vem är du?"
"Jag heter Zarah. Jag är 26 år gammal, jag är arbetslös, bipolär, har en äldre syster, en mamma och en Hans. Jag bor i en tvåa i Ludvika, med två katter."
Säger det här, egentligen, vem jag är? Är det vem jag är? Eller är det vad jag har? Heter jag Zarah, eller är jag Zarah?
Jag väljer att vara Zarah.

Vem är du?

Orsa Rovdjurspark

 

En skulptur av mig fanns att beskåda bredvid isbjörnarna

 

 

Bebis Kodiak

 Mamma Kodiak och bebis Kodiak

 

 Järven var så svår att få en bild på, då den sprang omkring precis hela tiden

 Isbjörnen var det häftigaste, fattade inte att den var så stor

 Snöleoparder

 Tigern vankade fram och tillbaka längs staketet och posade vid mig. Jag tittade ju på den i stället för i telefonen, såatte, jorå

Berguven fick mig att nästan hyperventilera av glädje, också så mycket större än jag trodde

Scar shaming?

Det cirkulerar mycket anit "shaming" på sociala medier nu. "Slut shaming", "fat shaming" osv. Svarta står upp för sitt arv, kvinnor står upp för sina rättigheter, stora människor står upp för sina kroppar. Allt är jättebra, vi behöver mer acceptans i världen, fler som vågar och vill vara stolta över vilka de är, även om majoriteten är på en helt annan sida. Jag har tänkt på det där, sett hundratals bilder och det är en bra sak, verkligen. Det går till överdrift i vissa fall, som allt annat, men överlag så är det bra.
Jag har dock aldrig sett någonting som har med självskadebeteende att göra. Jag har inte sett någon som har stått upp för sina ärr. Det är mycket möjligt att det finns, men jag har missat det i så fall. Självskadebeteende är självklart ingenting man ska uppmuntra till, tvärt om, men är övervikt någonting att uppmuntra till? Nej, inte alls, det handlar bara om acceptans. Vissa människor vill vara stora och är stolta över det, trivs med det. Är det okej att vara stolt över sina ärr?
Jag har länge hatat mina ärr och vad de har påmint mig om. Jag har sett på mina ärr och föraktat mig själv, tänkt att jag är så äcklig, mina armar är äckliga. Det har jag, på senare tid, förstått inte är mina egentliga tankar. Det är, igen, andra som har fått mig att tänka så.
"Du kan inte visa dig offentligt i kortärmat, folk tycker att du är töntig, förstår du inte det?" 
"Ingen vill se det där, du sätter andra i en väldigt jobbig situation." 
"Men usch, hur dina armar ser ut!" 
"Det är ju klart att folk stirrar, det förstår du väl?" 
"Om inte jag kände dig så hade jag också tittat."
Är det någonting jag ska finna mig i, att jag aldrig skulle kunna ha kortärmat offentligt, att folk självklart får stirra hur mycket de vill? Folk tittar, det förstår jag, men sättet de tittar på. Det är med avsmak, rynkade näsor, krökta ögonbryn, viskningar, skratt, fingrar som pekar. Ska jag vara okej med det, för att jag har skadat mig själv? Är det rätt att jag ska ta det? Ska jag bita ihop, hålla tillbaka tårar och ilska för att jag en gång hade så ont att jag inte klarade av det och skadade mig själv fysiskt för att kunna kontrollera och hantera min smärta? I så många år trodde jag verkligen det. Jag trodde på riktigt att det var min skyldighet att inte visa mina armar, att jag äcklade alla jag mötte.
"Ingen tänker på det så mycket som du själv gör."
Nej, förvisso, men fler än någon annan kan förstå, gör det faktiskt. De ser det och de tänker på det. Och det är okej. Om de gör det i sina huvuden och inte rakt i mitt ansikte.
Jag har sakta insett att mina ärr är en del av mig, en del av min historia, och jag är faktiskt stolt. Mina ärr är just ärr, det finnas inga nya sår, det är gamla, bleka ärr och det är jag stolt över. I fem års tid gjorde jag illa mig själv, det var det enda sättet jag visste att hantera min smärta på. I fem år, varje dag. Några återfall har jag haft, men nu är det knappt så att jag minns när jag gjorde det sist. Jag tror att det var tre år sedan. Jag ska inte ljuga, jag har tänkt tanken på att göra det otaliga gånger, men jag har klarat av att inte göra det.
Mina ärr är en del av mig, mina ärr är mina och mina ärr är vackra för min historia är vacker. Min historia är min, det är mitt liv och delar av den bär jag på utsidan. Mina ärr är mina och jag är stolt.

Meningen med livet

Vad är egentligen meningen med livet? En fråga de flesta säkert har ställt sig. Jag tror inte att det finns någon mening med livet, mer än att reproducera. Människans syfte, precis som alla andra djurs syfte, är att producera barn, arvingar, som ska fortsätta ledet av sin ras. Och jag då, som inte vill ha barn, inte har tänkt att skaffa barn, vad är meningen med mitt liv? Antagligen finns det då ingen mening alls. Jag är satt här av samma anledning som alla andra, reproduktion. Om jag då går emot det, vad är syftet? Ingenting.

Här är en lista på allt jag borde göra och inte göra (enligt en viss man)((det är relevant, kommer till det sen)):

*sluta röka
*gå ner i vikt
*gaska upp mig
*inte äta banan
*inte dricka multivitaminjuice
*inte använda grädde
*sluta dricka energidryck
*inte sova så mycket
*sova mer
*inte äta choklad
*göra mig av med katterna
*åka hem

Nå, det sistnämnda har han inte sagt rakt ut, men antytt. Här är vad jag tycker:

*självklart ska jag sluta röka, jag måste bara komma dit först, det går inte utan en stark vilja och det har jag inte just nu
*ja, det fattar väl jag också att jag borde, men det är samma sak där, jag har inte den viljan eller orken just nu och egentligen bryr jag mig långt ifrån lika mycket som andra gör
*jag är bipolär, jag kan inte gaska upp mig hur mycket jag än vill
*det här med bananen och juicen förstod jag inte riktigt poängen med, men antar att det är fruktsocker som är problemet där
*grädde är gott, grädde har använts hur länge som helst och det har gått ganska bra för människosläktet ändå va? Eller är det på grund av grädden vi har krig och svält och sjukdomar? I så fall slutar jag direkt!
*ja, absolut, det är jag på gång med
*ja, inte sova så mycket och sova mer, en ekvation som jag inte riktigt får att gå ihop. Jag sover inte dåligt för att jag vill det, hur konstigt det än låter. Pft
*choklad är livet, enough said
*kommer aldrig att hända
*ja, det borde jag, men det kan jag inte. Eller jag kan, men då kommer inte jag att finnas kvar så länge efter det. Då kommer jag inte finnas alls, för jag orkar inte och klarar inte av att vara ensam, för just nu är jag svag och sämst, men det får vara så, det måste få vara så

Så, det här kan tyckas irrelevant som sagt, men det var det här som fick mig att tänka på meningen med livet. Är det vad man ska göra för att bli lycklig och må bra och få en mening med allt? Äta rätt, träna, leva hälsosamt, INTE ÄTA CHOKLAD? Nej, utan choklad finns det verkligen ingen mening. Skämt åsido, det borde vara varje enskild människas val hur de lever. Vill jag röka som en borstbindare och halsa energidryck och trycka i mig choklad och grädde, då borde jag få göra det. Jag förstår hälsodelen, live long and prosper, men vems problem är det? Det är mitt och bara mitt. Om jag hade ett barn att leva för, då skulle det vara annorlunda, då skulle jag vilja vara med så länge som möjligt. Nu har inte jag det och jag vill som sagt inte ha det heller. Alltså, händer det så händer det, men det är ingenting jag planerar och händer det inte så är jag okej med det. Utseendeaspekten är jag lite mer förvirrad över. Det är min kropp, igen, det är mitt val. Så länge jag är okej med det, så borde resten av omgivningen vara okej med det. "Men det är inte du som måste se dig själv hela tiden, det är ju andra." (ja, det har sagts till mitt fejs) Nej, men då kan andra skaffa sig någonting verkligt att störa sig på, någonting betydande som, tja, VÄRLDEN kanske? Jag bryr mig inte längre, ärligt talat. Se åt ett annat håll, det är inte svårare än så om jag nu är så vidrig att se på. Jag tycker att idioter är vidriga, men jag ber väl inte dem att sluta vara idioter för det? Eller jo, det gör jag, sluta vara idioter! Idioter; lär er att se människor i stället för kroppar och ansikten, hudfärger och religioner. En människa är en människa, oavsett. Idioter; försök att älska i stället för att hata, det kräver mindre energi och får en att må så mycket bättre. Idioter; sluta vara idioter.
Over and out.

Jag fick mitt farväl ändå

Igår ringde jag farmor som från och med nu refereras till som M. Hon frågade om jag hade bestämt hur jag ville göra med begravningen. Jag sa att jag ville gå, men jag ville ha med mig min respektive (som då var Josefin, hon kom med den briljanta idén). M sa att det tyckte hon verkligen inte att jag skulle göra. Jag sa att jag behövde det, behövde stöd från min sida. "Men du går ju med oss", sa hon varpå jag svarade att jag inte känner dem, någon av dem. "Men du känner ju mig", säger hon och jag sa att "nej, det gör jag inte. Vi har träffats en gång, igår, och det är allt. Vi känner inte varandra. Jag behöver ha någon med mig." Hon säger då "ja, men om det är så jobbigt för dig och du behöver stöd, då tycker jag inte att du ska gå." "Nähä? Okej. Men, en begravning är väl jobbig? Man behöver väl stöd på en begravning, är det konstigt tycker du?" "Nej, men jag bjöd dig, bara dig, du får komma själv, annars behöver du inte komma alls." "Men andra har väl sina respektive med sig, varför får inte jag det?" "Nej, men det förstår du väl, det går inte, jag bjöd dig." Sen säger hon "egentligen tycker jag att eftersom du inte hade någon kontakt med honom och inte träffade honom på flera år, varför ska du gå på hans begravning? Det ser jag faktiskt som ett hån." Okej. Jag tappade andan för någon sekund och sen svarade jag "hur kan det vara ett hån? Det var dessutom inte mitt fel att vi inte hade kontakt, det var inte mitt val." "Nej, vems val var det då?" "Ja, det var väl hans val?" "Ja, men då kanske du ska tänka efter lite. Du kanske ska tänka på varför det var så." Slutade andas igen. "Varför var det så då?" "Det kan inte jag svara på, det var hans ensak." Okej. Okej, okej, okej. Hon pratade också om de andra barnen, "hans barn" och jag sa att jag är också hans barn, sluta förneka det, jag finns! "Ja, det vet jag väl, men nu är det inte jag som har hand om begravningen, du får prata med barnen." "Ja! Bra idé! Jag har aldrig pratat med dem, de vet knappt att jag existerar, men jag ringer och frågar. Förstår du inte hur konstigt det är för mig, fattar du inte? Hur kan du inte fatta?" "Nej, det där är nåt du får ta med dem." "Men vet du vad, då behöver inte du kontakta mig mer och jag kontaktar inte dig heller." "Nej, det kommer jag definitivt inte att göra!" "Nej, bra, toppen. Så kan ni dra åt helvete allihopa, ni är fan dumma i huvudet."
Så. Det var ett samtal som gick så långt åt ett håll jag aldrig hade kunnat tänka mig. Jag var så arg, så ledsen och så himla besviken på allting. Det lät så fint och gulligt i början, åh vad hon hade tänkt på mig och åh vad välkommen jag var. Tydligen inte. Uppenbarligen inte.
Jag velade halva natten om hur jag skulle göra. Jag kände ändå att jag ville gå, på nåt sätt. Tillsammans med mamma kom jag fram till att vi skulle köpa en blomma, åka dit, lägga den där och åka igen. Ingenting mer.
När vi kom dit var de fortfarande i kapellet, så jag och mamma väntade ute, gick runt till några gravar där och sen började klockorna att ringa. En knytnäve i magen. Vi gick uppåt och de kom ut. Vi stod och väntade en bit ifrån, de stod framför trappan så vi kunde inte gå in. De stirrade och viskade, alla såg oss och jag kunde inte brytt mig mindre. När de gick så gick jag och mamma in i kapellet. Prästen var där inne och mamma sa "det här är en dotter till". Hon visste vem jag var, M hade berättat tidigare att jag skulle komma. Hon sa att hon hade väntat på mig och tyckte att det var tråkigt att jag inte hade kommit dit. Jag förklarade att jag inte fick. Hon sa att kyrkan var öppen för alla, alltid. Jag visste inte det. Alls. Hon sa att vi fick sitta ner en stund om vi ville, så vi gjorde det. Det var så lugnt och tyst och vackert där inne. Jag såg den enorma kransen längst fram, med lila band. "Vila i frid. Mamma. Zarah." Den stod längst fram, ingen kunde missa den. Prästen kom fram till oss igen och sa att hon kunde läsa talet för oss. Hon satte sig bredvid oss och läste allt som hon hade läst under begravningen och jag var så otroligt tacksam. Det var så fint och mitt namn stod med. "Hans barn C, Zarah, M och A." Jag grät och grät och samtidigt var jag så glad. Det kunde de gott ha, det skulle de höra, för det var så. Jag var också hans barn, hur det än var. Prästen var en av de finaste människor jag mött, jag tackade henne säkert tre gånger efteråt. Jag gick fram och lade en vit ros på hans kista, lade handen mot och i mitt huvud sa jag "jag visste inte, jag visste ingenting".
När vi gick därifrån så kände jag en sån enorm lättnad. Jag är så glad att jag gjorde det, så glad, för jag behövde det. Jag var så arg att jag inte insåg hur mycket jag behövde det.

Jag vill inte

Efter att ha träffat min farmor för första gången har jag bestämt mig för att inte gå på begravningen för min far. Hon förstod inte att jag inte ville sitta längst fram, hon förstod inte hur mycket jag behövde ha mamma med mig, hon förstod inte hur konstigt allt känns för mig. Hon förstod inte. Jag grät och grät och frågade om min pappa hade pratat någonting om mig. "Ja, någon gång, men det har varit så mycket för honom, han har alltid gjort så mycket och du vet, man pratar inte om sånt där." Sånt där. Jag är inte sånt där. Jag är en människa och hans dotter. Ingen hörde av sig till mig, ingen berättade att han var sjuk, ingen berättade att han var döende. Jag fick inte säga hejdå som de andra. Ingen sa någonting, ingen hörde av sig överhuvudtaget. Jag visste absolut ingenting. Hon tyckte att det skulle bli en rolig överraskning för de andra att jag var med, att träffa mig. I en sån situation, i vilken situation som helst så är det inte roligt. Ingenting med det här är roligt, jag vill inte träffa någon. Ingen. Vill inte ha med någon av dem att göra. Jag har inte haft det förut, känner inget behov av det nu. Nej, jag vill inte. Och jag vill inte gå. Allt känns så jävla fel och dumt och jobbigt på så många sätt. Jag orkar inte. Jag vill inte. Och jag vet att jag inte kommer ångra mig. Fick knappt säga hej, så vad spelar det för roll om jag inte får säga hejdå. Jag säger hejdå när jag orkar. Säger hejdå på mitt sätt. "Du är lika välkommen som alla andra." Hah, nej, nej, nej, det är jag inte. Skäms på alla som har varit tysta, skäms på alla som förnekat min existens. Dra åt helvete alla som har behandlat mig så här, som har ignorerat mig, låtit allt varit så jävla jävligt som det har varit. Fuck you era jävla jävlar, dra åt helvete, ni betyder mindre än en jävla piss i havet.

Ursäkta min franska.

Till min far

Du, kommer du ihåg när jag log första gången? Min syster var den enda som kunde få mig att skratta till en början. Minns du det? Nej, du var inte där.
Men du, minns du när jag tog mina första stapplande steg och världen blev så mycket större? Nej, du var inte där.
Men du måste ju komma ihåg när jag sa mitt första ord? Nej, du var inte där.
Kanske minns du när jag började dagis och skola, när jag började lära mig saker och få några kompisar? Nej, du var inte där.
Men minns du när du och jag träffades första gången? Då var du där. Du var där och jag var så glad.
När jag började högstadiet och fick så bra betyg och mamma var så stolt över mig när jag kom hem och visade mina VG:n och MVG:n, minns du det? Nej, du var inte där då.
Kommer du ihåg när du ringde mig och sa att vi skulle gå på bio, du och jag? Minns du att du fick reda på att mamma hade träffat någon och var lycklig och du därför ställde in vårat biobesök? Det minns jag.
Men minns du har arg du blev när du fick reda på vad som hände mig varje dag i skolan, hur jag blev mobbad så långt över gränsen att du åkte till skolan och skällde ut lärare och rektor, hur du grät av ilska och hur du kramade mig hårt? Nej, det var inte du, det var mamma. Du var inte där.
Du, kommer du ihåg när jag flyttade hemifrån och det var snöstorm, men du ställde upp med att köra mina grejer ändå? Du bar in alla tunga kartonger och möbler och jag tackade dig och gav dig en kram, minns du? Nej, det var inte du, det var Hans. Du var inte där.
Men du, du minns kanske brevet jag skickade till dig? Där jag skrev att nu var jag 18 och jag var vuxen och ville ha dig i mitt liv? När jag bad dig höra av dig och du ringde mig och sa att du hade läst det och blivit så rörd? Du lade till att bollen nu var på min sida. Då var du där. Då svarade du mig och du visade intresse.
Sen, kommer du ihåg hur du ringde mig och frågade hur det kändes att ha tagit studenten och jag sa att jag inte ens hade gått gymnasiet? Att jag gick på Folkhögskola och skulle bli klar först om två år? Du visste inte det, för du hade inte varit där när jag var hemma i ett år för att jag mådde så otroligt dåligt.
Kommer du ihåg hur du slutade att höra av dig sen? Du ringde inte mer och du svarade inte när jag ringde dig. Minns du hur ledsen jag blev? Minns du alla tårar jag fällde för din skull, på grund av dig? Nej, då var du borta igen.
Minns du hur vi träffades på banken sen, tre år senare, och du tvekade? Du ville inte gå fram till mig och jag ville inte att du skulle gå fram till mig. Men du gjorde det och jag hatade dig. Du pratade med mig som en gammal bekant, frågade vad jag gjorde nu för tiden, vart jag bodde och om jag bodde ensam, om jag hade jobb och sen var det min tur att gå fram till disken. Jag frågade inte dig någonting tillbaka, för jag ville inte veta, jag brydde mig noll om vad du gjorde och hur du mådde. Jag sa hejdå och det var sista gången vi pratade. Den 30:e december 2011.
Vi har setts på Willys efter det, du har sagt hej, du har nickat till hälsning och jag har sett på dig med förvirring. Hur kan du, som far, nicka till ditt barn, ditt kött och blod, utan att bry dig det minsta?
Hur kan du inte vilja ha kontakt med din dotter? Förresten så spelar inte det någon roll, jag vill inte ha med dig att göra. Du kunde lika gärna bo i ett annat land, även fast du bor 20 minuter från mig. Du är inte en del av mitt liv, du har aldrig varit det och du kommer aldrig att vara det. Du har svikit mig gång på gång, du har krossat mig, du har fått mig att känna mig så oönskad att jag försökte att ta mitt liv. Du är en av anledningarna till att jag har mått så dåligt. Du, som inte ens är värd en tanke, har nu varit det enda jag har tänkt på de senaste 20 minuterna. Aldrig igen ska du få ta upp så mycket av mitt liv. Aldrig igen ska jag tänka på dig, mer än fem minuter. Aldrig igen ska jag önska att du var en del av mitt liv, för du finns inte längre. Du existerar inte, du är borta och jag är så lättad.

Din dotter, men bara av blod,
Zarah

Att blicka bakåt

Det har alltid varit betydligt mycket lättare. Mamma har lärt mig att det inte är någon mening att ångra någonting, gjort är gjort så att säga, och det har jag tagit till mig. För det är så sant, vad är meningen med att ångra saker när man inte kan göra någonting åt det? Det finns ju undantagsfall, såklart, som med allt annat, men det stämmer oftast. Men ibland kan man inte hjälpa det. Ibland måste man få se tillbaka och begrunda. Varför gjorde jag så? Varför tänkte jag inte längre? I en situation där man mår dåligt och fattar dumma beslut så tänker man inte direkt på konsekvenserna. Man tänker inte att det är ett dumt beslut och att man kan komma att ångra det. I så fall skulle man ju aldrig begå misstag. Men man vet inte bättre.
Idag är det tänkt att jag ska prata om tiden på Lorensberga, tiden på högstadiet, tiden som på ett sätt formade mig till den jag är idag. På gott och ont. Jag vet inte om jag är redo att prata om allt, egentligen, men jag vet att jag behöver det. Det sitter så djupt och jag vet inte var jag ska börja och var jag ska sluta. Det senaste inlägget jag skrev om det här, det om mobbing, var tufft för mig att skriva, men behövligt. Jag skrev saker som jag aldrig har berättat för någon, som jag gömt långt inne och förträngt, inte låtsas om. Idag måste jag säga det högt. Det och mycket annat. Och jag tänker att jag ska försöka, verkligen försöka, att prata om allt, inte utelämna någonting. Det kanske tar mer än en timme, jag vet inte, men jag ska i alla fall börja.
Det jag har funderat på mest, det som idag gör mig så arg och förvirrad, är de människor runt omkring. De vuxna människorna, de som begått många misstag i sina liv, men som inte gjorde någonting. Ingenting. De såg, de hörde, men de blundande. Lärare på skolan som såg allt och vände ryggen till. Det stör mig. De vuxna som stod mig närmast, familj och vänner till familjen. De pratade bakom ryggen på mig. "Åh, men har ni hört? Zarah håller på och skär sig i armarna, va? Det är ju bara uppmärksamhetsbehov." "Ja, herregud, vad fånigt, vem tror hon att hon är?" "Hon går inte till skolan heller och när hon är där gör hon ingenting. Jag vet, jag har säkra källor." Jag tänker, som idag är en vuxen människa, att om man ser så pass långt ändå, att man kallar det för "uppmärksamhetsbehov", varför inte ge uppmärksamhet? Varför pratar man illa om en person som gör sig själv illa, i stället för att se vad problemet är? Varför skär hon sig? Varför får hon så dålig betyg? Varför går hon inte till skolan längre? Som vuxen människa har man ansvar för sina nära som inte än kan ta ansvar för sig själva. Inte kan och inte ska.

Vart fan var alla?

Att blicka in i framtiden

Det har alltid varit otroligt svårt för mig. Jag vågar inte ens kika. Det är till och med så att jag ser åt andra hållet. Framtiden skrämmer mig, har alltid gjort. Tanken på att jag någon gång skulle fungera som en "normal" eller "vanlig" människa har alltid känts så främmande. Med ny medicin kändes det som att det kanske skulle kunna bli bättre. Kanske fanns det en chans ändå. Utan att jinxa det så tror jag att den fungerar. Vilket då betyder att jag är bipolär. Typ två. Det är också ganska svårt att hantera, samtidigt som det känns skönt att kanske ha mer förståelse för vem jag är och varför jag är som jag är, mår som jag mår. Men tanken på att jag har en obotlig psykisk sjukdom sänker mig lite. Den går att medicinera, hålla under någorlunda kontroll, men det kommer alltid att finnas där. Som med allt annat är det å ena sidan å andra sidan. Det är så jag fungerar. Något jag faktiskt fått beröm för, att jag kan se det mesta från båda sidor. Jag försöker att fokusera och ta till mig av det som är positivt. Att vissa saker är jag faktiskt bra på. Och man får tänka så, man får säga så och man får känna så.

Jag ska försöka att lära mig att se framåt, om så bara en vecka framåt, en dag.

Jag har bott hos mamma och Hans i sju månader. Det låter så länge, men det känns inte så. Jag skulle tro att de flesta vet om det eller har räknat ut det vid det här laget och jag känner att jag varken orkar eller vill försöka att dölja det på något vis. Jag skämdes, men nu har jag insett att det inte är någonting att skämmas över. Även om jag är 25 år, så är det här ingenting fel och jag behöver ventilera.
Jag blev sjuk i maj, magsjuk, första gången sedan jag var barn. Jag orkade ingenting och kände mig liten och ynklig, svag och ensam. Jag låg i sängen i tre dagar, grät och hade ångest. Ensamheten åt upp mig inifrån. Lampan i hallen var tänd hela tiden, det gjorde mig lite tryggare att se ljuset i dörrspringan, som när jag var liten och mamma fortfarande var vaken när jag hade lagt mig. Jag ringde till mamma och grät. Dagen efter kom hon hem till mig och vi tittade på Dirty Dancing i min säng och jag fick kramas och känna mig trygg. Hon var hos mig hela dagen och åkte hem runt fem. Jag stod i fönstret och såg när hon åkte och det värkte i bröstet, ångest. Jag slog mig själv, tänkte "vad fan, skärp dig, du är en vuxen människa!". Jag gick in i duschen och grät och grät och grät. Efter tjugo minuter ringde jag mamma och bad att få följa med till Rämshyttan. Bara över natten. Hon hämtade mig och jag var där kanske en vecka, tio dagar. När jag sen åkte hem igen tänkte jag att det inte skulle vara några problem, jag var frisk från magsjukan, hade umgåtts med mamma och det kändes okej med allt. Skojade med mamma och sa "så ringer jag om en kvart och grinar igen". "Nej, det får du inte göra", sa hon och jag skrattade och tyckte att det var inte troligt. Jag packade upp mina grejer, städade undan lite och satte mig i soffan. Tystnaden var otroligt högljudd. Jag satte på tv:n, men det kändes värre, det kändes sorgligt och det gjorde ont. Fysiskt ont i bröstet. Det värkte och jag fick hjärtklappning, började hyperventilera och gråta. I det tillståndet blev mammas mening helt tvärt om mot vad hon menade. Jag tänkte att jag inte fick ringa mamma. Hur skulle jag göra? Tårarna rann, det slutade inte och min andning var hetsig. Det gjorde ont. För första gången på många år tänkte jag skada mig själv. Jag ville det. Det kändes som det enda jag kunde göra, jag klarade inte av det, visste inte var jag skulle ta vägen, det gjorde för ont och det enda sättet jag visste att hantera det på var att skada mig själv. Jag gick till badrummet och stirrade på rakhyveln, rös av obehag och grät mer, skrek rakt ut och tog den i handen. Skrek igen och ramlade ihop på golvet. Sa om och om igen "jag kan inte, jag kan inte" och satte rakhyveln mot armen och skrek och tog bort den igen. Började försöka att ha sönder den för att få ut bladen, men slängde den i badkaret i stället. Jag ringde mamma. Hon kom, självklart, och jag fick följa med ut igen. Sen har jag stannat här. Jag kan inte och jag vill inte vara ensam. Tanken ger mig ångest jag aldrig känt förut. Jag känner mig svag, värdelös, kass, men jag vet att om jag är ensam just nu, så hamnar jag på toalettgolvet igen. Och jag vill verkligen inte det. Jag gjorde inte illa mig själv då och det kan jag ärligt säga att jag är stolt över. I den situationen är det ett rent under att jag inte gjorde det.
Nu är det snart ett nytt år och tanken borde väl vara att jag ska börja om på nytt, åka hem och leva som en vuxen människa. En vuxen, otroligt ensam människa. Jag vill inte det. Jag är inte redo än. Nytt år eller inte, det går inte än. Och det får vem som helst tycka vad de vill om. Det här är rätt för mig just nu och det är det enda som spelar någon roll.

Ett läkarbesök

Okej, det här inlägget är kanske personligt, kanske väldigt långt men definitivt någonting som jag måste skriva för att sluta tänka på. Det är ganska osammanhängande, men det är i stora drag och som sagt för mig att kunna släppa och gå vidare.


Det hela börjar med att läkaren kommer ut i väntrummet och säger mitt namn. Jag reser mig och ska hälsa, men hon vänder på klacken och leder mig in till hennes rum och inte förrän hon har satt sig tillrätta i sin stol presenterar hon sig. Redan här känner jag att det inte kommer att gå jättebra. Hon säger att eftersom det är ett första besök, så kommer det ta tid och hon måste "fråga ut mig". Hon börjar med att läsa ur remissen som min samtalskontakt på vårdcentralen har skickat.
"Ja, hon skriver att du var här i mars, stämmer det?"
"Ja, det blev nåt knas där, jag skulle höra från er efter det, men ingenting hände."
"Nej, jag ser det. Stackars dig, det är svårt att vara ny patient och bli skickad fram och tillbaka."
Okej, wow, tänker jag. Hon kanske är mänsklig ändå, fan vad skönt.
Hon fortsätter att läsa högt ur papperna från vc och jag lyssnar. Ja, det stämmer.
"Men hon skriver att du har suicidala tankar, hur ofta har du det?"
"Eh, jag vet inte..."
"Det är väl klart att du vet. En gång i veckan? En gång i månaden?"
"Kanske någon gång i veckan, ibland mer, ibland mindre."
"Tänker du hur du ska göra då?"
"Ibland, oftast inte. Bara att det vore bäst."
"Bäst för vem?"
"Alla."
"Vilka alla? Det har du nog inte tänkt igenom, vilka är alla?"
Nej, okej, inte alla. Alla skulle inte ens veta om det, det är sant. Men vad fan.
"Vad äter du för mediciner?"
"Venlafaxin."
"Jaha, och det hjälper inte säger du? Hur länge har du ätit venlafaxin?"
"Nästan två år."
"Och det är ingen skillnad?"
"Alltså, uppenbarligen inte, då skulle jag ju inte sitta här och då skulle jag inte må som jag gör nu."
"Och hur mår du?"
"Hah, dåligt. Åt helvete."
"På vilket sätt? Du måste precisera dig."
Jaha, jag ska precisera mitt mående, ja, men det var ju bra, smart! 
"Jag vet inte, jag känner..."
"Du vet inte? Du måste ju veta hur du mår?"
"Mm. Jag mår dåligt. Jag gråter, jag har ångest, jag vill..."
"Vad är ångest för dig? Det finns lika många olika typer av ångest som det finns människor, vad är ångest?"
Du var väl läkaren här eller?
"Jag hyperventilerar, får hjärtklappning, ont i bröstet, gråter hysteriskt."
"Får du hjärtklappning först eller hyperventilerar du först?
"Eh... jag vet inte..."
"Det måste du veta, har du fått panikångestattack någon gång så vet du."
Ja, för det jag tänker på när jag får en panikångestattack är hur det börjar, i vilken ordning mina känslor går bananas, hur länge det pågår. Kom igen. 
"Är det inte någon som har sagt till dig att det är dåligt att hyperventilera?"
"Eh, jo, visst."
"Har ingen sagt vad du ska göra då? Andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen?"
"Alltså, jo..."
"Varför gör du inte det då?"
Suck.
"Jag vet inte, det går inte liksom."
"Du får sluta svara på allt med att du inte vet, okej?"
"... okej."
Jag känner att det enda jag vill göra är att gå ut därifrån, jag vill springa ut och springa hem och aldrig träffa en läkare igen någonsin. 
"Konstigt att venlafaxin inte hjälper, det är den bästa antidepressiva medicinen, nästan 90% blir bättre av det. Men men, ja, vi fortsätter."
Jag försvinner in i mitt huvud ett tag, tänker att vad fan är det här, varför kan jag aldrig träffa en vettig läkare, någon som lyssnar på mig och som ser mig. 
"Hur mycket väger du?"
"Ingen aning."
"Du väger dig inte?"
"Nope."
"Aldrig?"
"Nepp."
"Om jag säger att jag vill väga dig här och nu så vägrar du?"
"Japp."
"Okej, jag måste bara fråga. Jaha, men du vet, vi kan inte göra allt åt dig, du måste försöka själv också. Du måste gå ut och röra på dig, minst en halvtimmes promenad varje dag."
"Mm."
För jag sitter ju på röven 24/7, min mamma matar mig med sked, jag kom hit på en gaffeltruck för jag orkade inte röra mig.
"Du vet om det? Varför gör du det inte?"
"Jag känner inte för det, kommer mig inte för bara."
"Det är då du ska göra det, du måste säga åt dig själv att bara göra det."
"Japp."
"Överviktiga mår sämre än normalviktiga, det är bevisat, du måste gå ner i vikt om du ska må bättre."
"Mm."
Jag vill slå dig på käften nu, jag är så jävla trött på det där, det har ingenting med min jävla vikt att göra om jag är deprimerad, det är ni som får mig att tro att det är så. Vad säger ni till de normalviktiga som lider av depression? Tar ni dom på allvar då eller? 
"Du bor själv?"
"Jupp."
"Du har... partner, kanske?"
"Nej."
"Ingen? Varken pojkvän eller flickvän?"
"Nopp."
"Känner du dig heterosexuell?"
Vänta, va? Känner jag mig heterosexuell? Hur fan känner man sig... okej...
"Ja, det är jag."
"Är du?"
"Jag är straight, ja."
"Ja. Kan det vara en orsak till att du inte mår bra?"
"Att jag är straight?"
"Att du inte har någon partner menar jag, det kan få människor att må dåligt."
"Alltså... nej, haha, nej det har ingenting med saken att göra."
"Är du säker på det?"
"Så säker."
"Är du allergisk?"
"Nej, eller alltså bara mot pälsdjur."
 "Då är du ju allergisk."
"Ja, jo, men tänkte om du menade mot mediciner eller så."
"Då har du inga husdjur då, nej såklart."
"Jo."
"Va?"
"Jag har två katter. Jag var allergisk mot katt, men det gick över så jag skaffade en och så en till och sen har det kommit tillbaka."
"Du tänker inte att du ska göra dig av med dom då?"
"Nej!"
"Nej, som människa så förstår jag, dom är så fina, men som läkare tycker jag inte att du ska ha dom kvar."
"Nej, det kommer inte hända."
"Det är uteslutet?"
"Absolut. Det finns inte."
"Det kan ju också spela in i ditt mående, om du inte mår bra fysiskt kan det påverka det psykiska."
"Nej, dom får mig att må bra. Det spelar ingen roll om jag är allergisk."
"Jag förstår det som sagt, men som läkare måste jag säga att du borde göra dig av med dom."
Dö.

Efter en timme kom hon fram till att jag antagligen tillhör facket bipolär typ 2. Där lägger vi mig och funderar tills vidare. Jag ska "läsa på" om bipolär typ 2, jag ska minska dosen på medicinen och jag ska ta promenader och skaffa en pojkvän. Lätt som en plätt!
Jag mådde sämre när jag gick därifrån än jag gjorde innan jag gick dit. 

Egentligen orkar jag inte

FN:s definition av rasism:
Rasism är varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.


Börjar man en mening med "jag är inte rasist, men [...]" så behöver man egentligen inte fortsätta. Börjar man en mening med de orden, så brukar det vara ett rasistiskt uttalande som följer.
"Alltså, jag är inte rasist, jag har jättemånga utländska vänner, men somalier är det värsta folkslaget som finns!"
"Jag är inte rasist, verkligen inte, jag tycker bara att Sverige ska vara svenskt."
"Jag är inte rasist på det viset, alltså, det är inte bara muslimer det handlar om. Alla som inte är svenska suger ju! Jaha, you are from the Amerikas, okej, men det är ju pretty häftigt. Norge? Ja, men det är ju typ Sverige, det sitter ju ihop liksom. Nä, men England räknas väl inte?"
"Nej, jag är inte rasist, jag tycker bara att det är bättre att hjälpa på plats, det är väl inget fel med det? Varför ska de komma hit?"


Man kan inte prata om någonting utan att någon till slut säger "jag är inte rasist, men". Det är konstigt att man nu måste "förklara sig" när man inte tycker att "packet ska härifrån", när man inte vill utvisa varenda jävel som snattat ett tuggummi på Ica eller klottrat sin tag i en gångtunnel i någon förort någonstans. Jag måste "förklara mig" när jag säger att jag inte dömer människor. Jag måste "utveckla" när jag säger att idioter är idioter, det spelar ingen roll vad de har för hudfärg, vilken religion de tillhör eller vad för kläder de har på sig. Hur kan jag utveckla det? Vad är inte uppenbart? Det hatet som existerar idag, var man än vänder sig, det får mig att må illa. Man kan inte vara någonstans utan att det här kommer upp. Alla sociala medier, tidningar, TV. Till och med på affären, hos grannarna, nere vid badplatser. Jag förstår inte hur man kan döma ut ett helt folkslag baserat på någonting som en person eller en grupp människor har gjort.
Jag väntar tålmodigt på att vi ska dö ut. JAG ÄR INTE RASIST, JAG BARA VILL ATT MÄNNISKOSLÄKTET SKA DÖ UT!
Ärligt talat, vi behöver en nystart. Människan kommer att förinta sig själv och då kan jorden få andas ut och börja om från början. Kanske på något sätt stoppa den där evolutionen och se till att vi förblir apor. Eller ännu bättre, stannar i havet som amöbor.

När livet ger dig citroner

och fler citroner och fler citroner och en hel låda citroner. Fler citroner och kanske en liten apelsin som jag måste dela i smala smala klyftor för att få den att räcka till. Jag blandar lemonad som jag har gjort hela livet, jag häller i socker och rör om, rör om, rör om och häller i lite mer socker, men det räcker aldrig. Det finns inte nog med socker. Jag har gått över till grannarna, frågat om jag kan låna en kopp. Ibland går det bra, ibland har ingen granne något socker heller. Jag försöker att leva med en lite surare lemonad, försöker att bita ihop, men det drar ihop sig i hela munnen. Jag häller i lite mer socker, men den är fortfarande för sur. Jag köper mer socker, men mina pengar är slut nu. Mina grannar har flyttat, vissa till ett helt annat land, vissa bor kvar, men är inte tillgängliga, deras socker är också slut. Jag rör om och rör om, häller i det sista sockerdammet från påsen och rör om. Det är fortfarande surt och jag har slut på socker nu. Det finns inget mer socker och jag är för trött för att fortsätta att röra om. Det krampar för mycket, det gör för ont. Sockret är slut och jag har inga pengar. Min lemonad är för sur, det går inte att dricka den. Gör om, gör rätt, häll ut och börja om. Nu har jag bara citroner, det blir bara pressad citron, det blir ingen lemonad. Jag behöver mer socker för det är fan slut, det finns inget mer socker!

Mobbing

Det här inlägget är väldigt personligt. Jag skriver det för min egen skull. Det är tråkigt att jag alltid känner behovet av att förklara det, men jag skriver aldrig någonting här för någon annan än mig själv. 


Allt som oftast och mest hela tiden sägs det att mobbare har eller har haft det svårt i hemmet, de kanske blir misshandlade fysiskt och/eller psykiskt, dålig ekonomi, dåligt förhållande till föräldrar, de blir eller har blivit mobbade själva. De som känner mig vet redan att det här är argument som jag inte köper. Jag tror att de flesta har eller har haft problem i hemmet, mer eller mindre. Betyder det att det är okej att mobba någon? Och om man har blivit mobbad själv, hur kan man då vilja utsätta någon annan för det? Det heter att de är osäkra i sig själva, de är avundsjuka, de vet inte riktigt om vad det är de gör. Varför är det ingen som säger att vissa människor faktiskt är genuint onda? Vissa människor mår bra av att andra har ont, av den anledningen. Inte för att det tar bort deras egen smärta på något sätt, utan helt enkelt för att de njuter av andras olycka. För att de är onda. De har en ond insida och de vet mycket väl om vad det är de gör.
Jag kan inte se det som en ursäkt att de som mobbade mig mådde dåligt och därför var elaka mot mig. Att de hade en elak mamma eller pappa och därför kallade mig tjockis. Att de hade blivit mobbade själva och därför kallade mig värdelös. Att de var så osäkra i sig själva att de sa att jag inte förtjänade att leva. Att det var på grund av deras taskiga barndom som mitt liv inte var värt någonting. Att deras smärta gjorde det okej för dem att ringa mig var och varannan dag och säga åt mig att ta livet av mig, skära sönder mina feta äckliga armar, säga åt mig att jag skulle göra hela världen en tjänst om jag försvann för det var så hemskt att se mig. Jag kan inte se det som en ursäkt till alla tomma och oöppnade läskburkar de kastade på mig, det tar inte bort min smärta från minnena av deras ekande hånskratt i korridorerna på skolan och det förmildrar inte hur jag kände när de skrev fetto på mitt skåp eller den rädsla jag kände när de sa att om inte jag tog livet av mig så skulle de döda mig i stället. Det är smärta och minnen som jag alltid kommer att bära med mig, det är många fysiska ärr och ännu fler psykiska ärr. De fick mig att på riktigt tro att den enda lösningen var att dö. De fick mig att försöka avsluta mitt liv alldeles för tidigt. En grupp människor trasade sönder min själ, mitt hjärta och framförallt min hjärna och de visste så väl om vad det var de gjorde. Jag kommer aldrig att bli av med det här. Det kommer alltid att finnas kvar.
På flera sätt är jag ändå tacksam för allt. Utan deras vidriga ord och handlingar hade jag inte varit så stark som jag är idag. För hur det än är så har jag blivit en bra människa och jag skäms inte över att säga det. Jag kom ur det här starkare och bättre, mognare och tuffare. Men de som inte gör det då? De som inte orkar, de som inte klarar av att dag ut och dag in gå till en plats som enbart kan jämföras med ett helvete. De som skär djupare, de som trycker rakbladen hårdare mot sin hud och ber om att få sluta andas. De som hoppar, de som klämmer åt avtryckaren, de som knyter snaran, de som sväljer tabletterna. Ska deras för tidigt avslutade liv förklaras och ursäktas av att de som fick dem att ge upp hade problem? Ska deras död ursäktas med att mobbare mår dåligt själva och är osäkra?

Det behöver undervisas om mobbing, redan från början, redan på dagis och innan det. Barn behöver lära sig att ord kan såra mer än ett knytnävsslag. Ungdomar behöver veta att ord kan döda. Ord kan avsluta ett liv alldeles för tidigt.

Flytta då!

Åh, jag är så förbannad! Jag är förbannad över vuxna människor som mobbar över nätet, på idioter som gömmer sig bakom en skärm och sen inte kan stå för vad de har skrivit, på inskränkta människor som på riktigt tror att SD står för någonting bra.
Det har ju som bekant blivit ett himla liv över Skavlans intervju med Jimmie Åkesson i fredags (27/3). Jag såg den inte då, hade annat för mig, men jag såg den dagen efter. Det absolut första jag reagerade på var att det inte var någon annan där. I Skavlan sitter gästerna för det mesta kvar under hela programmet, kanske inte alla, men i alla fall någon. Det var bara Skavlan och Åkesson. Skavlan börjar med att prata med Åkesson om hans sjukskrivning. Han är inte nedlåtande på något sätt. Alls. Den andra halvan ställer han frågor som kanske var lite jobbiga för STACKARS Jimmie att svara på. Inte en enda gång går Skavlan till personangrepp, han ifrågasätter Åkessons politik, sånt man frågar partiledare om. Det har skrivits att Skavlan mobbade Åkesson, att han var nedlåtande, avståndstagande och att det syntes att han inte tyckte om honom. För det första är det så långt ifrån mobbing så jag tänker inte ens gå in på det. Skavlan gjorde sitt jobb. Om han sen inte kunde dölja vad han egentligen kände, mer heder åt honom! Det behövs fler journalister som inte daltar med STACKARS Jimmie.
Det som gör mig mest förbannad är inte Åkesson, det är inte SD's politik, det är inte den vidriga reklamfilmen de visade, det är inte hur ignorant Åkesson var, det är hur människor har reagerat på det. Samma person som kallade Skavlan för mobbare kommenterar "Vart har du köpt din lilla guling?" till en person som har en fru från ett annat land. Jag blir så förbannad över alla hycklare, nätmobbare och idioter. Är Sverige så himla vidrigt och åt helvete så flytta! Problemet löst! Hur svårt är det? Flytta till ett annat land och så ser vi hur det går sen!

The company was gay, we'd turn night into day

Vet inte riktigt vad det är som händer med mig. Vet inte vad det är som händer med de runt mig. Det kan vara för att jag inte mår toppen som jag får för mig saker, men det känns någonstans som att det är tomt bara. Som människor försvinner, eller så är det jag som försvinner. Som att om jag inte tar initiativ så händer det ingenting. Jag vet också att de runt mig inte mår bra heller och jag kan inte göra någonting och det gör ont.
Samtidigt så är jag så himla trött och irriterad på allt. Jag tror att det har mycket att göra med för lite sömn, känns som att jag är vaken hela tiden. Det tar så lång tid innan jag kan slappna av och när jag väl har gjort det så kan jag inte sova mer än max fem timmar, oftast mindre. Det gör mig så frustrerad att jag ofta inte sover alls för att kunna sova natten som kommer. I stället somnar jag på soffan på kvällen, sover två-tre timmar och kan inte sova mer sen. Borde kanske snacka med en läkare, men jag är så sjukt rädd för att om jag har tillgång till mediciner som jag kan överdosera så kommer jag säkerligen att göra det, det blir lätt liksom.
Jag vet inte, jag orkar som inte med någonting egentligen, men jag biter ihop och tar mig ut när jag måste. Helst vill jag bara ligga i sängen hela dagarna. Allra helst sova, men ja, nej, det går inte.

Är så jävla trött på allt.
Det var det jag ville säga.
Tack.

A Familiar Taste

Jag inleder på samma sätt som jag brukar inleda.
Jag hade en vän.
Jag är ledsen över så mycket. Vi hade inte pratat alls på flera år, hon ringde mig och jag hjälpte henne med det hon behövde hjälp med för stunden. Jag ville verkligen inte träffa henne. Hon var en person som jag visste var dålig för mig. Egentligen visste jag det redan från början, även om jag bara var fjorton så visste jag att hon inte var bra för mig. Hon var den första på så länge som gav mig uppmärksamhet, som faktiskt ville umgås med mig, som faktiskt ville göra saker med mig. Det vi gjorde var inte bra för oss eller för någon annan. Kan inte låta bli att tänka att kanske, kanske om jag hade träffat henne den natten, kunde saker och ting blivit annorlunda. Kanske kunde jag ha hjälpt henne på rätt väg, kanske kunde jag ha fått henne att tänka annorlunda. Om vi hade börjat prata, träffas, umgås, så kanske hon hade tänkt annorlunda. Då kanske hon hade varit fortfarande. Kanske hade hon inte behövt dö då.
Antagligen skuldbelägger jag mig själv helt i onödan. Jag hade säkert inte kunnat göra någonting, men jag kan inte hjälpa det, tanken flyger omkring där inne.